Sacrifices
Jag har varit så otroligt trött idag. Såå trött. Har sovit i tre timmar ikväll. R tvingade mig i säng, fastän jag egentligen skulle hjälpa honom riva ner tapeter. Det går framåt i renovationen. Snart ska vi bara måla klart i badrummet. Finns såklart mer att göra men det går framåt. R är den bästa maken någonsin. Gud så han jobbar och sliter. Fick tvinga honom till pizzapaus... Vem tar inte pizzapaus frivilligt?! Han sa att han skulle arbeta klart. Snart kryper vi i säng, men det är efter midnatt. Allt för pyrets skull.
Vecka 13 (12+4)
Hur jag mår?
Jag vet inte. Bra. Alltså bra egentligen. Jag mår lite illa ibland. Och brösten gör ont. Men i stort sett mår jag väldigt bra. Jag är lite orolig fortfarande. Det är det enda sättet som jag fortfarande mår dåligt ibland.
Hur det känns?
Det känns ingenting. Det känns som att det är på låtsas fortfarande. Trots alla fina symtom och tecken. Det känns inte på riktigt. Som att det finns någonting som är hälften jag, hälften R inom mig. Det borde kännas magiskt, men jag väntar fortfarande på det ögonblicket då det ska börja kännas så. Det känns som att alla andra har firat lyckan i förtid, och jag sitter och väntar på rätt ögonblick.
Vad som händer?
I kroppen? Tydligen kan jag börja känna livmoderns kant nu. Men jag har inte vågat trycka så ordentligt. När jag ligger ner känns en tyngd i nedre delen av magen. Jag brukar känna molvärken ibland. Det ger mig tröst. Fyra dagar kvar till ultraljudet. Jag tror helt ärligt att jag kommer att kunna känna av det där magiska när jag fått veta att allt verkligen ÄR bra. Jag vet att det kan gå fel även efter detta ultraljud. Men nu måste det gå bra för mig.
Det är nu jag känner att missfallen verkligen förstört den där lyckan jag borde känna just nu. Jag önskar verkligen att jag kunde uppleva det våra familjer känner just nu. Obeskrivlig lycka. Och tro på att allt kommer att gå bra. Jag vill ha det där nu.
Bröst
R undrar om mina bröst alltid kommer vara så hårda, fasta och stora. Hehe. Heh. Nä, säger jag. Han får njuta för stunden i alla fall. Den största förändringen har ju faktiskt varit mina bröst. Folk brukar ju fota magen, men det är brösten man borde fota. Det är ju där grejer händer.
v12+1
I morse var illamåendet tillbaka. Torrkräktes så illa att jag trodde att jag skulle kräkas på riktigt. Roligt i alla fall. Mitt illamående har ju verkligen försvunnit den senaste tiden. Så jag antar att allting är jättebra. Bara, bara, bara EN vecka kvar till ultraljudet. Längtar ihjäl mig.
Idag har jag mycket att göra. Ska käka frukost och sedan ta itu med ett och annat. Vi hörs under dagen! Kram!
VECKA 13
Välkommen vecka 13! Aah, så härligt! Varje dag framåt är ju speciell, men finns ändå en speciell känsla. Ni vet när man INSER att man gått in i en ny vecka. Idag kom jag på det runt kl 12. Just det, jag går ju in i vecka 13! :D
Detta firas med magbild. Har jag blivit något större? Jag tycker nästan att den blivit mindre...
v11+6
Vad har ni för er på denna mysiga juldag? :)
Jag sitter och läser igenom mitt arkiv. Oktober 2013 är ju rätt mysig att läsa igenom. Jag plussade mot slutet av oktober och genom november var jag riktigt orolig. Dels för att jag knappt kunde tro att jag fick ett plus igen. Det var helt obegripligt att jag faktiskt var gravid. Sedan är det otroligt mysigt att läsa om hur alla pusselbitar äntligen föll på plats. Hur ägglossningen antagligen var väldigt sen. Det förklarade varför hcg-nivån var låg, varför CB-digital visade 2-3 veckor, varför jag inte hade några ordentliga symtom och mina väldigt svaga test.
Sedan gick ju faktiskt de där månaderna och fast jag aldrig kunde tro det själv... så är jag snart igenom vecka 12. Kan inte riktigt förstå det fortfarande om jag riktigt tänker efter. Att det är JAG som ska få bli mamma. Att finaste, finaste R ska få bli pappa. Att våra drömmar snart blir sanna. Som vi har gått och längtat. Tänk att det skulle bli vår tur till slut.
Otroligt lyckligt lottade är vi. ♥
God Jul
Hej, finaste!
Hoppas ni får en underbar jul. Här i Belgien känns inte jul som en riktig jul, utan Kalle Anka... Utan familjen. Men jag får göra det bästa utav det. Jag har ju redan firat en sorts mini-jul när jag var i Sverige.
Ville även visa upp den supersöta mössan som Rs syster har virkat till bebis. Den blev så fiiiin! Och så liten. Men ändå så stor. Det diskuterades om huvudet skulle vara större eller inte. Sedan slog tanken mig... Det där huvudet ska ju ändå ut ur någonstans och då verkade helt plötsligt den där mössan väldigt, väldigt stor. Så jag sa att mössan absolut inte behövde göras större.
v11+4
Det börjar verkligen bli dags att fota magen igen. Just idag tyckte jag att det var en stor skillnad. R höll med. Han är oroad över hur den ska gå "tillbaka in". Jag försöker trösta honom med att den GÖR det, men han tror mig inte. Jag sa: "Se bara på min mamma! Hon är ju precis lika vacker som innan om inte mer!"
R valde att konta: "Men se på din pappa! Femtio procent av generna kommer ju från honom!" Kan inte riktigt argumentera emot. För mig känns det för tillfället inte lika viktigt. Jag vill vara vacker som GRAVID just nu. Inte tänka på att komma tillbaka. Jag vet dock att allt inte blir som det tidigare en gång varit. Men jag vill såklart undvika bristningar och så.
Är det för tidigt att inhandla bristningskrämer och så? Vad använde ni? Finns det något ni rekommenderar? Let me know, jag är helt borta i ämnet nämligen.
Rädsla
Hej, igen.
Lite dålig med uppdatering. Vi har varit hos svärisarna. Det har varit otroligt mycket bebisprat - bland annat nyfikenhet om vad det är för kön osv. Jag verkar vara den enda som fortfarande är rädd för att det ska gå fel. Jag tror verkligen att jag kan lugna mig nästa vecka efter ultraljudet. Jag förväntar mig verkligen att höra att ALLTING är bra. Min första känsla är ju att allt är bra. Jag vill bara få det bekräftat.
Molvärken finns kvar. Illamåendet kommer och går men det har ändå avtagit. Tröttheten finns inte kvar så mycket längre. Och jag börjar faktiskt må ganska bra. Förutom det här med oroligheten. Jag visste inte att det satt så djupt rotad i mig. Jag märker ju hur andra kan glädjas och längta.... Och jag är rädd för att göra alla besvikna.
Sluta nu. Var bara glad. Njut.
Jag ska försöka.
v 11+2
Vecka 12: 19 dec - 25 dec 2013
Fjorton dagar
Idag mår jag rätt illa. Det är nära att jag spyr. Tröttheten är tillbaka trots att jag sovit ordentligt. Det är i alla fall ett symtom som jag lyckats slippa de senaste veckorna. Känner mig inte längre så trött. I början var det bara så att jag var tvungen att ta en tvåtimmarspaus mitt på dagen för att ta mig igenom allt. Det har inte behövts den senaste tiden. Skönt ändå. Men nu är den tillbaka. R undrar när symtomen ska avta. "Du närmar dig trots allt den andra trimestern."
Ja, jag hoppas att det blir lite bättre. Och även om R ibland tröttnar på att jag inte klarar av lukten av stekt kyckling och de hemska kväljningarna så hanterar jag det bättre. Det är ett tecken på att allt är som det ska. Känner även livmodern växa. Det skulle den väl inte göra om det var något fel?, tänker jag. Nej, ingenting är fel. Allt är precis som det ska. Fjorton dagar kvar till att vi får det bekräftat. Längtar.
Julbord
Aåååh, vad fina kommentarer jag loggade in till idag! Ger mig hopp, ger mig glädje. Ger mig ett leende som stannar kvar hela dagen. Tack!
Igår var jag och ett par kompisar på julbord. Jag hade en jäkligt fin kväll. Förutom att det låg rökt lax ÖVERALLT. Man ba, men kom igen! Och mina vänner känner även de till min besatthet till lax. Så då frågade en vän mig varför jag inte tog av laxen. Och jag svarade: "Men jag kanske är lite gravid..." Hon slog upp i ett leende direkt (skönt!). "Hur lite?" Jag sa att jag precis gått in i vecka 12, och vi var glada och så. En anledning till varför jag inte ville berätta var att alla mina vänner är i princip min ålder. Jag är snart 22. Man tänker inte på barn när man är 22. Eller... det gör man ju. Men man "ska" inte tänka på barn när man är 22. Men alla tog det så bra, de var så glada för min skull! :) Och ville bjuda på alkohol. Nog för att jag inte dricker ogravid, men hade inte tänkt att börja nu. Hehe.
Vi hade i alla fall en jättefin kväll. Kom hem ASTRÖTT och R berättade att han var tvungen att åka till London i morgon, så vi packade till sent på natten. Och vaknade runt 5 så att han skulle hinna med båten. Men det gjorde han inte! Muhahaha. Så nu åker han i morgon i stället. Skönt. Har saknat honom.
Jag och en vän hade gjort kokosbollarna! Himla goda! Jag suktar mig själv med dessa bilder. Får ju inte ta av smörgåstårtorna, gaaaaah. Det var faktiskt svårt att låta bli denna gång. I Sverige fanns ju pappa med sina stålhänder som motade bort mig från allt möjligt. Men det är ingen fara. Bebis kommer först. Och det blir ju lite extra jobbigt runt juletid, det får man räkna med.
Vecka 12
Tro det eller ej. Jag har gått in i vecka 12. Ja, det är fortfarande inte "säkert" än, men den där tolvan betyder ju ganska mycket ändå. Det är ju det man sett fram emot i flera veckor. Gud så jag längtar till ultraljudet för att se att allting är bra. Min värsta rädsla... nä, alltså jag kan inte ens skriva om det. Det hoppas vi över.
Idag ska jag på julfest med ett par kompisar. Ska förbereda hela dagen. Funderar på att berätta även för dem. Tycker att magen är så framträdande att de kommer tro att jag är tjock. Men det får de väl tro då... Jag känner inte att jag är redo än. Vill gärna vänta till ultraljudet innan vi gör det officiellt. R har redan berättat för sin chef, som blev otroligt glad. Han är så fin och snäll. Jag hoppas verkligen det blir en bebis denna gång. Jag orkar inte med de tröstande kramarna och att höra "du är ju så ung fortfarande". Det blir för jobbigt och något är fel denna gång. Alldeles för jobbigt.
v10+6
Då är vecka 11 nästan förbi. Det är helt otroligt att jag fortfarande inte kan lita på mina symtom. Mina tuttar ser galna ut. Mina vårtgårdar (fulaste ordet någonsin?) har blivit så otroligt stora... Jag har molvärk i livmodern men jag vågar fortfarande inte lita på symtomen. Så jäkla synd. Jag räknar ner dagarna till ultraljudet. Bara fjorton dagar kvar. Och snart går jag faktiskt in i den "säkra" perioden. Eller den "säkrare" perioden. En period som jag trodde att jag aldrig skulle få nå. Jag hoppas så innerligt att allting är bra i magen.
Svaren
Är det bara två år till läkare i Belgien? / Amanda
Nej, det är totalt sju år, och sedan lite till om man vill specialisera sig i något.
Har äntligen blivit gravid efter 19 försök och är nojjig som tusan! Är i vecka 4+3 och det är det ENDA jag tänker på under dagarna. Hur överlevde du de första veckorna. Några tips. Har ju läst dina symptomsammanfattningar men när började du känna dig gravid med tanke på symptomen. Går runt med lite mensverk då och då, stickningar i magen ibland och lite ömma bröst...Skulle hellre spy spikar och behöva gå runt bh-lös i några månader än att bara ha lite fjuttiga symptom. Tack för svar! / Emmis
Det är bara att härda ut denna tid. Jag började pyssla med ett fotoalbum för att få tiden att gå. Men det går inte att komma ifrån oron. Jag oroade mig jämt och ständigt. Ibland hjälpte det att tänka att man faktiskt inte KAN göra någonting om det skulle gå fel. Jag försökte att inte analysera symtom alltför mycket. Men faktum är att man inte kan göra så mycket. Man är så utsatt. Ja, det är bara att härda. Men mitt bästa tips är i alla fall att hålla sig upptagen så mycket det går. Och sedan att prata med sin partner om vad det är man tänker och går igenom. Jag önskar dig all lycka i din graviditet, och håller verkligen alla tummar och tår för att det ska gå hela vägen! Håll mig uppdaterad!
Hej! Grattis till plusset och att det gå bra för er, jag är jäkligt avundsjuk ;)
Vilket land gifte ni er i? Hur många gäster hade ni? /Johanna.
Vilket land gifte ni er i? Hur många gäster hade ni? /Johanna.
Aååh, tack för gratulationen, och din tur kommer väldigt snart hoppas jag! Vi gifte oss i London. Både jag och R har släkt där. Vi hade bjudit 300, men tror att det var 250 ungefär. Jag planerade inte bröllopet, jag höll på att studera, så det var i princip min familj som planerade allting. Till och med vilken klänning jag skulle ha. De skickade ut inbjudningarna. Och eftersom jag är halv indisk så blev det ett "svenskt" bröllop och ett "indiskt".
Har ni funderat något på namn på bebisen? Är ni överens om det eller har ni olika favoritnamn? /Johanna
Jo, vi har funderat lite. Vi båda vill ha enkla namn. Jag älskar namnet Nadja, och har alltid gjort det. Tycker det är lättare att "komma på" tjejnamn. Har i princip inga förslag på killnamn. Jag tycker att Amber är fint också, men R har dålig erfarenhet med en tjej med just det namnet. Och man påverkas ju mycket av namn och personer.
Hur stort hus bor ni i? Bor ni i stan eller lite utanför?
Vi bor i ett ganska stort hus på tre våningar. Vi bor liiiite utanför stan. Men det är nära till tågstationen och en promenad ifrån stadscentrum.
Spännande att du läser till läkare! hur lång är din utbildning? vad jobbar R med? har du hunnit tänka något på förlossningen än? /Simone
Min utbildning är på sju år, men jag tror att jag vill byta inriktning och då är det tre års studier som väntar. R jobbar som säkerhetskoordinator för ett företag här i Belgien. Det är mycket ritningar för energi och lite arkitektur, sådant som inte intresserar mig ett dugg, m.a.o.
Jag funderar faktiskt inte så mycket på förlossningen, mer än var jag faktiskt vill ha den. Det kanske blir i Sverige. Min bror frågade om jag skulle ta epidural, men jag har faktiskt inte funderat så mycket. Jag tror att det blir mer verkligt efter ultraljudet i januari. Kanske kan jag släppa oron och ställa mig in på att det blir barn snart! :)
Varifrån i sverige kommer du? förstår om du inte vill säga exakt men kanske vilken del bara? :)
Jag är från en liten förort i Stockholm, med en halvtimma in till stan med t-banan.
Sååå, det var alla frågor! Hoppas att svaren var tillräckliga.
Reaktionerna
Jag har alltid ÄLSKAT rökt/gravad lax. Så länge jag kan minnas har jag älskat det. Jag och pappa brukade alltid ha det på frukostmackorna trots en lång arbetsdag/skoldag. Vi brukade nog alltid lukta konstiga i munnen. När pappa fick veta att jag skulle åka till Sverige började han förbereda den gravade laxen. Han frös in den.
Fredag kväll, när vi alla skulle gå och lägga oss, tog han ut fisken så att den skulle få tina. Jag blev orolig, för jag såg att den skulle tina i rumstemperatur och inte i kylen. Gick till pappa och sa att han borde sätta den i kylskåpet i stället. "Nej", säger han då. "Men jo", säger jag. "Annars kan inte jag äta den...".
Min bror och mamma satt också i rummet när pappa frågar varför jag inte kan äta den. "Jo, men jag är gravid." Det blir tyst. "Är det sant?" frågar pappa. "Men grattis då!" Jag får en kram av min bror. Pappa säger att jag inte borde äta av laxen ändå. Jag kontrar med att den legat fryst i en vecka så den går bra att äta. Men pappa står på sig.
Jag fick aldrig äta av laxen utav pappa. Han ville inte riskera något. Han var så glad! Han visar det inte förstås. Men han gick runt och pratade om bebisen hela tiden. "Jo, men han kan födas här i Sverige, tycker jag. Eller hon. Fast jag säger han. Man brukar säga han. Fast det kan ju vara en hon."
Berättade även för min syster som var i typ chock. Hon var lite mer tystlåten och orolig. Hon vet ju om missfallet, vilket min pappa inte gör. Kanske var det därför både bror och syster sparade lite på sin glädje. Men bror pratade ändå rätt mycket om bebis. Han frågade om jag tagit folsyra. Han frågade om antal veckor. Han frågade om nästa ultraljud. Det var underbart att kunna diskutera allting.
Men min pappas reaktion var oslagbar. Jag är så rädd för att rycka bort denna glädje ur hans händer. Jag förstår inte alls hur jag skulle kunna berätta om någonting gick fel. Jag blir så rädd.
v10+4
Jag har inte haft någon koll på hur långt jag var i graviditeten. Har sagt v11 till familjen, men trodde att jag var i v11+4, haha. Aåååh, på tal om att familjen nu vet - så jäkla glada de blev! Berättar lite senare i detalj. Gravidmässigt har jag mått riktigt bra hela helgen - vilket gjorde mig så rädd. För jag mådde illa nästan varje dag innan jag åkte. Men i morse när vi skulle åka iväg mådde jag illa.
Jag hade bara sovit i fyra timmar och vi kom fram ungefär kl 11. Somnade runt kl 15 och när jag vaknade mådde jag inte så bra. Drack vatten så att spy-känslorna skulle försvinna, men det gick inte att undvika. R fick hålla i håret medan vattnet forsade ut. Han blev ganska orolig. Mitt i kräkandet var jag lite glad. Min första gravspya! Men fy fan så mycket energi det tar. Jag var helt slut efteråt.
Hur är det med er? Jag har saknat att blogga.
Up and away!
Nu åker vi iväg. Uppdatering kommer bli ännu sämre i ett par dagar. Förhoppningsvis hörs vi på måndag. Det är fredag den 13, och inte en sådär jättebra dag att flyga på, så håll tummarna för oss. Hoppas även kunna göra pappa och syskonen riktigt glada i kväll. Stor kram på er!
Ses i Stockholm? Puss!
Vecka 11 ♥
Hej, mina fina!
Sorry för kass uppdatering. Jag vill skriva... tro mig, jag vill. Det är bara så mycket med plugget just nu. Och just idag blev det ju extra hushållssysslor och packning för i morgon bär det av till Sverige! ♥ Jag hade tänkt att lägga upp svaren från frågestunden idag, men jag hinner inte. Svaren kommer upp på måndag i stället. Så vill ni fråga något ställer ni er fråga under DET HÄR inlägget.
Jag har bestämt mig för att berätta för familjen. Nu har jag gått in i vecka 11. Idag har symtomen varit nästan obefintliga så jag blir ju lite rädd. Det enda jag haft var en strålande värk i ryggen och liiiite illamående i morse. Men jag antar att allting ändå är bra. Vi firar vecka 11 med magbilder såklart! Jag har varit såå dålig på att fota så det inte är sant!
Till vänster: v6+6. Till höger: v10+0
v9+6
Sista dagen i vecka 10! I morgon väntar en helt ny vecka! Ser fram emot de sista veckorna i den första trimestern. Velar fortfarande på om ska berätta för familjen eller inte på fredag. Vill så gärna göra det, men jag är fortfarande rädd. Idag kom illamåendet tillbaka, och jag kände även molvärk i magen. Just idag är jag väldigt positiv och då vill man ju att sina nära och kära ska veta.
Men gång på gång faller någon ur gravidtrådarna pga missfall...Och man inser att det där kan vara jag. Lite mer än tre veckor kvar till ultraljudet. Undrar om man kan få reda på könet redan... Hoppas det, börjar bli nyfiken!
Inspirationsinlägg
Ett av det jävligaste jag varit med om var att få missfall... Både första och andra gången. Men den första gången hade jag levt i en lyckobubbla i en månad. Jag hade hunnit drömma mig bort. Det var ju första graviditeten. Jag svävade ju på små rosa moln. Efter att kroppen jävlats i flera månader lyckades jag faktiskt bli gravid.
Efter missfallet gick jag igenom en period där jag trodde att jag aldrig någonsin skulle bli gravid igen. I de lite positivare perioderna trodde jag att det skulle dröja minst sju månader till innan jag blev gravid. Att min mamma sa att kvinnor i vår familj var "superfertila" hjälpte mycket lite. I ett desperat försök till plusset använde jag mig av bisolvon. Det fungerade. Nog fick jag plusset, men lyckan varade inte länge.
Vägen hit har varit svår, och det är så många som varit igenom mycket jobbigare grejer på resan mot ett barn. Nu är det mer än 16 månader sedan vi bestämde oss för att börja försöka. Maybe this is it. Kanske är det vår tur nu. Hur det än går... för ännu kan jag inte vara säker... så vet jag att jag någon gång i framtiden får hålla ett barn jag kan kalla min egen.
Visst. Det dröjer lite olika för oss alla att komma fram till den punkten. För vissa tar det flera år av ovisshet. Av rädsla.. För andra krävs inget kämpande, oroande eller lidande. Men tiden kommer, du tar dig dit. Snart har du ditt plus. Spelar ingen roll om det är genom ivf, ägg- eller spermadonation. Eller om det bara tagit en jävla massa tid. En jävla massa tårar. En jävla massa skit. Snart har du ett barn i din famn. Och allt däremellan kanske inte behöver spela så stor roll längre.
Jag vet att det inte gör det för mig. Jag uppskattar den här graviditeten på helt annan nivå en vad jag gjorde den första gången.
Frågestund
Sedan jag plussade har det naturligtvis blivit så att läsarna blivit fler! Det är ju jättekul, men jag förstår att man inte orkar läsa bloggen från starten för att få en uppfattning om vem jag är. Tänkte därför svara på några av frågorna jag fick av Hanna.
Hur kommer det sig att vi bor i Belgien?
Min man bodde här sedan innan. Han hade jobb och familj här så jag bestämde mig för att flytta från världens bästa Sverige till (någorlunda dugliga) Belgien.
Hur träffades R och jag?
Vi träffades på ett bröllop i England. Han var från brudgummens sida och jag var från brudens sida. Vi började prata och utbytte mailadresser. Sedan började vi träffas lite då och då. Han hade flera svenska vänner så han var ofta på besök i Sverige. Vi började prata helt galet mycket en tid, och sedan beslutade vi oss för att försöka på ett långdistansförhållande. Det gick rätt bra. Vi gifte oss år 2010.
Ska vi bo i Belgien i evigheternas evighet?
I mitt huvud ska vi flytta till Sverige en vacker dag. Men det måste diskuteras lite mer ingående. För tillfället finns inga planer på en flytt.
Vad utbildar jag mig till?
Jag studerar på läkarlinjen. Nu är jag helt inriktad på gynekologi, och helst vill jag bli barnmorska. Men har man pluggat i två år till läkare känns det ju som ett "downstep", men jag vill ju studera till det jag helst vill arbeta som. Och det är ju barnmorska!
Har ni fler frågor kan ni ställa de under DETTA inlägg så har vi en liten frågestund. Och snälla - ställ nu en fråga - så att inte jag framstår som värsta tönten. För egentligen tänker jag ju... Vem vill veta saker om MÄJ?!
Stan
Idag ska jag och R ut på stan. Det är så mysigt med julbelysning och varma caféer. Jag har varit sugen på tårta sedan ett par dagar tillbaka. Sedan måste vi fira att det går så bra i gravditeten och att det äntligen går bra i min utbildning också. Skönt att ha en ledig dag. Vi har i princip bara hållt på med renoveringen från morgon till kväll i ett par dagar. Många byggmänniskor har också stampat runt i huset och det tar ju lite på nerverna.
Önskar er en mysig kväll!! Puss!
v9+4
Fyra dagar kvar till Sverige! Wuhu! Jag längtar som fan! Igår låg jag och tittade igenom en massa gamla hemmavideon. Det var såå mysigt. Jag är så glad att jag har en hel drös filmer och bilder från när jag var mindre. Annat är det för R... han har knappt någon bebis-bild av sig själv. Och inga hemma-videos heller. Så synd. Förövrigt vill jag att bebis ska likna R helt och hållet - för den enda bilden jag sett av honom som bebis (visserligen typ 2 år gammal) är han helt sjukt söt. Och jag var - nä - inte så söt. Ful faktiskt. Jag är glad att mamma och pappa valde att behålla mig ändå. Jag blev ju sötare med tiden. (Här skulle finnas exempelbilder men jag hittar inga.)
R och jag har haft ett par fina dagar. Jag har tappat oron helt. Och det känns så otroligt skönt. R pratar också mer om bebisen. Jag har haft lite problem med nattsömnen. Mest för att jag är kissnödig typ - hela tiden-. Min mage har växt något otroligt. Jag fattar inte hur. R förundras över den, men klappar gärna. Mina BHn är alldeles för små. Nu ser det bara löjligt ut. Jag behöver införskaffa fler.
Bebissaker
Jag har varit så jäkla sugen på toffifee i flera dagar nu. Idag begav jag mig ut på en shoppingrunda och påbörjade jakten på chokladen. Här hittar man inte toffifee så lätt. Så jag promenerade i stan i typ två timmar. Jag är helt slut nu. Men det var det klart värt, för jag fick tag på min toffifee till slut. Såå. Himla. Gott.
Tittade även på bebiskläder men jag vågar fortfarande inte köpa något. Vill dessutom att R och jag köper saker tillsammans för första gången. Det är ju så speciellt. När köpte ni era allra första "bebissaker"?
Vecka 10 - un-believ-able
Det känns så himla overkligt allt det här som händer mig. Sitter här och läser om bebisens utveckling i vecka 10. Det står:
"Fingrar och tår är helt åtskilda och smaklökarna börjar bildas. Nu kan man skymta början till alla 20 mjölktänderna. Äggstockarna eller testiklarna är utvecklade. Rörelserna är kraftigare och fostret börjar kunna ändra läge i livmodern. Den lilla svansen har försvunnit och huvudet får alltmer mänskliga drag. Fostret har ett ansikte med spädbarns-profil. Hög rundad panna, liten uppnäsa och en mer markerad haka."
Jag har inte skrivit så mycket om just vad som händer i kroppen förutom det jag upplever. Jag tycker att det är så konstigt att det HÄR händer inuti min kropp. Inuti min livmoder. Det finns någonting - nej, någon - som har fingrar och tår i mig! Som existerar. Jag har läst mycket om bebisens utveckling men jag har aldrig kopplat det till att det är någonting som händer mig...
Nu börjar det kännas mer. Går runt med en hand på magen. Tycker att det börjar kännas "hårt" i nedre delen. Är det min livmoder? Måste vara ärlig och säga att jag inte vågar trycka på så ordentligt.
v9+1
Så himla trött idag. Det är helt otroligt. Det är pga jag varit kissnödig typ hela natten. Och R ligger och stör. Jag och R har alltid varit nära samsovare, dvs vi bokstavligt talat klistrar oss vid varandra. Men nu de senaste dagarna har jag tyckt att det blivit obekvämare. Jag rör och vrider på mig konstant, vilket också blir jobbigt för R. Men sötungen säger ingenting. Han är alldeles tyst, men jag vet att jag stör. Kommer sällan in i en bra position, men det slutar oftast med att R håller mig bakifrån.
Aaaah, Gud vad jag blev sugen på att sova med R nu. Fast igår när vi skulle hålla på med "klistrandet", haha, så råkade han komma åt mitt bröst. Sedan två dagar tillbaka gör de helt sjukt galet ont! Jag skrek och puttade bort honom, stackarn. Jag brukar faktiskt inte reagera så. I morse sa han: "vad är meningen med att de blir så stora om man inte får röra dem?". Hahaha.
VECKA 10
Hela gårdagen släpade sig fram. Kändes som att jag stod still på v8+6 i en halv evighet. Vaknade mitt i natten och det första jag tänkte var: "Jag går in i vecka 10 idag!" Det här är en helt ny vecka. En tvåsiffrig vecka! För längesedan skrev jag att det skulle vara så himla skönt att ta mig igenom vecka 8 och 9, och bara nå v9+0. Och vet ni? Det känns precis lika bra som jag trodde att det skulle göra. Jag har inte varit såhär lugn på flera dagar. Jag är så himla lycklig!
Jag vet att jag fortfarande har fyra läskiga veckor framför mig, men jag känner mig väldigt positiv just nu. Jag hoppas att december flyger förbi. Nästa vecka åker vi till Sverige. Tror fortfarande att jag ska hålla graviditeten hemlig även om det skulle vara såå himla kul att få berätta för familjen in person. Får fundera lite till på hur jag ska göra.
Tror att det kommer bli lite svårt att dölja. Min pappa har redan börjat förbereda gravad och rökt lax. Jag älskar rökt lax, och varje gång jag åker till Sverige så förbereder han alla mina favoriträtter. Just det här med laxen har jag funderat lite kring. Han förbereder den helt själv och fryser in den. Skulle det vara farligt att äta den? För säger jag att jag inte vill ha kommer alla fatta att jag är gravid...
Äckliga (men riktiga) symtom
Typ någon timma efter att jag skrev mitt senaste inlägg rann det till i trosan. Oj, det var lite väl mycket, tänkte jag. Men jag hade ett trosskydd just idag, så jag gick inte direkt på toa. Efter fem minuter känner jag hur det kommer mer och mer. Då fattar rädslan tag i mig på nytt. Det är väl typiskt att jag ska börja blöda PRECIS när jag äntligen känner att det ska gå bra. Så jag går in på toa. Men jag tror ju inte på riktigt att det är blod. Vore det inte sorgligt annars?
Det är inte blod. Det är megaflytningar. Mmm... Det var då en av de grejerna folk inte berättar om graviditet. Jag har då inte hört talas om några rinnande megaflytningar som symtom. Värst är det ändå på morgonen. När man legat i horisontellt läge i mer än 7 timmar. Men jag är alltid förberedd med toapapper på nattduksbordet. Jag vet att det kommer rinna till. Mycket. Och man ser ju direkt att det inte är blod så det finns inget utrymme för oro.
Varsågod för den dagliga dosen av information ni inte gärna ville veta!
Vecka 9 (v8+6)
Mina bröst har förändrats totalt. De är så stora. Det ser ut som två silikontuttar som står rakt ut. Fasta och hårda har de också blivit. Det känns jättekonstigt att se på dem när jag står naken. De ser inte som MINA bröst. R klagar dock inte. Men jag tycker att de var tillräckligt stora redan innan. R fascineras av förändringen. De har börjat göra vansinningt ont under natten. Att byta position är bland det jobbigaste jag kan göra.
Annars mår jag riktigt, riktigt bra. Det är denna vecka som jag börjat inse... att det faktiskt kommer bli en bebis i juli. Jag har ju sett strecken. Jag har t o m fått se bebis på skärm, två gånger redan! Men nu ser jag bevisen i ett helt annat ljus. Jag är gravid. Jag är gravid!
Jag vet inte varför det tagit såhär lång tid för mig att inse att detta är påväg någonstans. Lyckan över graviditeten har liksom aldrig infunnit sig som det tidigare har gjort. Lyckobubblan fanns aldrig med. Vi vågade helt enkelt inte. Nu känns det dock som att jag kan ta mig dit. Lyckobubblan blir starkare! Det är så skönt. Det är så otroligt skönt. Nu ska vi faktiskt bli föräldrar!
v8+5
Jag tog mig igenom gårdagen. Jag har aldrig tagit mig såhär långt in i en graviditet. Det jag upplever från och med nu är allt nytt. Jag ser fram emot detta. Med rädsla och oro tar vi nästa steg. Samtidigt är jag otroligt hoppfull och glad. Och tacksam. Tänk att vi till slut fick det där plusset. Det där strecket har tagit mig så långt. Ända in till vecka 9. Det strecket har blivit en bebis.. En bebis som börjar se ut som en människa. En bebis som är mer än 2 cm långt.
Brösten gör ännu ondare nu. Bröstvårtorna fortsätter att göra ont men på ett helt annat sätt. Jag har "bra" och "dåliga" dagar. De bra dagarna är jag oroligare. Jag är rädd för ma. Men jag har känt lite växtvärk då och då. Nja. Två gånger/vecka. Det är tröstande. Då vet jag att det finns något som faktiskt VÄXER därinne.
v8+4
I morse tog jag en massa magbilder! Efter ungefär fem st inser jag att... hmm... vänta, okej. Jag har inget minneskort. Blev så lack att jag sket i att leta efter minneskortet utan drog till skolan. Nu är jag äntligen tillbaka.
Idag var dagen jag missföll... Så jag känner mig lite nedstämd. Idag är jag orolig. Jag känner mig olustig. Jag känner mig så negativ... :( Jag är så otroligt rädd. Vill gå på ett vul till och veta att allt är bra, men jag känner inte riktigt fôr att missbruka sjukvården (eller Rs plånbok). Måste rycka upp mig. Finns ingen anledning att vara orolig. Och finns det en så spelar det ingen roll. För åt det kan jag inget göra.
Tips
Grejer som hjälper mot illamående:
- att svälja två gånger i sekunden
- att dricka vatten
- att sjunga Mors Lilla Olle tyst i huvudet.
- att äta något.
- att lukta på en tvål.
- att spy.
Fostret är cirka sex centimeter stort och väger cirka 15 gram. Fostret börjar röra sig spontant, vrider på huvudet, hickar och rör på fingrarna som dessutom har fått fingeravtryck. Nu börjar fostret också reagera på mammans lägesändringar.
Jag har varit så emotionell idag. Grät när jag hörde barnvisan min mamma brukade sjunga för mig. Satt bland folk så jag fick verkligen hålla tillbaka tårarna. Jag saknar R, som är i London just nu. Han kommer säkert väldigt sent. Vet inte hur jag ska kunna somna utan honom. Jag har varit så beroende av folk den senaste tiden. Tror att det har att göra med graviditeten. Vill inte att mina vänner ska logga ut från chatten. Vill inte att R ska vara ifrån mig. Vill inte lägga på när jag pratar i telefon med mamma.
Jag hoppas att jag lär mig vara självständig snart igen. Hur mår ni? Hur går det i era graviditeter? Hur känns det? Let me know! :)