...fortsättning
Så jag fick ett samtal från Rs mamma där hon skulle förklara sig. Bakom förklaringarna fanns fortfarande den där anklagande rösten. Stackars R som jobbar så hårt, och så gör vi det hela värre genom att bråka. VI bråkar inte. DU tar ett samtal med honom med klagomål om mig. JAG har inte klagat eller sagt något elakt OM dig TILL honom eller någon annan (förutom på en öppen blogg, ja, jag vet. Elakt. Och jag känner mig hemsk för hon kan inte komma och förklara sig här.). Men hon fick prata på, för jag tror att det suddar bort hennes skuldkänslor lite. Och skuldkänslor kan vara det värsta man upplever. Jag vill ju inte att hon ska må dåligt. Men fan för mig. Att jag inte kan kontrollera mina känslor. Att tårarna ligger och svider när hon pratar. Att rösten går sönder när jag ska prata. Att inget ljud kommer ut när jag måste säga något. Hon säger att hans son är så fin... och det är där hon och jag möter varandra. Vi tycker båda om den här personen. Hon säger att vi ska låta bli att oroa honom.
Hon ber mig att inte prata och oroa min mamma heller. Att vi ska lösa problemen själva. Jag bara lyssnar, för jag orkar inte bråka. Jag orkar inte motsätta mig. Jag sa bara till henne att hon borde vara riktigt glad att R och jag är lyckliga tillsammans. Vi är så lyckliga med ett litet barn på väg. Jag påminde henne om hur många par som gjort slut i våra gemensamma vänskapskretsar. Jag påminde henne om hur enkelt det är att förstöra allting.
R kom hem och pussade på mig. Kramade om mig. Berömde min tapperhet. Men jag känner mig bara tom. Jag önskar att jag var mer rå. Att jag vågade, orkade, röt i från mera. Jag vill inte vara personen man mobbar och trampar på. Det är så det känns just nu. Jag måste stå stark. Skyddet är min och Rs relation. Ingenting annat ger mig någon styrka.
Kommentarer
Trackback