SHIT! Jag börjar ju bli riktigt, riktigt stor! :O Jag har fått en riktig gravidmage! Och gravidtuttar. Och ett gravidhumör som inte är att leka med. Oändligt tacksam att jag får uppleva denna process. Jag kan inte förstå att vi faktiskt blev gravida efter två missfall och många månaders försökande... 

 

Just nu sparkar bebisen hårt och tydligt. Det är det mysigaste som finns. Jag kommer aldrig sluta tycka det är coolt. Slutar nästan alltid upp med vad det än är jag gör och bara stirra och känna på magen. Vem är du därinne? 

 

Det har börjat klia på en specifik plats kring naveln de senaste dagarna. Försöker låta bli men åååh! Börjar undra om en eventuell bristning är värd den där sekunden av tillfredställelse från kliandet...

Jag hade idag bestämt mig för att äntligen ta mig till stadshuset för att fixa med mitt körkort. Det visar sig att jag inte har mitt ID-kort med mig. Den ligger i bilen sedan uppkörningsdagen. Japp, jag har bra koll på allt i mitt liv. Jaja,  jag får väl fixa det i morgon istället. Synd bara nu när jag ändå är i stan. Har fortfarande inte rört ratten sedan uppkörningsdagen. Är det verkligen normalt? Jag gav nycklarna direkt till R när vi kom ut från körskolan. "Här, jag ORKAR inte mer!" Hehe. Jag undrar lite hur det kommer att bli att köra med ett litet barn i bilen. Jag har ju två års erfarenhet bakom ratten, men jag tror ändå att det får en att tänka om. Vara ännu försiktigare. Och ens bilkörning är aldrig fläckfri och vad som helst kan hända. Aaah, vad läskigt. 

 

Min skräck för att faktiskt hoppa in i bilen och köra iväg gick över för ett år sedan. Men jag tror att den kommer tillbaka lite när man tänker på ansvaret över någon så hjälplös och oskydlig i sätet bredvid en. Jag tror det har mindre att göra med att jag faktiskt får köra ensam nu. Jag körde ensam när jag skulle träna fickparkering och R inte hade tid att följa med. Jag har kört med R däckad i baksätet kl 4 på morgonen (han var inte full, han hade bara haft ett galet jobbschema den veckan!). Bästa handledaren, jag vet. 

 

En vecka kvar till besöket hos vår nya gynekolog! Jag är återigen förväntansfull, men vet inte riktigt om jag borde vara det. Borde vara inställd på att bli besviken. Jag träffade förresten upp tjejen som bodde här i närheten. Det var otroligt skönt att snacka lite skit och systemet här i Belgien, även om jag mår lite dåligt sen efteråt. Det är ju trotsallt jag själv som VALT att bo i detta land. Men jag har haft dåliga erfarenheter med gynekologer här, och tydligen är jag inte heller ensam! Jag hoppas verkligen att jag trivs med den nya, för väljer jag att föda här så vill jag ha någon jag känner mig trygg med. 

 

Det går upp och ner det här med att känna sig gravid. 

Ibland känner jag mig supergravid. Ibland inte alls. I och med pluggandet har jag nog glömt bort magen och bebis lite. Igår var min sista dag i skolan på ett tag. Jag däckade direkt efter sista lektionen (lite under faktiskt). Orkade inte ens laga kvällsmaten. Så jäkla, jäkla skönt att inte ha något inplanerat på ett tag! Jag har självklart en massa pluggande att göra, men inga tidiga morgonar. Ingen stress på ett par veckor framöver. Alla klasskamrater har sin praktik, men jag valde bort den delen av utbildningen detta år. Så glad för det, jag skulle aldrig orkat. Det får vänta till nästa år! 

 

 

 

Jag: Jag känner mig så himla vuxen nu när jag har körkort! 

 

Syster: Och så ska du ju få barn - det är väl mer vuxet?!

 

Jag: Just det...! 

 

 

 

Ursäkta min frånvaro. Jag har varit alldeles jätteupptagen de senaste dagarna. Jag ska verkligen försöka catcha up alla grejer. 

 

Det viktigaste denna vecka är väl att jag gått in i vecka 26. Jag har fått världens härligaste mage, och har börjat se en hormonrand komma. Min hormonrand är, precis som jag, lite sne. Den är inte normal! Men detta skulle då betyda att även min bukmuskelatur inte är riktigt rak. 

 

Bebisen är världens snällaste för det mesta. Men jag måste erkänna att det blir lite jobbigt att vakna upp under natten av otrolligt hårda sparkar. Jag är så himla glad att han växer och blir starkare för varje dag som går. Senast igår insåg jag att jag inte kommer få missfall denna graviditet. Detta bär mot förlossning, och ut kommer någonting som lär kallas "ett barn". Inte "foster". Att krysta ut barnet kommer att vara en förlossning. Inte ett missfall. Svårt att förklara, men jag kände en stor lättnad. 

 

En annan grej som hänt i veckan är att jag fått mitt körkort. Jag är så sjukt glad att hela den här processen är över! Jag kan nu köra bil när och var som helst. Det viktigaste för mig är att jag ska kunna vara en självständig kvinna, men också mamma. Och att ha ett körkort har varit en stor del av just självständigheten. Jag är så otroligt lättad och glad att jag grejade detta innan bebisens ankomst. 

 

Jag är så himla stolt över mig själv! Och just nu känns det som att jag kan köra bättre än alla andra i hela världen, haha. 

 

Hur mår ni? Vad har ni haft för er? Har saknat kommentarer och blogginlägg, men det ska det nu bli ändring på! Kram! 

Igår var det riktigt varmt och vårigt här i Belgien. Jag skickade bilder till avundsjuka syskon och vänner i Sverige. 

Jag bär just nu på vårt barn... Ett barn som kommer gå på denna jord år 2100... Eller kanske åka runt med sin rullator. Får vi hoppas alltså. HAHAAHAHA - alltså det är helt sjukt att tänka på sitt barn som en gammal gubbe in i framtiden. Jag insåg det precis. Föreställ själva! HAHAHA! Försök! 

 

 

Hej! 

 

Minns ni att jag sa att jag fick lite konstiga blickar på magen senast? Jag trodde det var inbillning, men så mycket inbillning kan det inte ha varit. Jag hade faktiskt på mig någonting halvtajt, men sedan en öppen kofta över så att det inte skulle synas så mycket. Hade inte så mycket tid att tänka över min klädsel just den dagen utan var väldigt stressad. 

 

Dagen därpå stod jag dock framför spegeln och valde noggrant ut kläder. Mina normalt, väldigt otajta skjortor, började sno runt magen. Så efter att ha röjt runt i garderoben i ca 10 min hittade jag en skjorta som satt vansinnigt bra. Jättenöjd och glad stack jag till skolan. Satte mig ner i salen där en klasskamrat tittar ner mot magen och säger "Är det så att du är gravid?". I en halv sekund undrar jag om jag kunde få tillbaka de där 10 minuterna av mitt liv. Vad onödigt! Jag ler jättestort och svarar "ja" såklart. Eftersom alla där utbildar sig till barnmorskor blir en naturlig reaktion väldigt mycket skratt och gratulationer. En annan kamrat tilla "Vi såg det igår!". Jag blev lite chockad och sa att jag trodde att jag hade döljt det så bra. "Näääe", svarar hon då. Nähepp! Hehe. 

 

Så det gick att dölja magen till ungefär vecka 25. I morgon tänker jag ha på mig någonting supertajt. Det är faktiskt otroligt skönt att slippa dölja. Och alla tog ju det så himla bra. Inga frågor om min ålder. Inga frågor om hur jag ska göra med studierna. Bara en massa bebis-relaterat, dvs, när jag ska föda, om det är en pojke eller flicka, osv. 

 

Fast jag snackade med R om detta och ställde honom frågan: "Vad tänker du när någon säger att de väntar barn?". Han svarade: "Hmm... typ när det är beräknat?". Jag blev lite besviken för jag hade gärna önskat att han tänkte samma sak som jag, dvs... "Han/Hon har pippat!" (R vände sig om och gick ut när jag sa det här, förresten). Och nästa fråga blir ju alltså "med vem?". Hehe. Men det kanske bara är jag som tänker så. Inte för att jag vill att folk ska undra vem jag pippat, men nog är de lite nyfikna på mig tror jag. 

Jag är fullständigt utmattad! Orkar knappt hålla ögonen öppna. Det är helt sjukt. Känner verkligen att jag kan skylla på graviditeten nu. Just det - idag dolde jag inte magen så bra. Tror att jag fick lite osäkra blickar på min mage. Var även nära på att säga att jag var gravid. Aåååh, jag har så jäkla mycket plugg just nu. Gäääsp. Vi hörs när jag kan använda hjärnan igen. 

 

Usch, jag har inte haft en rolig natt. Vaknade av att bebisen sparkade och jag hade en förskräcklig värk på vänstra sidan av magen och ryggen. Jag sov just på den sidan så jag tänkte byta till höger sida, men värken gick inte över. Jag trodde då att det var sammandragningar, men jag kunde inte riktigt känna när de började och slutade. Så efter att ha gnytt över smärtan ett tag så klev jag upp för att kissa. Genast släppte smärtan. Men jag fattar fortfarande inte vad det var för smärta? Det kändes som ordentlig mensvärk, men bara på ena sidan. Det kanske var växtvärk...? Eller så sparkade bebisen fel och något klämdes. AH, jag vet faktiskt inte! Skulle ha blivit ordentligt orolig om det inte var för att bebisen var vaken och rörde sig normalmycket. Inte mer eller mindre än vanligt, alltså. 

 

Men i mitt halvdrömmande tillstånd föreställde jag mig hur det skulle bli om han fick för sig att komma nu. Jag skulle nog behöva avregistrera mig i kursen jag går på. Och jag har ju inte köpt alls mycket grejer till bebis så det skulle jag behöva snabbköpa. 

 

Igår gjorde jag förresten en lista på alla grejer jag behöver inhandla till bebis. Lägger upp den här när jag är klar. Säg gärna till om ni har en lista klar så jag får tips! 

Vecka 24 har hittills varit både lugn och kaotisk. Mina revben gör inte lika ont, och svanken likaså. Skönt. Jag är dock fortfarande sjuk. Denna förkylning vägrar gå över! Samtidigt har jag hamnat efter i plugget så efter en lång dag i skolan kom jag hem och åt middag. Därefter grävde jag mig återigen ner i böckerna. R beordrar mig då att lägga mig i sängen och sluta ögonen en stund. Jag blir irriterad för jag har massa grejer att göra. Jag ska bland annat fixa lunchen till morgondagen. Men efter ett gräl (som R vann) lade jag mig ner. Tyvärr kunde jag inte njuta av den lugna stunden. Den avbröts nämligen av flera hostattacker. Till slut hostar jag upp kvällsmaten - liggandes i sängen (förlåt om detta blir lite too much information). Jag blev så jäkla less så jag började storgrina. Jag fattade inte ens vad det var som hade hänt. Jag bara grät och grät medan R torkade upp min spya. Fan vad jag tyckte synd om honom (och om mig själv). Men hans godhet irriterade mig. När han sa att "det inte gör någonting" väste jag tillbaka att det VISST gjorde någonting! Stackars, stackars R... Och stackars, stackars mig. Jag klargjorde att allt var hans fel. Om han inte tvingat mig att lägga mig ner hade jag kunnat smälta maten i alla fall! 

Idag har jag entrat vecka 24. Igår kväll låg jag och bara kände bebisen sparka heeeeelt galet i magen. Sedan en tid tillbaka behöver man inte buffa på magen för att få bebis att röra på sig. Nej, han rör sig nämligen alldeles tillräckligt utan att man ska behöva störa honom. Tänkte fota magen idag men jag har på mig fula trosor (dags att tvätta!) och BHn jag hade på mig var alldeles för liten. 

 

På bilden ovan tycker jag att jag lyckats dölja magen rätt bra. Undra hur länge till jag klarar av det, för ibland tycker jag verkligen att den är massiv. Grejen är att ingen av mina klasskamrater vet att jag är gravid... Och jag ska se hur lång tid jag kan dölja det! ^^ Jag känner ju dem inte så bra heller, och mitt behov att berätta för allt och alla om graviditeten gick över för ungefär 10 veckor sedan. Är ändå lite spänd på reaktionerna...

Idag har jag bokat in ett nytt ultraljud. Den 8de april är det dags igen. Det går så otroligt snabbt. Hinner knappt blinka. Jag vaknade i morse och upplevde en flashback till dagarna i början av graviditeten. Den nar man hurklar medan man borstar tänderna. Vet inte vad som hände, men plötsligt mådde jag väldigt, valdigt illa. Kunde inte låta bli att fundera över om jag kanske inte mådde bättre just då. Sanningen är att jag har haft obeskrivligt ont i revbenen. Jag försöker göra övningar så att musklerna sträcks, men ingenting hjälper. Nu har jag även ont när jag ligger ner. Jag kan inte längre sova på höger sida. 

 

Med andra ord kan jag numera bara sova på min vänstra sida. Det blir ju väldigt enformigt och jobbigt. Samtidigt har jag väldigt svårt att somna just för att jag inte hittar en position som jag är bekväm i. Jag undrar lite hur det kommer att bli när jag närmar mig slutet. Det är ju nu jag ska må som bäst! En sak som är positiv är att jag har ganska mycket energi i alla fall. Jag klarar av studierna och vardagssysslorna fortfarande. Pluspoäng!

 

Jag ska skriva prov i andra veckan av juni. Och jag hoppas innerligt att jag klarar av den sista tiden, med allt vad det innebär. Håll tummarna för mig. 

Efter att ha sett ut som en grottmänniska i ett par dagar bestämde jag mig idag för att öppna sminklådan... Trodde nästan att jag hade glömt hur man använde mascaran men det blev rätt bra ändå till slut. Även om R kanske inte känner igen mig när han kommer tillbaka.

Usch och fy. Det är verkligen inte roligt att bli sjuk. Jag har fortfarande alldeles förskräckligt ont i halsen. Det går knappt att svälja. Idag mådde jag lite, lite bättre. Under mina sjukdagar har jag i alla fall hunnit att leka med bebisen. R har också njutit av magens ryckningar och mitt konstanta prat om bebis. Utöver just lyckan har jag även hunnit fundera på själva förlossningen. Jag börjar fundera över hur exakt den ens fungerar att trycka ut en unge genom den lilla öppningen. Jag blir ibland väldigt rädd. Samtidigt är jag övertygad om att jag kommer att klara av det. 

Idag mår jag riktigt dåligt. Jag tror att det är feber på gång. Har ont i halsen och känner mig så otroligt dålig. Så himla jobbigt. Inte nog med att jag mår dåligt men jag måste låtsas som att jag inte mår dåligt. R blir bara jätteorolig. Nu ska jag vila upp min fake-energi till när R kommer hem. Måste lägga mig ner nu. Aj, mitt huvud. 

Jag har sedan en vecka haft så jäkla ont i de undre revbenen på höger sida. Det gör endast ont om jag sitter en längre tid - vilket jag gör då jag studerar större delen av dagen. Jag fattar inte vad det ar. Jag försöker byta position men det enda som hjälper är att antingen ligga ner eller att stå upp. Och dessa positioner är inte direkt optimala för långtidsstudiera. Det ar bara min högra sida som gör ont. Den vânstra är precis som vanligt. Jag har alltså stått ut med det här i ungefär en vecka. Just nu gör det obeskrivligt ont. Det är obehagligt. Mamma tror att det är fôr att bebisen behöver platsen men bebis är bara 20 cm lång och kan väl inte ligga under revbenen redan... Naturligtvis flyttar ju organen på sig. Jag hoppas inte att lever håller på att mosas just nu. Den vill jag gârna behålla. 

 

Det kändes helt sjukt att skriva rubriken. Är det verkligen jag som har tagit mig såhär långt? Och det känns som att tiden flyger förbi. Vi börjar längta mer och mer till att träffa vår lille son. Tankarna just nu kretsar kring lyckan över att se faderns försök till att "bonda" med sonen. Jag är så himla lyckligt lottad. Skulle gärna vilja ge mig själv en massa beröm för att jag valt en sådan underbar pappa till mitt barn, men jag tror att ödet hade mer med den saken att göra. Det är alldeles underbart att se honom pussa magen och prata med bebis. Hur mycket kärlek han lyckas ge genom bukväggen in till mini. Jag blir alldeles tårögd när jag tänker på det. Men i de stunderna skrattar jag bara. 

 

Nog för att vi längtar till att bli tre, men vi har även tänkt tanken om att åka bort någonstans en sista gång - bara man och fru. Att liksom hinna med en weekend bara fôr oss själva. Det skulle vara ganska nice. Kanske ska vi till Paris, kanske Berlin. Vi håller på att diskutera det lite. Fast jag tänker att en helg på ett spa i närheten skulle vara rätt nice det med. Tips? Gjorde ni något liknande eller funderar ni på det, ni som är gravida? 

 

 

Det känns alltid så konstigt att kissa nuförtiden.Det är som att organen byter position. Kommer ner. Lite obehagligt. Lite smärtsamt. Någon som känt detta eller är jag och min konstiga kropp ensamma? 

Började skriva detta inlägg med "dagen har varit fullkomligt perfekt". Får sedan ett samtal om var jag håller hus. Det andra samtalet idag. Ingen fråga om det passar sig med besök överhuvudtaget. Nej, de ska minsann komma och vill veta vilken tid jag kommer hem. Ska de vänta utanför bostaden eller kommer det att dröja så pass länge att de måste åka hem? Eller ska de shoppa lite till i staden tills jag kommer för att öppna dörren? 

 

Jag blir så jäkla irriterad. Det är så fullkomligt etikett-, vett- och respektlöst. Vem har sagt att jag har tid med besök just idag? Vem har sagt att jag har den orken? Vem har sagt att jag lagat kvällsmiddag för mer än 3 pers? Jag är så otroligt glad att jag sitter på biblioteket idag. Jag har hunnit studera klart två kapitel utan att det knackar på dörren. Utan att jag blir tvungen att öppna och sedan spendera två timmar som underhållning för några som inte orkar laga kvällsmat själva. 

 

Vårat hem har blivit en mötesplats för de flesta familjemedlemmar. Missat bussen? Komma till oss. Shoppat klart? Komma till oss. Hungern smyger på? Komma till oss. Jag är så trött på hela skiten. Och jag SÄGER ju INGENTING. Jag entertainar när de kommer. Jag bjuder på mat. Ibland säger jag att jag är väldigt trött. Men jag vågar inte bråka. Jag vågar inte säga ifrån. Jag vågar inte vara elak. Jag skulle inte orka med ångesten 

 

Just nu gruvar jag mig för vad som kommer hända under dagarna efter förlossningen. Det finns inga som helst gränser som följs. Och jag antar att besöken kommer bli tätare och längre. Långt efter förlossningen också....

 

Jag är tillbaka i mini-land, dvs Belgien. Hade saknat R något otroligt så det var ett kärt återseende. Vi har njutit av varandras sällskap och suttit som små papegojor... tätt, tätt intill varandra. Visst är det underbart att man hittat en sådan person i sitt liv? Den där personen man känner sig halv utan? Den man inte kan låta bli att hålla sig ifrån? R säger att jag bara hittar på och att jag aldrig skulle åkt utan honom om det var så. 

Gud, så otroligt verkligt det börjar bli. Nu börjar det kännas ordentligt att vi ska bli föräldrar. R pratar med bebisen varje morgon och kväll. Refererar till honom som sin son. Jag smälter. Finaste pappan. ♥ Jag tror att det här är det lyckligaste jag har varit på en lång tid. Kram på er allihopa, och ta hand om era nära och kära!