"Men det är din tur!"
Blöjbyten. Ibland blir jag galen på dem. De är inte direkt de finaste stunderna under dagen, men man måste göra det. Men vem gör det? Du eller din partner? Hur är det hos er? Har ni någonsin haft de där vanliga "det är ju din tur"-diskussionerna?
Hittills har jag och R aldrig bråkat om blöjbyten. *tar i trä* R tar nätter och morgonar. Jag tar hand om det under dagen. På kvällarna byter den som har Abir. Ber R mig byta gör jag det. Och när jag ber honom byta gör han det. Det har fungerat sedan allra första början. R bytte med stora svårigheter i början. Han tyckte bajset var äckligt. Men han vande sig väldigt snabbt. Abir bajsar morgonbajset i pottan. Och det tar alltid R hand om numera. Skönt att slippa sådana diskussioner i vardagen. Jag uppskattar verkligen att vissa saker ordnas av sig självt.
Så jag har faktiskt aldrig kunnat använda den där meningen "det är din tur!". Har ni?
Gäsp
Ännu en riktigt dålig natt. Han är inte hungrig. Antigen har han ont pga tänderna, eller så tycker han om att jävlas. Ibland reser han på sig och vill leka. Så himla irriterande. Han sover inte jättemycket under dagen heller. Aaargh, hej kaffe! Du och jag foreverrrr... tyvärr.
Den är här.
Morgon. Vaknar upp för att kissa. Torkar mig. Är det där blod? Ja, det är blod. Mensen har kommit. Det gjorde ont. Minuten efter att jag upptäckt blodet alltså. Alltför bekanta smärtor. Men de har jag inte haft sedan förlossningen. Inte en enda gång har jag haft ont under mensen, men igår hade jag det. En kort stund. Bara i två timmar. Sedan gick det över.
Jag ringde såklart till gynekologen redan innan min mens, men kunde inte boka tid förrän jag fått den. Så nu har jag en tid bokad till fredag, yippie yay. Här ska minsann skyddas!
Det är inte så att det skulle vara jattehemskt att få ett plus just nu. Men åh, vad det skulle förändra saker och ting. Jag hatar att jag börjar fantisera om ännu ett barn. Jag VET att det är bättre att vänta, men så kommer man ihåg alla de underbara sakerna med en graviditet och en liten bebis. Det krävs ett superminne att komma ihåg sömnlösa nätter och allt det där jobbiga som hör till. Nej, hörni. Gissa om jag är glad för att mensen kommit.
Men nog blev jag nog liiiite besviken när testet visade negativt. Det måste jag ändå medge.
Nattsömn och mini-tänder
igår var jag så himla glad. Abir sov för första gången en hel natt! Han var extremt trôtt. Men jag hade bestämt mig för att han skulle bada innan läggdags. Badet fylldes upp, både med vatten och leksaker. Sedan somnade han runt 20.30. Han vaknade tre gånger efter det, men kl 22 somnade han för sista gången. Sedan sov han till 05.30! Kan ni fatta lyckan?!
Jag vaknade självklart upp flera gånger under natten och undrade varför han inte grät. Andas han fortfarande? Ligger han vaken och leker? Kanske gråter han, men jag hör inte? Vid 5.30 gick jag upp för att kissa och passade på att kolla in i hans rum. Han hade precis vaknat. Låg och vände på sig för att somna om, men det gick inte. Vi gick sedan in till mitt rum och somnade om. Så mysigt!
När vi vaknade upp någon timma senare insåg jag att en liten tand tittade ut. Det är den vänstra tanden i överkäken som valde att titta ut först. Strax därefter bestämde sig den vänstra i underkäken att visa sig också!
Jag hade tyvärr inte samma tur denna natt. Det var precis som vanligt, att han vaknade upp tre-fyra gånger. Fan, jag som hade hoppats på att han börjat sova hela nätter... När började era småttingar sova ordentligt?
Bekännelser
Måste erkänna en sak. Jag har saknat att blogga. Jag var nyss inne på mitt arkiv. Underbart att läsa de tankar som snurrade runt i hjärnan. Bloggen var min bästa vän vid många tillfällen. Jag saknar det. Och vid kvällar som denna, då Abir sover och R är upptagen, då kan jag bläddra igenom orden jag en gång skrev ner i ren desperation. Oron kring att aldrig kunna uppleva en lyckad graviditet. Analyserandet av de små, nästan obefintliga symtomen. Och fantasierna... om det lilla barnet som skulle komma. Aåååh. Jag måste börja skriva igen. Jag måste.
Jag tror att jag hittat det där glödet igen. Det där glödet som försvann efter Abirs födsel.
På tal om Abir. Han är nu 7 månader och snart 2 veckor. Han är överallt. Kryper. Klättrar. Står upp och rör sig från en möbel till en annan. Han gör sig illa också ibland. Vissa dagar är lugna. Vissa helt kaotiska. Som idag. Då han ramlade och gjorde sig illa totalt tre gånger. Men det går inte att stoppa honom. Två minuter senare vill han ställa sig upp igen. Galna unge. Han har inte tagit efter mig i alla fall...
Negativt
Hej, igen!
Jag testade. Det blev negativt. Tror jag. Såg en skugga men av erfarenhet vet jag att ett plus är väldigt tydligt. Mensen ar fortfarande inte här. Och jag har inga känningar på att den är på väg. Jag tror inte att jag är gravid. Jag vet att vi sexade när jag hade ägglossning och han inte drog ut. Så jag kan ha blivit gravid. Och efter det har jag vägrat sexa för jag sa att jag inte kunde lita på honom. Vi skulle inte ha sex utan kondom, eller tills jag skaffat preventivmedel. Det har vi heller inte haft. Så hade jag varit gravid hade det synts på testet igår.
Jag ringde till läkaren som sa att jag skulle ringa tillbaka och boka tid så fort jag fått min mens. Så jag bara väntar på mensen just nu. Så detta är läget. Uppdaterar när det hänt något nytt;
Undrar hur många grav-tester jag hinner ta innan den dyker upp...
Gravid?
Hej.
Ni finns här fortfarande. Imponerande! Tack. Och hej igen!
Nu snurrar tankarna på nytt. Har aldrig tänkt riktigt på när bebis nr 2 ska komma. Abir är ju bara 7 månader. Det är alldeles för tidigt. Hade tänkt ett uppehåll på minst tre år i alla fall. Men âr det inte typiskt... att det ska bli precis tvärtom? Jag är SA otroligt besviken på mig själv just nu. Hur kunde jag vara så oansvarig? Lat. Obetänksam. HUR?! Blir arg på mig själv. Jag kan bortförklara mig... Det finns många anledningar till varför jag inte tagit mig till gynekologen ännu. Först så bodde vi inte i rätt stad. Sedan var vi upptagna med flytt. Jag visste dessutom inte vilket preventivmedel jag ville ha. Men... jag vet innerst inne att det var min lathet som satte käpp i hjulen. Det tar inte så lång tid att ringa och boka tid. Jag kan skylla på min prata-i-telefon-fobi. Men är den rädslan större än den att bli gravid?
Min mens är sen. Vet inte hur sen, för jag har inte haft koll. Hashtag bra förälder. Ungefär en vecka sen, skulle jag tro. Jag har inte hunnit känna några symtom. En gång mitt i natten mådde jag illa. Och jag har varit lite extra hungrig. Det största tecknet ändå har varit mensens frånvaro. Jag hoppas innerligt att den dyker upp. Men jag kan inte låta bli att undra vad jag ska göra om den inte gör det. Om graviditetstestet visar positivt... Det var igår som jag insåg att mensen inte hade kommit. Och idag köpte jag grav-test. Men jag är så rädd. Rädd för resultatet. Rädd för att alla de planer jag suttit och meckat på kommer förändras.
Hur reagerar R? Han är jätteglad. Min bebisgalna man. Men vet ni... glädjen av att sätta ett barn på jorden är som störst när båda föräldrar är lika förväntningsfulla och lyckliga för graviditeten. Jag kommer givetvis vara tacksam och... säkert glad om det visar positivt. Det är min ansvarslöshet som jag är arg över. Visar det där testet negativt, då ska det bannemej sluta sexas tills den där p-staven sitter i armen på mig.
P.S. Jag bad R dra ut. Han gjorde inte det. Okej, det är ett väldigt dåligt argument, jag vet, jag vet.
P.S. 2. Jag har ätit jättemycket mögelost. :(