Vecka 18
Ska vi säga välkommen till en ny vecka? Det är helt sjukt hur snabbt det går. Jag vet att jag skriver det hela tiden, men det känns verkligen som att tiden flyger förbi. Jag är så otroligt lycklig. Jag har börjat känna av bebisen jättetydligt. R är ganska avis. Han ligger alltid om kvällarna och försöker desperat känna. I morse kände jag hur bebisen rörde sig. Jag tror att bebisen blev störd av alarmet som gick. Jag, som halvsov, blev klarvaken direkt. Jag sa till R att han hade väckt bebisen. Han skrattade och lade handen på magen. Lite till vänster. R flyttar sin hand. Lite mer uppåt. R flyttar återigen sin hand. Sedan slutade bebisen röra sig.
Just det, angående att ta reda på kön, NU är jag äntligen lugn. R och jag är överens om att vi tar reda på könet. Han var lite motvillig vilket jag absolut inte ville att han skulle vara. Men nästa barn tar vi inte reda på kön, enligt vår affärsuppgörelse (den striden tar jag när det är dags, hehe). Ska bli så skönt att kalla bebisen för hon eller han. Aaah, så spännande. Och såklart hoppas jag att allt annat också ser bra ut. Att det inte blir några fler oroligheter. Tycker att vi förtjänar att det ska gå bra nu.
Just det... minns ni tävlingen jag skrev om (för en evighet sedan), där jag skulle lotta ut ÄL- och graviditetstester?! Den kommer upp i morgon har jag bestämt. Idag, om jag har tid att blogga något mer! Så håll utkik efter den, ni som vill bli gravida! Kram!
Kôttbullar och semlor
Igår var jag jättesugen på indiska köttbullar. Så jag gjorde jättemånga köttbullar, men blev sedan sugen på typiskt svenska i gräddsås. Så jag gjorde gräddsåsen, och hällde i köttbullarna. Resultatet blev en förvirrad... men tillfredställd Snutte.
Och sedan ett par dagar har jag sett de vanliga semlorna hamna i bloggar jag följer. Jag såg bilder förra året, och förrförra året, och även året innan det. Och jag blir lika sugen vartenda år. Jag har inte ätit en semla på hela TRE år! Helt seriöst. Fick nog och gjorde deg och egen mandelmassa. Nog för att man inte hittar traditionella, svenska semlor här i Belgien... men det finns heller ingen mandelmassa! Jaja. Nu gräddas bullarna i ugnen och snart ska jag få avnjuta. Trodde aldrig någonsin att jag skulle kunna baka klockan 11 på natten.
Jag vann!
R är asbra på att diskutera och övertala. Jag stod på mig och sa att jag verkligen kände att jag behöver detta. Varför? frågar han såklart. Jag förklarar då att jag behöver bilda ett personligt band med barnet och en del av grejen är att veta så mycket så möjligt om honom/henne. Han påstår då att jag redan börjat känna bebisen sparka - hur mycket mer personligt och "på riktigt" vill jag att det ska vara? Vi diskuterade i fyrtio minuter. Och jag tror att jag lyckades övertala honom. Men jag tror också att R gillar att se mig så desperat så han spelar lite på att göra mig ännu mer desperat.
Så jag gjorde till slut det alla normala människor gör. Jag låste ut honom ur huset. Genom dörren sa jag att jag öppnar om han går med på att kolla könet. Han stod där ett tag och tänkte. Sedan sa han okej, och vi skakade hand på det. Han kom in skrattandes. Typ som att HAN hade vunnit, vilket gör mig så irriterad. Så jag måste dubbel- trippelkolla så att han vet om att vi faktiskt ska ta reda på könet nu, OCH att han förlorat argumentet.
Så förhoppningsvis om en vecka så vet vi vad det blir! :D Så otroligt, otroligt spännande!
v16+5
Ultraljud är bokat till 4 februari 07:45. Och sedan ännu ett 26 februari. Tydligen är det superviktigt att man kommer in på ultraljud var fjärde vecka... Fick lite skäll av sköterskan att jag inte ringt in tidigare och bokat. Men skönt att det är gjort...
Jag kommer vara i vecka 17+5, så egentligen borde jag ju faktiskt kunna se könet. Jag funderar på att själv försöka lära mig tyda. Eller läsa på om hur man ska kunna ana vad det är för något. Förra gången på ultraljudet sa jag till R att han inte får säga att han inte vill veta. Jag var rädd att gyn skulle fråga honom och han skulle säga nej. Sedan skulle hon inte säga till mig heller. Jag förstår att det ska vara ett gemensamt val. Och jag ska kämpa för att få honom att förändra sitt sätt att tänka lite. Eller åtminstone kompromissa. Att han inte behöver få veta om han inte vill. Att bara jag vet (fast vi vet ju att han kommer få reda på det ändå). Svår sits helt enkelt. Ska ringa och se hur han känner inför ultraljudet.
Vi brukar alltid komma ganska bra överens över val. Vi kommer fram till en lösning ganska fort även om vi är oense. Men den här gången står vi båda på oss... Jag känner att jag har en större röst än vad han har. Jag tycker att jag förtjänar att få som jag vill just nu. Hehe, egoisitiskt tycker ni kanske. Men i mitt huvud är låter detta väldigt logiskt. Ska i alla fall ringa honom nu, och spela på "jag-är-gravid-blivande-mamma"-kortet. Önska mig lycka till!
Moderkakan
Läste nyss på min patientrapport att moderkakan ligger högt upp och posteriört! Alltså i bakvägg! Yay! Utifrån era kommentarer förstod jag att det är något otroligt positivt att moderkakan ligger i bakvägg om man vill känna bebisen tidigt. Och det förklarar ju mina tidiga buffar. Blir fortfarande alldeles förstenad varje gång jag känner rörelserna. Det är så mysigt!
Pojke eller flicka? TEST!
Hej allihopa! Här kommer ett mycket "vetenskapligt" test som jag sammanställt med hjälp av DENNA sida. Det är superroligt att spekulera i om jag ska få en pojke eller flicka. Och jag är väl medveten om att det är just spekulationer! Men vad spännande! Nu ska jag räkna ut mitt resultat!
1. Hormonranden?
(x) Från naveln till fiffi
( ) En hel rand genom magen.
Flicka.
2. Hög eller låg mage?
(x) Hög
( ) Låg
Flicka.
3. Torr eller mjuk hud?
(x) Torr
( ) Mjuk
Pojke
4. Håret
(x) Tjockt och fint
( ) Torrt och tråkigt
Pojke
5. Viktuppgång
(x) Mest framtill
( ) Mest lår och rumpa
Pojke
6. Nummer
- Alder vid befruktning + månad av befruktning = 21+10 = 31
( ) Jämnt
(x) Ojämnt
Flicka
7. Sugen på...
( ) Salt
(x) Sött
Flicka
8. Illamående
(x) I tidig graviditet
( ) Inte alls
Flicka
9. Fötter
( ) Kallare
(x) Som vanligt
Flicka
10. Utseende
(x) Vackrare än vanligt
( ) Ingen vacker syn.
Pojke
11. Finnar
( ) Mycket
(x) Lite
Pojke
12. Sova
(x) Höger sida
( ) Vänster sida
Flicka
13. Håriga ben
( ) Växer snabbare
(x) Växer som innan
Flicka
14. Min egen gissning.
( ) Flicka
(x) Pojke
Tydligen har 71 % av mammor rätt när de gissar!
15. Kinesiska kalendern
( ) Flicka
(x) Pojke
Atta av femton var flicka! Tyvärr var det inte supertydligt men det tippar ju ändå över på en liten flicka. Vissa saker var jättesvåra att besvara. Men jag gjorde lite som jag trodde. Som sagt, det är inte världens mest pålitliga test.
Varför JAG har en känsla av att det är en pojke är för att jag bara drömt om att jag fått en pojke. Jag har sällan drömt om en flicka. Men mamma säger att det är precis tvärtom då. Att man istället ska få en flicka då. Haha. Nej, alltså, jag har verkligen ingen aning.
Nu vill jag veta vad ni får! Så ni som är gravida får posta denna lista på er blogg. Har ni ingen blogg så kommentera under detta inlägg. Jag vill VETA! Det blir så roligt att jämföra med senare! Och ännu roligare om ni vet vad det är ni ska ha!
v16+4
Jag har typ slutat blöda. Det kom bara lite i morse men jag tror det var gammalt det med. Tur att det inte blivit värre. Ska snart ringa in och boka ett besök hos gyn. Då kanske vi får veta vad det är vi väntar också. Men jag har verkligen glömt bort allt kön-relaterat sedan blödningen. Jag börjar dock komma tillbaka till nyfikenheten... Började känna bebisen igen i morse. Det är så tröstande. Det är fortfarande väldigt svagt, men jag tycker att det blir starkare och starkare! Jag längtar något otroligt till att R ska kunna känna.
Rs pappa sa att det var totalt onödigt att ta reda på kön. Han sa att vi ändå kommer få reda på det. Men Rs mamma vill gärna veta samt hans syster. Men vet ni vad jag tänkte göra som kan vara lite kul? En sammanställning med "Old Wives Tales". Det är ju sådant som kvinnor försökt ta hjälp av för att stilla sin nyfikenhet i all evighet. Tänkte ta upp några punkter och se hur jag ligger till! Intressant, va?
Det kommer nog upp ikväll!
v16+3
Jag är fortfarande lite rädd över att det ska vara något fel. Jag minns lättnaden efter min blödning i första graviditeten i v7+3. Hade blött lite, men gick in och fick veta att allt såg jättebra ut. Sedan blödde jag mer. Jättemycket. Akte ju in igen och fick veta att bebisen växt precis som det ska! Minns verkligen den falska glädjen... Tredje gången vi åkte in fanns det inget foster kvar....
Jag försöker tänka logiskt. Jag är ju faktiskt i vecka 17 nu. Det är inte samma sak som för 10 veckor sedan.
Jag blöder lite grann. Men jag ser att det börjar bli brunt nu. Hoppas att det avtar helt till i morgon. Läkaren rekommenderade vila. Jag får dock ångest av att lägga mig i sängen. Jag är rädd för att Rs pappa (som är hos oss idag) ska ta illa upp. Var precis uppe och lagade middag men känner att jag behöver vila nu. Har sagt till R att jag helst inte ville berätta för någon. Fast jag berättade ändå för min mamma. Hade inte bestämt mig för att göra det förrän orden kom ur munnen på mig. Det var skönt att prata ut ändå.
I morgon ska jag boka ett ultraljud. Läkaren sa att man måste kolla upp bebisen varenda månad. Bara bra och tillfredställande tycker jag! Börjar känna bebisen igen nu. Jag kan inte fatta att huvudet är vid naveln. Alltså jag har jag läst och skrivit om bebisens längd. Men helt ärligt... Femton cm...?! Så otroligt häftigt.
Det läskigaste jag varit med om
Jag har haft världens äckligaste morgon. Egentligen började det hela igår. Jag hade en "konstig" känsla i magen. Hela min mage blev jättehård. Ingenting kändes normalt. Det blev värre mot kvällen. Det gjorde aldrig ont, men obehagligt var det. Jag gick och lade mig tidigt. Vaknade vid 23-tiden för att kissa. Och sedan låg jag och försökte känna bebisen i magen. Det har jag alltid kunnat göra de senaste dagarna. Även om det bara är en liten puff är det väldigt tillfredställande. Men jag kände ingenting...
När jag vaknade kände jag mig mer optimistisk. Dels var huvudvärken borta. Och den konstiga känslan i magen hade försvunnit. Jag klev upp och letade efter ett par nya trosor. Just som jag står nedböjd över underklädes-lådan kommer R in med en kopp te och kakor. Vad gulligt, tänker jag, när jag vänder mig om. - Huuuh! Då känner jag hur det rinner mellan benen. Jag trodde helt ärligt att det bara var rinniga flytningar. Jag tjuter till lite, men säger lugnt till R att han ska räcka mig lite papper först. Min hand är redan mellan benen från att hindra det från droppa. Han ställer ner koppen, och räcker mig papper. Då ser jag hur mycket som redan runnit ner på golvet. Det är en stor... pöl..."Vad ÄR det här?!" hinner jag fråga innan jag försöker ta pappret från Rs hand. Det är då jag ser att hela min hand är röd. Full med blod.
Jag blir alldeles kall i kroppen. R också, men jag hinner inte se på honom. Jag tar mig till toaletten. Ropar därifrån till R att han får ringa akuten. Men han håller på att städa upp blodpölen. Jag gör mig ren. Sätter på de där sablans trosorna och R springer ner och ringer. Han kommer tillbaka och säger att vi får åka in med detsamma. Jag vill sätta på mig ordentliga kläder istället för mjukisbyxorna jag har. Men R säger att det inte spelar någon roll.
Bilresan dit var hemsk. Trots att det bara tar ungefär fem minuter. Det var tyst i bilen och jag började förstå vad det var som hade hänt. Det fanns inga tvivel om att det var ett tredje missfall. Men jag behärskade mig. Ville inte gråta än. Kände mig känslokall, mentalt paralyserad. När vi kom fram gick allt så otroligt snabbt. Vi satt knappt i väntrummet utan fick gå in till ett läkarrum. Där väntade vi dock ungefär en halvtimma på gynekologen. R var ett otroligt stöd. När jag satt där kände jag en "rullning" i magen. R övertygades om att det var bebisen och allt var jättebra. Vet inte vad jag gjort utan honom. När gynekologen väl kom in kollade han min livmodertapp. Sa att det var gammalt blod och att det inte längre blödde. Han såg även att bebisen rörde sig.
Sedan fick vi ett ultraljud över magen och då fick vi även höra hjärtljuden Det gick otroligt snabbt. Det var inte alls så magiskt som förra gången. Inget stort leende från min sida i alla fall. Vi var bara glada att bebis levde. Han mätte huvudet som mätte i v16+4. Huvudet låg förresten vid min navel. Jag blev så chockad över bebisens position! Så högt upp han/hon låg! Är i alla fall tacksam för det lilla vi fick se. Såklart blir det inte världens noggrannaste undersökning, speciellt när andra i samma situation väntar.
Allt såg bra ut i alla fall. Är otroligt glad att jag åkte in. Jag skulle inte klarat mig genom dagen med denna ovisshet. Detta är bland det läskigaste jag varit med om. Hoppas att jag slipper blöda mer. Nu ska jag pussa lite extra på R. Min klippa är vad han är. <3
Kram på er också! Och tack för de fina kommentarerna.
Min växande mage ♥
Om jag är stolt? Ja, ganska rejält stolt faktiskt. Känner verkligen hur det knakar i magen. Oj, oj, oj.
v16+1
Bebisen:
Hon/Han är redan 15 cm lång. Det är ju superlångt! Och bebisen kan skilja mellan ljus och mörker. Skiner man med en stark lampa mot magen kan bebisen försöka hindra ljuset från att träffa ögonen med hjälp av att lyfta armen. Hur coolt?! Bebisen har naglar på både fingrar och tår. Ögonbryn och fransar börjar komma. Stämbanden är helt färdigutvecklade. Men bebisen producerar inga ljud ännu. Vissa menar att det beror på att det inte finns någon luft i livmodern. Jag håller fast vid att det är pga att bebisen är så otroligt glad och tillfredställd i min mage! Bebisen simmar i fostervattnet. Det beskyddar även vid stötar och slag.
Mamma:
Enligt min gravapp så behöver jag inte längre gå på toa så ofta. Det stämmer jättebra! Jag har gått från att ha klivit upp tre gånger/natt till att inte alls behöva kliva upp! Otroligt skönt. I och med att hcg minskar så upplever man heller inte så mycket illamående, vilket också stämmer för mig! Tror att det gått nästan en hel vecka sedan jag mådde illa sist. Jag har inte ens haft kväljningar! Tyvärr upplever många kvinnor andra besvär... Progesteronet ökar och det leder till förstoppning. Detta stämmer tyvärr också in på mig. Jag har bajsat ut ett par hårda korvar denna vecka. Dags att äta mer frukt!
Jag har även känt livmodern växa jättemycket de senaste dagarna. Har haft "mensvärk" och det känns ganska ordentligt. Men jag är glad att allt verkar flyta på. Det där med växandet har verkligen börjat synas utåt. Jämförelsebilder kommer väl upp i morgon!
Vecka 17!
Nu går jag in i en alldeles ny härlig vecka! Det är så spännande just nu. Går runt och väntar på den första starka rörelsen. Fast jag kan egentligen redan nu kan säga att jag känt av bebisen. Det börjar bli så otroligt verkligt hörni! Jag har en person i min mage. En dotter eller en son! Som är hälften R hälften jag! Det blir så otroligt mycket verkligare när man sedan känner av något ovanligt...
Jag läste lite om hur man kan försöka känna av rörelserna såhär tidigt i graviditeten. Här är några tips:
- Ligga ner och vara still. (Utmaning i sig.)
- Dricka något sockrigt, typ läsk, juice.
- Ligga på magen.
- Spela musik för magen.
Första gången jag kände en ordentlig "rullning" i magen var när jag låg på rygg och drack en kopp te! Och igår kände jag lite vagt. Satte handen mot magen och då kände jag ju ingenting såklart. Det brukar sluta så fort jag sätter handen mot magen (bebis gillar mig inte... :(..).
Men igår när jag envist och desperat fôrsökte känna så hände ingenting. Bestämde mig för att lägga mig på mage, och då hände minsann grejer! Tror att det blev lite obekvämt för bebis, hehe. Så jag lyfte upp ena benet i alla fall.
Längtar sååå till att R också kan känna. Brukar inte tala om så mycket för R om hur jag regelbundet börjar känna av rörelser, för då lägger han sig bredvid mig och försöker känna utanpå. Och jag tror att han blir ledsen av att han ännu inte kan känna något. Har heller inte berättat för någon annan än R att jag börjar känna bebisen. Jag vill vara säker på att det var det innan jag gick runt och berätta. Men nu är jag ju säker! Ska bli kul att berätta för mamma.
Dags för mammabyxor?
Jag vet verkligen inte varför jag insisterar på att ha de här byxorna när de verkligen inte går att knäppa. Jag tror att det är dags för mina första mammabrallor! Eller vad säger ni? :)
v 15+6
Bajs, nu försvann hela inlägget. Det är inte så att jag är bra på att skriva ner ett helt inlägg, men när jag väl skrivit en del borde det ju inte fôrsvinna!
Det jag skrev var i alla fall att mina tuttar fortfarande kliar. Jag har smörjt in med olja i två dagar men det verkar inte hjälpa så mycket. Det är mest bröstvårtorna som irriterar. Glömmer ibland att jag ska låta bli och klia. Gräver in naglarna genom BHn till bröstvårtorna.. Senaste gången hann R stirra på mig i femton sekunder innan jag tänkte... "det är nog dags att sluta". Magen kliar inte riktigt än. Men tycker att den definitivt blir större nu! Härligt!
Jag hade tänkt att ringa till gyn i morgon och fråga efter mitt blodprovsresultat. Kanske skulle jag även kunna boka in ett ultraljud så att jag har någonting att se fram emot? Jag vill gärna ha reda på om vi ska få en liten pojke, eller om det blir en flicka! Jag är så himla nyfiken! R håller fortfarande inte med men jag står fast vid att jag vill veta. Det är så himla irriterande att vi ska tycka så olika ibland.
Igår låg jag och kände i hur det rullade runt i magen. Jag förundras över att det faktiskt är någon därinne även om jag inte givit det så mycket tanke tidigare! Tänk att jag äntligen är mitt uppe i det som är det mest fantastiska med livet! Jag är så otroligt lyckligt lottad! Nu vill jag veta vem det är som slår kullerbyttor! Så spännande!
Min försvunna matlust
Jag har absolut ingen matlust. Ingenting smakar gott. Ingenting SER gott ut. Jag kommer inte på någonting jag kan äta (förutom frukt) som är ens lite aptitretande. Eller jo. Kokt potatis med sås. Det är det jag är sugen på. Sitter här och verkligen försöker trycka ner lite couscous+grönsaker. Enligt R var det jättegott. Men jag tycker inte det. Är det inte nu jag ska kunna njuta av att äta ALLT?! Allt jag vill! Men näääe då. Jag ska i stället tappa matlusten och inte vilja äta något.
Gott med frukt i alla fall. Men det mättar inte på samma sätt... Har någon annan haft detta problem i graviditeten?
Uppkörningen
Hann köra i 10 minuter när jag skulle parkera mellan två bilar. Första gången gick det inte. Andra gången gick det. Men det räckte inte för examinatorn. Raka vägen tillbaka till körskolan blev det. Parkeringen var mitt enda misstag. Jag blev såå besviken. Har gråtit ett slag men nu är det bara att hoppa tillbaka på sadeln (eller bilsätet). Gah. Och jag hade sagt till R att jag behövde träna en gång till innan själva uppkörningen, men han hade bråttom så det blev inte av. Såå besviken på mig själv.
v15+5
Jag är så himla nervös. Varje gång jag tänker på uppkörningen börjar jag skaka lite lätt. Klockan 14 idag. Jag kan inte tänka på det mer. Jag hoppas verkligen att jag kan lugna ner mig när det är dags. Satte dit fickparkeringen igår, något som jag har varit lite fifty-fifty på. Men nu sätter jag den typ varje gång. Skönt. Måste bara lugna ner nerverna.
Graviditetsmässigt mår jag bra. Det enda problemet jag blir jättefrustrerad över är att jag inte kan sova på nätterna. Jag ligger vaken. Och även om jag somnar så vaknar jag upp två timmar senare. Och kan inte somna om. Men jag har vilat ut lite extra idag. Vill inte ha huvudvärk när jag ska köra upp.
En annan grej som är lite irriterande är att mina bröst kliar. Hela tiden. Med BH, utan BH, det spelar ingen roll. Igår masserade jag in brösten utöver magen också. Och magen? Ja, den blir större! Vill ni se? :D
v15+4
Önska mig lycka till nu!
v15+3
I övermorgon har jag uppkörning. Idag slutade batteriet i min bil att fungera. -.- I live a sucky life. Nä, jag ska försöka vara positiv. Förhoppningsvis fixar sig allting i morgon. Värsta scenariot är att jag får köra upp i en annan bil. Jag kunde avboka tre dagar innan, men nu går det inte. Jag har blivit rätt nervös även om jag känner mig riktigt säker. För jag har övat som fan, och förhoppningsvis SKA det inte vara något problem. Lite nervöst att behöva få lyssna på instruktioner på ett annat språk, men jag hoppas verkligen att jag förstår allt. Och att examinatorn pratar tydligt.
I magen är allt riktigt bra. Kan inte riktigt förstå att jag är i andra trimestern. Att jag är i fjärde månaden. Helt, helt sjukt vad snabbt det går. Jag ska strax berätta för R att 38 % av graviditeten är förbi... Och sedan ta hand om honom när han svimmar.
:)
...fortsättning
Så jag fick ett samtal från Rs mamma där hon skulle förklara sig. Bakom förklaringarna fanns fortfarande den där anklagande rösten. Stackars R som jobbar så hårt, och så gör vi det hela värre genom att bråka. VI bråkar inte. DU tar ett samtal med honom med klagomål om mig. JAG har inte klagat eller sagt något elakt OM dig TILL honom eller någon annan (förutom på en öppen blogg, ja, jag vet. Elakt. Och jag känner mig hemsk för hon kan inte komma och förklara sig här.). Men hon fick prata på, för jag tror att det suddar bort hennes skuldkänslor lite. Och skuldkänslor kan vara det värsta man upplever. Jag vill ju inte att hon ska må dåligt. Men fan för mig. Att jag inte kan kontrollera mina känslor. Att tårarna ligger och svider när hon pratar. Att rösten går sönder när jag ska prata. Att inget ljud kommer ut när jag måste säga något. Hon säger att hans son är så fin... och det är där hon och jag möter varandra. Vi tycker båda om den här personen. Hon säger att vi ska låta bli att oroa honom.
Hon ber mig att inte prata och oroa min mamma heller. Att vi ska lösa problemen själva. Jag bara lyssnar, för jag orkar inte bråka. Jag orkar inte motsätta mig. Jag sa bara till henne att hon borde vara riktigt glad att R och jag är lyckliga tillsammans. Vi är så lyckliga med ett litet barn på väg. Jag påminde henne om hur många par som gjort slut i våra gemensamma vänskapskretsar. Jag påminde henne om hur enkelt det är att förstöra allting.
R kom hem och pussade på mig. Kramade om mig. Berömde min tapperhet. Men jag känner mig bara tom. Jag önskar att jag var mer rå. Att jag vågade, orkade, röt i från mera. Jag vill inte vara personen man mobbar och trampar på. Det är så det känns just nu. Jag måste stå stark. Skyddet är min och Rs relation. Ingenting annat ger mig någon styrka.
Rörelser
Nyss kände jag någonting på riktigt i magen. Alltså två gånger! Det är som en rullning i nedre delen av magen. Inget "fladder" (vad det nu är) men jo, jag kan förstå den fiskliknande känslan. Det är såååå coolt om det är bebis. Haha, fatta vad sorgligt om det bara är tarmrörelser jag beskriver. Aåååh, nu händer det igen. Aaaw, nu försvann det. :( Helst skulle jag vilja känna en rejäl spark så att man är säker. Men nu känner jag mig nästan 90 % säker på att det är bebis och inget bajsrelaterat.
Längtar till jag får känna lite tydligare. Längtar verkligen! Så himla coolt! Första gången jag ler på hela dagen! Önskar R var här för att se min reaktion. Jag ska fota magen i morgon. Min kamera har legat i bilen så har inte kunnat fota. Men jag börjar få en riktigt härlig bula nu! Längtar till att få visa er!
Långt ledsamt inlägg.
Förlåt, jag vet att jag varit sämst på att uppdatera. *låtsas som att folk bryr sig om min blogg, hehe*.
Det har bara varit mycket just nu. Jag har varit jätteledsen i ett par dagar. Jag gråter jättemycket, och det har varit ett par riktigt, riktigt jobbiga dagar. Samtidigt försöker jag vara tapper, och skaka av mig all skit. Men jag trampar i lera och jag orkar inte mer. Jag kanske skulle orkat om jag inte var gravid. Men på ett sätt är det bra att jag tvingar mig själv till att sluta gråta, för jag är så orolig att det ska påverka bebis.
Jag känner att jag behöver skriva av mig. Jag behöver det... Detta handlar inte så mycket om graviditeten, mest om min skitiga situation. Det blir långt. Och fult. Och snurrigt. Så det går bra att hoppa över.
För två dagar sedan ringer R sin mamma för att fråga om det är möjligt att skjuta upp bröllopet så att jag kan vara med (för det vill jag). Jag hade redan sagt till R att det var en dålig idé att lägga sig i, men han kände att han ville göra ett sista försök. Hon svarar att jag inte ens vill komma så varför skulle man skjuta upp det? Här tycker jag att R kunde ha tackat för att de har försökt i alla fall och sedan lagt på. Men tydligen fortsätter diskussionen och hon säger att jag inte öppnar dörren när de hälsar på. Vilket är helt osant.
Jag ska inte ljuga. Det lockar mig verkligen att inte öppna när det ringer på dörren och de kommer oanmält. Men jag har inte hjärta till att göra så. Är jag hemma så öppnas dörren. Alltid. Men den senaste gången Rs syster var och knackade på var jag inte hemma. Hon stod här utanför i 45 minuter, tydligen. Jag fick 15 missade samtal på hemtelefonen. Och tydligen trodde alla att jag låg hemma och sov...? För tydligen brukar jag sova kl 16 på dagen.
Gången innan när hon knackade på stod jag i duschen och hörde inte alls knackningarna. Radiomusik + rinnande vatten gör det inte optimalt att höra annat. Så jag visste inte ens att någon knackat på. Detta har då tolkats som att jag inte vill att de kommer hem till oss.
Under graviditeten, hittills, har jag varit såååå otroligt trött. Jag har haft ryckningar i benet som gör att jag inte somnar, även om jag är sömnig. Jag går upp och kissar tre gånger/natt och har jättesvårt att somna om. Jag har börjat vakna av småljud också. Sådant som inte brukade störa mig alls tidigare. Typ dörrar som stängs, att elementet sätts på, att R vänder sig i sängen. Men på kvällarna, runt 21-tiden har jag hittat en liten lucka där min kropp av utmattning stängs av. Och jag lyckas sova i tre timmar. Rs pappa brukar vara här och bygga ibland. Och tydligen har han nämnt hur "mycket" jag sover till sin fru.
Jag förstår att Rs pappa inte kan förstå att det liksom blivit så i och med graviditeten. Men jag kan inte förstå att hon, en kvinna som varit med om graviditeter (och visserligen inte haft några svårigheter), inte kan förstå att en gravid kvinna kan må dåligt. I stället klagar hon till R att jag sover för mycket och att jag inte tar hand om städningen. Det här med städningen är också någonting Rs pappa har tagit upp med henne.
Jag bor i ett hem där det renoveras. Jag borstar i hallen och det blir skitigt två timmar senare. I och med mitt ryggont har jag inte haft ork till att ta hand om dammsugningen mer än två gånger i veckan. Ibland en gång. När familjens hus renoverades bodde ALLA här. Hos mig. De vet inte alls hur det är att bo i ett hem där nästan allt är upp och ner. De tvingas inte att bo såhär... i skiten. Så varför bryr de sig om hur det ser ut hemma hos mig?!
Sedan har hon även klagat på att jag inte "delar med mig" av saker. Typ graviditeten eller de besvär jag har. Jag klagar inte för att det inte är en sådan person jag är. Jag är tyst och tar mig genom dagen. Jag berättar inte om huvudvärken, ryggontet eller tröttheten. Jag berättar inte om att jag nästan kräks varje gång jag ställer mig upp för att diska. Jag berättar inte för att det är jobbigt att höra någon klaga jämt. Och jag berättar inte för henne för att jag känner att hon innerst inne inte bryr sig. Jag har dock delat med mig av vissa grejer till henne. Hon vet till exempel om tröttheten. Att mina ben rycker. Men hon klagar om mig ändå... Om att jag vilar? Så varför skulle jag dela med mig av resten. Jag bodde ju hemma hos de i en helg, när R var borta. Och då såg hon hur jag kräktes när jag lagade mat. Men det spelar ingen roll för henne. I hennes ögon gillar jag att vila, låta R göra allt jobb och inte öppna dörrar.
Jag har många, många veckor kvar att ta mig igenom. Och jag känner mig lyckligt lottad över att jag får ta del av något så underbart som en graviditet. Det är ingenting självklart. Och jag tänker inte klaga, och jag tänker inte tycka synd om mig själv. R har förklarat för henne att jag mår dåligt, för R ser ju det. Det går inte att gömma. Han vet om att jag ligger vaken på nätterna, och han vet om att jag kämpar. Så även om han ger svar på tal till sin mamma kan jag inte låta bli att gråta.
Hur kan man göra såhär mot någon annan? Någon som har en tuff tid i sin graviditet? Hur man kan sitta och klaga till sin son, som uppenbarligen är lycklig med sin fru? Hur kan de sitta och skvallra om hur jag har det hemma?
Igår grät jag så att jag inte kunde andas. Igår. Idag ser jag hur idiotiskt det ser ut nerskrivet. Hur löjligt det är att jag ska bry mig om vad andra människor tycker om tänker om mig. Andra människor som uppenbarligen inte bryr sig om mig. Men igår... då grät jag så att jag kinderna klibbade i saltblandningen. Jag grät så att jag inte längre kunde känna igen de ljud som kom ur mig. Jag grät till en huvudvärk jag är väl bekant med. Och jag försökte sluta för bebisens skull. Och för att R vädjade mig om det. Jag grät när han sa att han skulle prata med dem. Och jag grät trots att jag helst av allt skulle vilja sluta. När jag såg hur R gick ner på knä, blev orolig, blev skräckslagen. Jag ville sluta. Jag gjorde det jag aldrig någonsin gör. Jag ringde gråtandes till mamma. Jag vet att hon också blir rädd, men jag behövde hennes ord. Jag behövde hennes tröst. Jag behövde mamma. Efter samtalet med henne lyckades jag lugna ner mitt gråtande. Nu rann bara tårarna. I en mindre hastighet än tidigare. Och min läskiga röst försvann. Den där rösten jag inte kände igen. R ringde sedan sin mamma. Och hans mamma undrade vad det var han hade sagt till mig som gjorde att jag började gråta så.
R svarade att han berättat om allt det hon hade nämnt. "Detta är ju vardagliga saker... sådant som händer. Inte borde hon gråta så över det!" När R sedan nämnde att jag ringt min mamma blev hon dock orolig och ville träffas på en gång. Hon vet om att hon kan göra allt möjligt mot mig, men att jag aldrig skulle ringa min mamma och tala om hur dåligt jag mår. Min mamma bor i ett annat land. Hon kan inte komma och hålla om mig. Den kännedomen hindrar mig från att plocka upp telefonen och berätta om alla elakheter. Min mamma blir orolig... jättesnabbt. Över de minsta grejerna. Och det som händer just nu är inte litet. Men jag ringde henne för att jag inte klarade mer.
Jag ringde inte hem när vi bodde hos dem och hon sa till mig att det var mitt jobb att dammsuga huset varje dag. Varje dag. Jag ringde inte till min mamma när hon två veckor senare sa att jag inte moppade. Jag ringde inte hem när hon klagade över att R och jag visar för mycket kärlek för varandra (håller handen och sitter tätt ihop i soffan). Jag ringde inte heller när hon begärde att vi skulle tala om var och när vi skulle åka och när vi skulle komma tillbaka. Jag ringde inte till mamma när hon puttade in mig i väggen. Jag besparade mamma allt det där jag grät för.
Om det inte var för R. Då skulle jag sitta i Sverige just nu. Jag skulle aldrig tolerera det här. Jag skulle inte det. Jag har tänkt att om hon kunnat uppfostra en så fin människa som R... ja, då måste hon vara en god människa ju. Hon måste bara vara avundsjuk eller... Jag vet inte. Hon kanske bara har för mycket fritid. Jag har hittat bortförklaringar och jag har stått ut.
Jag skiter i det som hänt mot mig. All bråk i världen kan jag glömma. Men nu får inte hennes elakheter påverka mitt barn. Och därför beslutade R igår att vi inte längre skulle ses som vi tidigare gjort. Vi skulle inte tala ut med varandra utan vi behövde bara en paus. Det känns som att all tyngd lyfts från mina axlar. Normalt blir det bråk när jag ger svar på tal. Det tolereras inte. Men det här samtalet kom från ingenstans. En massa klagomål om allt som är fel på mig. Om allt som är fel i mitt hem.
I två dagar har jag burit på smärtan det orsakade. Men det tippade över när R föreslog att jag skulle öva bilkörning med hans pappa. En pappa som tydligen varit och skvallrat och snackat skit om mig bakom min rygg. Nej, tack, sa jag till R. Jag sa att jag inte alls hade lust att sitta i samma bil som honom. Och att jag tycker det är stort nog av mig att låta honom få komma hem till oss ens. Ett hem som han sagt är smutsigt. Då blir ju R också ledsen och arg. Och svarade att jag faktiskt inte verkade vilja ha någon kontakt med hans familj. Det var då det tippade över. När inte ens R kunde förstå hur jag kände. Hur sårad jag var.
Jag pustar ut nu. För det här var ett jobbigt inlägg att skriva. Men jag behövde det verkligen. Det blir så tungt att gå runt och bära på det här. Jag är ändå riktigt tacksam för R, för min mamma och för lillaste bebis. Känner inte att jag behöver så mycket annat.
v15+0
Välkommen vecka 16!
Ska detta bli veckan jag känner fladdret i magen? Ni minns att jag skrev att jag kände något för typ två veckor sedan? Som jag misstänkte kunde vara bebis? Men jag har inte känt av någonting speciellt efter det, så jag antar att det var någonting annat. Ibland känns det dock som en kullerbytta i magen. Typ att något snurrar. Sakta. Väldigt sakta.
Magbild kommer upp i morgon. Jag lovar. Min mage börjar se konstig ut framifrån. Jag har ju hål i naveln. Eller två hål blir det ju. Och den nedre delen som ska vara gömd över magen börjar skymta fram. Lite fult. Men det gör ingenting.
R och jag har varit så himla glada denna vecka, för vi läste att benen i bebis öron börjar hårdna. Och då kan bebis börja höra. R har varit noga med att inte prata snusk så att bebis hör. Inte heller vill han att vi skriker på varandra. Det är så töntigt att jag måste skratta! När vi skulle sexa lite sa R: "Du, vi sätter på lite musik så att bebis inte förstår vad det är vi ska göra!" Alltså. Asgarv. Haha. Sötnöt! Vilken fin pappa han kommer bli!
Gräl
R och jag hade bråkat igen om hela den här grejen med att åka till Kanada. Efter mycket tårar och skrik så tror jag att han äntligen, äntligen förstår. Fast jag trodde ju att han hade förstått redan innan, men jag hade tydligen fel. Igår efter att ha läst på diverse hemsidor om att man helst skulle undvika långflyg tills barnet är minst 10 månader gammalt så sa han: "Men jag vill inte åka utan dig."
Jag vill verkligen inte att han ska missa hans brors bröllop. Jag skulle följa med om jag verkligen kände att jag inte tog en stor risk. Detta är mitt första barn. Jag kommer att vara mamma för första gången. Okej om jag hade lite erfarenhet. Typ om det var mitt tionde barn. Men jag vågar verkligen inte. R säger att det är viktigt att jag är där. Men jag tror att det bara är viktigt för R. Inte för hans familj. Om det verkligen var så viktigt kanske man kunde ändra datum. Det är ingenting jag förväntar mig. Verkligen inte. Men i en sådan situation måste man förstå om jag väljer att avstå från resan. Det är inte bara ett flyg på åtta timmar. Det är en lång bilresa både till och från flygplatsen. Orkar jag verkligen med det?
Jag tror att han också kommer ändra sig efter att bebis är här. Att han blir ännu mer övertygad om att det inte känns rätt. Hans förslag var att vi kunde lämna bebis hos "någon" och åka dit bara för en helg. Jag förstår att han är desperat, men det var ett av de dummaste förslagen jag hört. Jag hoppas verkligen att detta ämne nu är slutdiskuterat. Vill heller inte att han försöker övertyga sin bror om att ändra datum. Det är inte vår plats.
Gaser
Igår när R masserade min mage:
R: Här känns det hårt! *tar på tjejmagen*
Jag: Hehe, jaaa, det är nog...
R: ...gaser?
Jag: Ehh, min livmoder, hade jag tänkt att säga. Men tack för den!
Ja. Jag pruttar lite väl ofta nuförtiden.
v14+3
Jag hade en hemsk huvudvärk hela gårdagen. Och natten var lika hemskt. Klockan 02 gick jag upp för att jag var sugen på dipp. Jag hade legat i sängen länge men varje gång jag blundade såg jag hur jag blandade gräddfil med dippkrydda. AAAHH. Till slut klev jag upp. Tog ut gräddfilen ur kylen. Hade inte ens riktig dippkrydda hemma utan blandade vitlökspeppar med lökpulver och salladskrydda. Ville inte ens ha chips till utan BARA dippen.
Tror att detta kan vara min första, riktiga craving. Det gick liksom inte att somna utan att ha ätit av dippen. Det var gudomligt gott, och efter det somnade jag. Har fortfarande lite huvudvärk idag så det blir mycket vila. R sätter upp badrumsmöblerna just nu. Så spännande! Kommer tillbaka med foton!
v14+2
Idag ska jag ut och övningsköra. Nästnästa vecka är det uppkörning. Jag är lite nervös men känner att jag klarar det. Det skulle vara så himla tråkigt att misslyckas. Jag vill gärna vara klar med skiten innan jag får mer ont i ryggen. Jag har ont ungefär varannan dag i nedre delen av ryggen. Och jag kommer inte kunna göra min uppkörning längre in i graviditeten. Och jag vill vara klar innan bebis kommer.
R kanske ska iväg på en resa i september. Hans bror gifter sig. Inte i samma världsdel. Utan i Kanada. Jag har sagt att jag inte vill med på en så lång resa när bebis bara är typ 2 månader. Så det kan bli så att R åker iväg utan mig. Då vill jag ju ha en bil och vara lite självständig. Det var anledningen till att jag mådde så dåligt för ett par veckor sedan. R tyckte det var jätteviktigt att jag följde med, men jag ville inte kompromissa. Jag sa att han mer än gärna får åka. Jag klarar mig. Men han vill inte åka utan mig heller.
Tog även upp detta med svärfar att det inte är säkert att jag kan vara med på ceremonin. Till svar fick jag att det inte var någon som helst press på mig. Och Rs bror förstår också situationen. De kommer att ha en fest här i Belgien också och då kan ju jag vara med. Efter detta lugnade jag mig. Och R också. Men nu försöker han övertyga hans bror om att gifta sig nästa år istället. Hehe. Hur som helst. Hade tänkt bjuda bästis hit från Sverige när de åker bort. Vi har inte sett varandra på en evighet känns det som. Så nu känns det inte lika hemskt.
Vad skulle ni göra i min situation? Egentligen kan man ju flyga med en bebis, men skulle ni? Och att lägga 6000 spänn på en biljett och stanna i 1 vecka bara känns dumt. Sedan har inte R ledigt så länge att han kan stanna i 3 veckor som familjen har tänkt att göra. Att sedan ha med sig alla grejer till en spädis och... njaaa. Det känns bara så komplicerat. Så hur skulle ni göra?
Grannarna ♥
Idag berättade vi nyheten för grannarna som bor till höger om oss. Vilket betyder att i princip hela gatan snart fått reda på att jag är gravid. De hade underbara reaktioner! Det började med att de frågade när renoveringen skulle vara klar. I juni, svarar då R. Han säger att det måste vara klart senast i juni, sedan går det inte längre. Varför då? undrar grannarna. Jo, men jag är gravid och föder i juli, säger jag. Sedan hördes glädjetjut från våra fina grannar... <3 De har varit väldigt förstående med oljuden som kommer i samband med renoveringen, men nu kanske de är ännu mer förstående!
De sa att de hade misstänkt något, men att de inte vågat fråga. Och granntanten sneglade ner på min mage när vi hade stått och pratat, så jag såg att de misstänkte någonting. Så jag passade på att berätta. Eller R inledde ju det hela, men det kändes inte så läskigt som det tidigare gjort att berätta. Aåååh, vad glad jag blir nu! Vem mer kan jag berätta för nuuuu? Det är ju värsta beroendeframkallande! :D
Följande ultraljud
Enligt denna lista i min gravbok som jag fått av gyn har jag tydligen ultraljud ungefär var fjärde vecka. Så nästa är redan om två veckor...? Det tycker jag är lite konstigt. Och ganska onödigt. Fast bra förstås på ett sätt. Man vill
mer än gärna se hur bebisen utvecklas. Det står även förklarat vad det är de undersöker på de olika ultraljuden.
Dessa är ju naturligtvis inte gratis. Vi betalade 36 euro förra gången, vilket ändå är ett bra pris. Gångerna innan blev det sammanlagt 90 euro. Så atteeeh, ja. Jag står väl fast vid att svenskt sjukvård ändå är bättre.
Sötsug
Jag löser mitt sötsug med nybakad varm sockerkaka. En underbar kaka med apelsinsmak. Så himla gott! Jag hade glömt att sockerkaka var så gott. Det passar bra att vara bak-sugen och sötsugen strax efteråt. Godast med ett glas kall mjölk. Mmm.
Fan. När jag kollar igenom mitt arkiv lite senare kommer jag bli sugen på sött igen. Så egentligen är det ju bäst att inte posta det här inlägget. Jag har aldrig varit såhär sötsugen. Jag är en chips och popcorn-tjej, och har alltid varit det. Nu väljer jag lätt söta bakelser framför chips. Vad har hänt med mig?! Just det - gravid. Så var det..
Vecka 15 ♥
v14+0
Förstår fortfarande inte att det är jag som gått in i en ny vecka igen. Den här veckan har verkligen flygit förbi. En vecka med ganska lite symtom men "konstiga vibbar" i kroppen. R frågar ofta hur det är med bebis. Jag har nästan helt släppt oron kring missfall. Det är skönt, för den energin kan jag nu lägga på andra saker. Givetvis går tankarna dit ibland, men inte alls lika ofta. I går när jag hade ont i magen spenderades tid på att tänka på om "någonting kanske var fel". Men idag känns det bra igen. Jag längtar till att få känna bebis. Då har man ett bevis på att allt är bra.
När kände ni sparkar/rörelser för första gången?
Läste att Blondinbella kände sparkar först i vecka 23. Vill verkligen inte behöva vänta så länge!
v13+6
Idag känns det oerhört konstigt i magen. Jag kan inte förklara det. Jag var inte uppe och kissade i natt vilket resulterade i att jag var jättekissnödig i morse. Och sedan kissningen har jag känt en sorts bubbla i mage. En tomhet. Samt en hårdhet. Kan inte ha laptopen på magen längre. Det känns obekvämt. Och ovant. Jag vet inte om det är "konstigt" eller "ovant". Om jag borde vara oroad eller lugn. För att det är såhär det 'ska' kännas. Jag vet faktiskt inte.
Hela gårdagen hade jag en hemsk huvudvärk och framåt kvällen brukar även ryggen värka. Idag känns det dock bättre. Jag är fortfarande trött. Har inte känt av ens ett uns av illamående vilket är rätt skönt. Hoppas att det blir en lugn och härlig dag. Saknar R något otroligt...
Matvanor
Under den första trimestern har jag med svårigheter kunnat laga vissa maträtter. Att steka kyckling och kött har varit jobbigast. Och även om jag klarar av matlagningen är det inte säkert att jag kan äta av maten. Kyckling kan jag fortfarande inte äta. Det spelar ingen roll hur den är tillagad. Det smakar inte gott längre. Det är synd för jag brukade älska kyckling.
Jag mår fortfarande illa om jag tänker på pizzahuts pizzor. Jag älskar (nej, älskade!) deras pizzor. Direkt efter plusset kände jag att jag var mer sugen på frukt och grönsaker. Och istället för att sukta efter chips och salta snacks började jag tråna efter sötsaker. Typ bakelser. Och godis. Jag brukar aldrig äta godis...
Jag har också varit otroligt sugen på mjölk. Jag kan dricka tre glas mjölk efter varandra och ändå vilja ha mer. Men jag har lyckats kontrollera det. För mycket av vad som helst kan vara dåligt. Så jag delar på de där tre glasen under dagen.
Roligt att se hur man påverkas. Idag har jag ganska ont i huvudet. Jag tror att jag ska dricka min första kopp kaffe sedan... ja, sedan innan jag blev gravid! Spännande!
v13+4
Dagen innan mitt ultraljud kände jag något konstigt i nedre delen av magen. Det var precis innan jag skulle sova. Två gånger efter varandra kände jag ett... någonting. Jag berättade för R som var helt övertygad om att det var bebis. Men jag är som vanligt väldigt, väldigt skeptisk. Men jag längtar verkligen något otroligt till när man VET att det är bebis. Att det inte kan vara någonting annat.
Jag är så himla glad. Jag känner äntligen att jag kan vara öppen med min graviditet nu. Jag har på mig kläder så att bulan syns. Jag går runt med en hand på magen. Haha, jag är så töntig. Jag pratar mer om bebis med familjen. Jag tror att det syns ganska ordentligt att jag verkligen njuter nu. Efter ultraljudet insåg jag att jag inte behöver gå runt och vänta på lyckan... jag är mitt inne i den. Jag vet inte när nästa ultraljud är, så jag behöver inte direkt gå runt och vänta på ett specifikt datum nu. Känns bra.
Vecka 14:
Fostret:
"Öronen är placerade där de ska vara och har fått den rätta formen. Alla större organsystem är nu färdiga och njurarna tillverkar urin. Fostret befinner sig nu i en snabb fas av tillväxt. Benen är längre än armarna och det finns gott om fostervatten som fostret simmar runt i."
Mamman:
Jag mår alldeles utmärkt. Mina bröst fortsätter att bli stora. Bröstvårtorna ändrar form. De är så fasta och hårda, till Rs förtjusning. Magen verkar ha krympt nu. Svullnaden har gått ner. Även om jag nu ibland kan känna ett illamående så är det inte alls jobbigt längre. Jag kan inte fatta att jag är igenom den första trimestern. Det är helt sjukt. Tydligen ska jag må som bäst under andra trimestern så jag passar verkligen på att njuta nu.
Magbild
Efter mitt senaste inlägg hann jag verkligen inte tjura länge. R skickade hem sin pappa och vi drog ut till en italiensk restaurang inne i stan. Efter en stor tagliatelle scampi promenerade vi hem i regnet. Jag hade pâ mig en tajt klänning som verkligen framhävde min "lilla" bula. När vi kommit hem tog R ett par bilder. Det är 85 % matbula, och 10 % fett och 5 % bebis. Men idag är bulan mindre om än synlig. Jag tror att den bebis-procentandelen kommer att börja öka nu. Dags att smörja in magen!
Vecka 13+1
Surpuppa
Tack till de fina gratulationerna. Jag blir så himla glad!
Vi skulle iväg och fira, och när R kommer hem springer jag naturligtvis till honom för att kramas. Då ser jag att även hans pappa har kommit. Oväntat. R tyckte inte att det kändes riktigt ok att skicka hem honom igen, även om han kom oanmält. Så jag sitter och tjurar. För nu kan vi inte fira på en fin restaurang. Tycker det är otroligt dålig stil. Tycker också att R borde säga att han borde ha ringt. Jaja.
För det andra är jag skithungrig och hade inte lagat någon mat för att vi skulle iväg. Känner för att gråta och jag är inte säker på att jag kan skylla på graviditeten. Jag hade sett fram emot EN kväll utan renovering och bygge. En kväll där vi kunde diskutera det som idag blev så otroligt verkligt. Jag känner ändå att jag har rätt att vara sur. Så nu ska jag sitta här i min ensamhet. Nja. Helt ensam är jag ju inte. Skönt. Men fy fan alltså.
Ultraljudet
Det var underbart. Det var helt magiskt. Det var nära att jag grät. Speciellt när vi fick höra hjärtslagen. Bebis låg med ena handen vid örat. Så otroligt, otroligt söt! R blev helt förundrad över hur mycket bebis rörde sig. Jag kunde inte låta bli att skratta ibland. Speciellt när vi såg hur fint bebis rörde sig. Då rörde sig hela bilden på skärmen också. Så jag försökte verkligen att låta bli att skratta.
Jag är gråtlycklig just nu. När jag tänker på hur underbart det var. Hur underbart det ÄR. Bebis var 7.3 cm lång. Alldeles perfekt för att vara i v13+1. Lite längre. Jag är helt galet lycklig. Och R och jag... vi.. bara går runt och ler hela tiden. Jag sov jättedåligt i natt. Jag somnade snabbt men efter en kissning runt kl 04 så kunde jag inte somna om. Jag låg och störde R så han kunde inte heller sova. Så nar vi kommit tillbaka från ultraljudet skulle jag ta en liten tupplur. Men allt jag såg när jag blundade var bebis på skärmen. Och jag log. Låg och log... Så att det tog en evighet att somna.
Idag ska R och jag ut och fira. På en fin restaurang. Vi har inte hunnit prata ut om allt det underbara, så längtar till ikväll. Jag älskar bebis i magen. Just det - nupp-testet gick också bra. Sedan blev det blodprov.
v13+0
Jag skrev ett långt inlägg i morse, men tydligen publicerades det inte. Konstigt. Men det gör inte så mycket. Jag har tagit mig igenom den sista dagen i väntan mot ultraljudet. I morgon kl 08 sitter vi säkert i väntrummet och strax därefter får vi komma in. Det är så otroligt spännande. Jag kommer säkert inte ens kunna sova i natt. Vet inte hur vi ska göra med kissandet. Det ska ju vara tydligare om man har mycket vätska i blåsan, men jag måste väl ändå kissa på morgonen? Eller så kissar jag och dricker extra mycket vatten efter det.
Idag var vi och shoppade, jag och R. Ingenting köptes till bebis. Bebisens föräldrar var för upptagna med att tänka på sig själva. Haha. Efter ultraljudet i morgon så kommer jag definitivt köpa någonting till bebis! Spännande! Och mysigt. Funderar på att köpa något till mamman också. Typ mamma-byxor eller oljor... Vi får se helt enkelt.
Vecka 14
Vad roligt att så många höll med mig angående att ta reda på könet! Jag ska visa kommentarerna för R. Men det måste naturligtvis kännas bra för honom också. Han går med på att jag kan ta reda på könet och han gärna vill ha en "överraskning". Jag sa att det inte kommer att hålla i längden. Jag kommer råka försäga mig. Jag hoppas att gynekologen inte kollar med R om han också vill ha reda på könet. Om han säger nej kanske hon inte vill berätta. Som tur är hinner jag och R diskutera vidare i ett par veckor till i alla fall.
Jag får ju antagligen inte reda på könet på fredag. Det finns en "nub"-teori som man kan göra i vecka 12, 13, 14 för att se vad det kommer att bli. Men den är inte så säker, tydligen. Hoppas ändå att gyn ser någonting eller kan ge någon sorts indikation även om det är tidigt. Fast jag går ju in i vecka 14 i morgon. Så jag tycker inte att det är sååå tidigt.
Shit. Vecka 14... Skrev jag det? Är det jag som är gravid i vecka 14?! Har jag verkligen tagit mig igenom alla de där fasansfulla veckorna? De fyllda med rädsla och oro? Jag kan inte alls förstå det. Tiden har gått och även om jag skulle spara till lyckan till på fredag så känner jag mig otroligt lycklig redan nu. Nu när jag insett att det är vecka 14 jag går in i i morgon! Helt sjukt.
v12+6
Nog för att det var nyår igår och att vi firade lite smått. Men jag är i väntan på ett större datum. Två dagar kvar till ultraljudet. Jag tror nu med hela mitt hjärta att allt ska gå bra. Jag tror att jag hade en dröm som var mindre positiv, men jag har fortfarande symtom. Så jag tror på att allt är bra. Jag tänker inte ens förbereda mig på något annat!
R och jag diskuterade kring att ta reda på könet. R vill vänta till födseln. Men jag fattar inte hur han kan tycka så. Han säger att det inte spelar någon roll alls om det är en pojke eller flicka, så varför ska vi ta reda på det? JAG tycker att vi ändå kommer få reda på det, så varför inte tidigare än senare? Och att vi kan använda han/hon istället för den... Och att jag är nyfiken.
Jag slutade mina argument med att jag skulle ta reda på vad det är för kön. Och han kan fortsätta leva i ovisshet. Förhoppningsvis vänjer han sig vid tanken.
Hur tänker ni?
Nyårsafton
En ny dag på ett nytt år.
Vi hade en supertrevlig kväll igår. Vi spacklade tillsammans och sedan vid halv tolv drog vi ut till stan för att se på fyrverkerierna. Det var väldigt kallt, men vi promenerade fram. Omfamnade varandra i kylan. Det var otroligt romantiskt nu när jag tänker tillbaka på det. Varför märker jag det inte i stunden? I stunden tänkte jag att det var jobbigt att R inte kunde gå i samma takt som jag. Och varför hans ficka var för liten för att även min hand. Jag pressade in handen så att vi nästan föll omkull. Men in kom den. .
Och när vi kom hem kröp vi in i säng som ett ålderdomligt par. Innan klockan slagit 01. Och R värmde min rumpa för mina byxor hade varit för kalla för en nyårspromenad. Gud, vad jag älskar honom.