Läget
Tjena! Allt bra? Här är det toppen, förutom att jag vräkt i mig en hel påse ikea-chips till lunch. Äh, jag får bränna av det lite senare. Har inte riktigt haft motivationen till att blogga.. Har ingen aning om varför men det är ju rätt mycket tankar som flyger runt i huvudet. Det bästa vore ju att skriva ner dem.
Vad jag gjort istället? Jo, jag har tränat, lagat god mat, vågat håret. Resultatet på det sistnämnda ser ni nedan.
Fint, va? R tyckte att jag såg ut som en helt annan person!
Fint, va? R tyckte att jag såg ut som en helt annan person!Jag såg verkligen supersexig ut under processen. Not.
Jag hade sugrör i håret.
Gårdagen
Igår nådde jag botten känslomässigt. Vi gör om typ hela huset, så jag tänkte att vi kunde åka till Ikea och köpa lite grejer. Kanske inspireras och skapa en idé om hur vi ville ha de olika rummen. Vad hände? Jo... jag har aldrig sett så många småbarn, bebisar och gravida kvinnor samlade på ett och samma ställe. Det blev alldeles for jobbigt. Jag tror att jag slutade räkna barnvagnar när jag nått typ femtio. Dagens råd: åk inte till Ikea 10 dagar efter ett missfall. Tro mig.
Sanningen är att jag aldrig brytt mig om detta särskilt mycket förut?. Jag blir glad av andra människor lycka, men igår var det jobbigt istället. Speciellt när jag stod i ett av "barnrummen" på show-room. Alla som var där inne var väldigt gravida. Och jag kände att det inte var min plats att stå i samma rum som dem. De hade ju en anledning att vara där. Det hade inte jag. När R och jag sedan satte oss ner för att fika slank frågan ur mig... "Tror du att vi någonsin kommer få barn?" Hur jag resonerade? Fan vet jag. R blev ledsen. Mest besviken, tror jag. Han tyckte att jag tänkte väldigt negativt. Jag försökte förklara hur jag kände, hur jag resonerade.
Vi gifte oss för 2 år och 9 månader sedan. Jag hade kopparspiral under de första tre månaderna. Efter det har vi kört på säkra dagar... Vilket sägs vara en väldigt osäker metod. Vi blev aldrig gravida. Jag blev gravid efter 7 månaders aktivt försökande. Och det blev ett missfall. Kanske är det så att jag aldrig kan bära ett barn. Att jag är en av de kvinnor som bara får återkommande missfall. KANSKE är det bara så att R och jag inte är ett bra par genetiskt sett. Det har ju hänt tidigare. Kanske måste vi separera för att R absolut vill ha biologiska barn.
Men hur ska jag berätta allt detta för R...? Att dessa tankar finns inom mig? Den enda frågan jag ställde var om vi någonsin skulle få barn, och han blev så ledsen för det. Att förklara de här tankarna är nästintill omöjligt. När R inte förstod hade jag så nära till tårar. Jag satt på Ikea och grät till slut. Tyst så klart och med en klump i halsen. Det var några som såg mig. Kändes sjukt jobbigt. Men allt jag ville var att R skulle hålla om mig och säga: "Det är klart vi får barn! Vi har ju inte försökt så länge, och du vet ju hur vanligt det är med missfall! Allt ordnar sig!"
Men han förstod inte där och då... Och han höll inte om mig, och jag kände mig såå ensam.
Tema: Rött!
Idag är jag JÄTTEFIN!
Jag har en underbar klänning på mig, jag har målat naglarna blodröda. Jag har röda läppar och har sminkat ögonen stooooora! Och sedan har jag också hunnit med att locka håret lite!
Ikväll blir det fest hos en kompis! Ska nog hälla i mig lite kaffe nu, är alldeles sömnig och det passar sig verkligen inte!
26 April
I morse höll jag på med lite dansträning. Jag älskar att dansa på morgonen och det kändes riktigt jävla bra. Tills jag började blöda igen. -.- Suck. Och nu är det igång igen. Kanske är det jag som överanstränger mig och att kroppen inte riktigt är redo. Men nu får kroppen ta och skärpa sig för jag orkar inte vänta på den längre. Jag orkar inte ligga i sängen och återhämta mig. Min återhämtning har att göra med att vara aktiv. I tre dagar låg jag bara i sängen och gjorde ingenting. Tycker att det borde räcka för kroppen. Äh, nu ska jag ta en dusch och hoppas att det blir lite bättre.
Hoppas ni har det bra denna fina morgon!
25 April
God morgon.
Igår gjorde R och jag det! För jag har slutat blöda, wihuuu! Tog en hel vecka, men jag är såå glad för det. Vi körde med kondom för att jag helst inte vill bli gravid denna månad. Kanske inte nästa heller. Kom till insikten att det inte blir något barn år 2013. Det blir inget Novemberbarn. R vill försöka redan nästa månad, men jag vet inte. Det känns lite jobbigt att tänka på det just nu. Jag vill komma in i mina vanliga rutiner. Kanske renovera klart huset innan vi försöker igen. Är det konstigt? Att inte ha bråttom nu?
Nu till något helt annat! Vädret är helt FANTASTISKT i Belgien. Idag är det 22 grader varmt! Vet inte riktigt vad jag ska hitta på idag. Det blir nog träning och sedan fika på stan... Jag är otroligt bra på att bränna bort fett och socker för att äta upp det inom samma timme. En av mina många färdigheter.
Långpromenaden
Nu har det nästan slutat blöda helt. Så skönt! Dels för att jag och R kan gosa som vanligt... vilket vi inte har på evigheter i och med risken för missfall och sedan tiden efter. Efterlängtat. Sedan ska det bara bli så skönt för saker och ting att återkomma till det normala. T ex med träningen. Har smygstartat med träningen denna vecka, men i och med att jag blödde och mensvärkade så har jag tagit det ganska lugnt.
Idag var jag ute på min vanliga långpromenad. Jag älskade det, jag fick tid att tänka på saker och lyssna på härlig musik. Har verkligen saknat de promenaderna. Men denna gång var det inte lika härligt, trots det magnifika vädret. Mina tankar bestod till 75 % av missfallet (egentligen mer, men jag vågar inte erkänna det...). Sjukt jävla jobbigt. Det har gått en hel vecka sedan vi fick veta... när ska det släppa? Eller alltså... Jag trodde att jag hade släppt det, inte till hundra procent förstås. Men ganska mycket mer än jag tydligen har. Nu är jag rädd för att bli lämnad ensam med mina tankar. Jag vill bara... glömma det nu.
Allt jag tänkte på ledde fram till missfallet.... T ex...
"åh, jag måste framkalla bilder till vår resealbum... Ska man ha i ultraljudsbilderna? Eller ska man slänga dem?
Kan dra med en massa sådana exempel, men vi skiter i det. Jag behöver en tröstande cupcake nu.
Min dag i bilder
Jag åt vitlöksbröd till frukost! Alltså... gudomligt gott!
I fyllningen hade jag i salt, peppar, gräslök, vitlök och smör.
Min man, aka Hulken, hade sönder en tallrik.
Jag blev mer ledsen över maten som gick till spillo än att tallriken gick sönder.
Det ser inte gott ut, men det VAR skitgott. Potatis med champinjon-sås.
Jag gjorde chocolate-cupcakes (jag kan skriva muffins med glasyr som det heter på svenska, men alla vet att allt låter mycket godare om man skriver det på engelska. Så här är mina choclate-cupcakes med frosting!).
Jag satte på mig kläder. Kläder gör så att man (JAG) ser bättre ut. Och sedan slipper man vara naken. Tummen upp för kläder! Jag ser mycket bättre ut i kläder. Faktiskt. Nu ska jag inte ladda upp en jämförelse-bild precis. Naken Snutte vs Snutte med kläderna på. Ni får helt enkelt lita på mig.
Sedan sminkade jag mig. Eller alltså, jag satte svart klägg på ögonfransarna. Sedan markerade jag mina ögonbryn. Det behövdes inte kan jag säga. Jag undrar varför man gör sådant faktiskt. Är det för att impa på R..? Jag hoppas inte att han går runt och tänker: "Min fru är perfekt, bara hon hade lite tydligare ögonbryn." Utifall han gör det så har jag ju löst det problemet idag.
Sedan gick jag ut och köpte en BIG PACK KitKat-choklad. Den hann jag tyvärr inte fotografera innan den slank ner i magen. Bra dag! Mycket bra dag!
Vår dåliga humor
Detta är sådant som jag inte vågar skriva på bloggen för att det kanske är opassande... Vet ju att alla inte klarar av humorn mellan mig och R, även om jag kan tycka att det är hur oskyldigt som helst!
Dagen innan missfall skar jag mig ganska hemskt i tummen... Efter mycket svordomar och ett högt skrik kommer R in till köket. Jag håller då på att sätta på plåster. Vad har hänt?! frågar han. "Ja, jag tänkte sätta plåster mellan benen så att det kanske slutar blöda!"
Dagen vi skulle få veta att jag fått missfall mådde jag rätt dåligt så vi hade bestämt på förhand att det skulle bli en pizza-kväll. Men sedan kommer vi hem sent från kontrollen och middagen har jag verkligen inte hunnit tänka på middagen. Så när jag står där och kramas med R säger jag: "Dig har jag i alla fall hos mig..." på mitt allra mest romantiska sätt. Nej, säger han då. "Jag ska iväg och köpa pizza nu!" Hahah, det var bara sättet han sa det på. Det fick mig att skratta.
Det är väl det viktigaste? Att man får skratta. Och att man har någon som får en att skratta. Idag är det tänkt att jag ska ut ur huset. Bortsett från en liten promenad har jag inte varit ute. Men nu är det väl ändå dags.
Ruta Ett
Jag har otroligt ont i magen idag. Det är en hemsk mensvärk. Men jag vägrar lägga mig ner och vila. Man reagerar helt annorlunda när man är gravid... för jag hade aldrig rest mig från soffan en dag som denna. Idag står jag ut med värken och gör saker som är fysiskt ansträngande. Dammsugar bakom den stora garderoben, flyttar runt möbler, knådar deg, gör vitlöksbaguetter... aj. I magen. Fy satan vad goda baguetterna blev. Jag har typ ätit en hel själv.
Har under de senaste dagarna ändå funderat över vad som gick snett. Jag vet att... jag inte kunde gjort något annorlunda. Jag vet att antagligen var det fel på bebisen. Att det inte var mitt fel, bla bla bla. Men man KAN inte låta bli att undra... jag kan i alla fall inte. Fastän jag VET allt det där. Jag preachar allt det där. Så svårt när man ändå hänger upp sig vid sådana frågar. Om ens för någon sekund.
Finns många idiotiska anledningar jag kan sitta och fundera på... Var det pga det usla transportmedlet rikshaw i Indien? Ja, det blev ju ett par ordentliga smällar ibland. Var det stressen i och med resan? Vad var det?
Men jag vet ju att... ja. Att det inte går att svara på, och inte hjälper det att fundera på dessa frågor.
Det som varit en stor tröst för mig är att jag blev gravid. Tydligen fungerar min kropp någorlunda normalt. Det betyder att jag antagligen kan blir gravid igen. Det var ju inte säkert innan. Jag vet att många blir stötta när man säger "ja, men nu vet du att det går i alla fall". Men för mig är det en tröst. Jag ska dock inte säga så till andra kvinnor som genomgått ett missfall. Kanske är det värre för de att få missfall. Dessutom reagerar alla annorlunda. Det bästaste är väl att bara beklaga.
Såå... Nu är vi tillbaka på ruta ett. Hej, jag är Snutten. Detta är min blogg, handlar om längtan till ett barn... En längtan som skrivits om på bloggen i snart ett år. Nu är detta ett nytt kapitel i boken. Jag börjar om på nytt. Kanske med samma positivitet och komik som för ett år sedan. Kanske med en smula bitterhet. Aterstår att se. Vi hörs väl?
Clarification
Hej!
Tack för ALLA fina kommentarer! Jättesnällt, och konstigt nog en stor tröst!
Jag mår mycket bättre nu. Fast det är klart att det är svårt att gå från gravid till inte gravid. 18 Mars fick vi vårt första plus. En månad senare, 18 April fick jag veta att jag fått missfall. I en månad var jag gravid. Även om det aldrig kändes som att det var "på riktigt" så var det ju det. Det har varit en svår övergång, men... jag tror att jag klarat det! Typ... nästan.
Fick EN halvtaskig kommentar om varför jag skrev om just Belgien. Att det skulle vara mer speciellt att ha missfall här, men det var faktiskt inte den avsikten jag hade med mitt inlägg. Ända sedan jag flyttade hit har jag haft svårt att förstå hur systemet här fungerar. Sjukvården är annorlunda, skolorna, universiteten, ALLT. Och när jag skulle bli gravid fick jag göra en hel del research på hur jag skulle gå tillväga... vem jag skulle vända mig till. (Nu låter detta helt fel... Jag vänder mig till R förstås. Det jag menar är att jag inte visste var jag skulle registrera mig, osv).
Det är så konstigt att komma från Sverige och veta hur allt går till DÄR, men att vara så borta HÄR... Kände mig lika borta när jag höll på att få missfall. Jag tänkte att KANSKE, kanske kan mitt inlägg hjälpa någon svensk tjej i samma skitiga land och situation att få lite koll på läget.
Detta är den enda anledningen till varför jag skrev som jag gjorde.
Ett missfall i Belgien
18 APRIL:
- Morgon -
Eftersom jag inte har sovit under natten pga oro, gasig mage och blödande så vaknar jag runt 13.30. Jag har inte klarat av att ringa till gynekologen utan ber R göra det åt mig. Han bokar tid 16.30 på sjukhuset med min gynekolog. Jag hoppas att få veta att allt är bra, men förbereder mig mentalt på att det inte behöver vara det.
- Besöket -
R och jag är tre minuter sena. Jag börjar bli nervös men jag väljer att inte tänka på det. Vi går in till läkaren och jag får berätta vad det är jag varit med om. Jag berättar hur de tre klumparna kommit ut. Att den första var koagulerat blod och att det kom ut två likadana klumpar i toaletten. Hon nickar bara och säger att jag ska klä av mig på underkroppen och sätta mig i gynstolen.
Redan när hon satt in apparaten märker jag att hon inte hittar på en gång som hon brukar göra. Jag fortsätter dock att hoppas lite. Hon ändrar inställningarna på sin apparat och går sedan in igen. Det känns som en evighet. Jag ser ingen baby på skärmen men jag försöker se ett flickrande på skärmen... det där som skulle betyda att det fanns hjärtslag. Hon säger sedan att det inte ser bra ut. Sedan pekar hon ut något som är koagulerat blod. Efter det räknar hon ut storleken på min livmoder. Hon säger att det är mycket som måste ut fortfarande. Hon går in med fingrarna och irriterar livmodertappen. Det gör ont. Och sedan börjar mensvärken komma.
Jag inser att bebisen måste ha spolats ner i toaletten. Det var den hemskaste insikten att komma till. Att förstå att jag inte insett att jag redan förlorat min bebis. Jag spolade ner bebis i toaletten utan att veta om det. Jag skrev ner den meningen i mitt förra inlägg. Sedan skrev jag "det är så sorgligt att jag skrattar", men jag kände att jag inte var redo att publicera det. Det är inte helt OK att ha en sådan reaktion. Det är en jättesorg för mig... som kommer i fyra delar. Oförståelse-delen. Ledsen-delen. Så-ledsen-att-man-måste-skratta-delen. Och sedan så-ledsen-att-man-gråter-hejdlöst. Jag låg definitivt i den tredje fasen i min sorg-process när jag väl kommit hem. Ganska snabb-arbetat måste jag ändå säga.
Det är de belgiska toaletterna, måste jag ta och inflika här. Det är de det är fel på. Jag har inte sett min egen bajskorv på tre år. Vi får ett kärt återseende när jag är i Sverige. De här toaletterna är byggda på det viset att allt åker ner i hålet och ligger så att man inte kan se. Jag minns att jag letar efter bebis den där natten och allt jag ser är blod längst inne i hålet. Jag vet inte varför det är så jävla jobbigt för mig att inte ha sett bebis. Jag ville ju se det. Istället så spolar jag ner allt som kommit ut. Det är det jobbigaste i hela den här processen. Att jag spolat ner allt ovetandes. Har hängt upp mig något otroligt på den här detaljen. Ingen vet om det, inte ens R...
Läkaren bokar in mig på "operation" till nästa dag, men jag får ingen specifik tid. Hon ska ringa och meddela oss nästa morgon. Sedan ska jag genomgå en "skrapning". Hon förklarar att jag måste vara sövd och att jag inte ska äta något på morgonen. Hon måste även ta reda på min blodgrupp så jag går in för att ta ett blodprov. En sköterska tar över. Hon frågar om jag har lätta eller svåra vener. Jag säger att jag har jättelätta och att hon inte ska oroa sig. Kavlar upp ärmarna och hon ser en ådra som hon blir särskilt förtjust i. "Den var fin!" Jag svarar att jag får väldigt många komplimanger för den. Sedan skrattar vi. När hon går håller R om mig och jag gråter en skvätt. Bara en liten, liten skvätt. Sedan tar jag mig samman och vi lämnar sjukhuset.
- Hemma -
På vägen hem berättar jag för R att jag inte vill träffa någon än (hans familj, alltså). Att han kan ringa och säga att vi var hos doktorn och att det blir skrapning imorgon men jag vill inte träffa någon riktigt än. Vi köper med pizza hem och sedan ringer R till sin pappa. Två timmar senare är pizzorna uppätna och jag tar paracetamol och ska sova. Avsluta dagen liksom. Då ringer Rs pappa och meddelar att "de kommer för att hälsa på". R svarar att jag tänker lägga mig och att jag inte mår bra. Så det passar inte helt enkelt. Men de säger att de inte ska stanna länge. Jag får panik. Sedan börjar jag störtgråta och jag hatar på R och hatar på dem. Sedan börjar jag städa och diska för att det måste vara RENT om de ska komma hit. R ringer återigen sina föräldrar och säger att de inte ska komma för att jag inte alls mår bra. De säger att de inte ska komma då. R blir ledsen. Jag blir ännu mer ledsen och nu MASTE de ju komma, tycker jag. Det går ju inte att säga att det är OK att de kommer och sedan ta tillbaka det.
De kommer ju till slut. Det är skönt att prata ut lite med dem. Svärfar påminner mig om kopparna vi gav dem. Farfar och farmor-kopparna. Alltså han har ju verkligen ingen tajming för vad man ska säga och inte säga. Jag säger att de kan ta och förvara de i en låda och ställa de på något mörkt ställe. "Jag säger till när ni kan ta ut dem igen". De skrattar. Jag ler, men menar fullständigt allvar. De säger att jag måste ringa till min mamma och berätta. Jag gör det. Mamma blir ledsen. Hon vet precis vad hon ska säga så att jag mår bättre. När jag säger att jag har dåliga nyheter säger hon: "vänta, jag måste sätta mig ner, ååh, nej, vad för dåliga nyheter?". Jag förklarar allt. Hon säger: "jag är så ledsen att du måste vara med om det här". Jag säger att allt är OK, att jag mår rätt bra egentligen. Men hon hör väl säkert på min röst hur det är jag mår egentligen.
- Natten -
Sover fortfarande jättedåligt. Jag gråter mest hela natten. Väldigt mycket fulgråtande. Går på toa och irriterar mig över att det ska göra så ont och blöda så mycket. Är skitsur på gyn som gjort så att livmodern krampar. Om allt nu ändå skulle skrapas eller sugas ut så behövde hon väl inte fingra på livmodern. Sedan hon gjort det har mensvärken aldrig slutat.
19 APRIL:
- Morgon -
Jag är otroligt törstig och torr i munnen hela natten. Dricker lite vatten emellanåt. Drömmer att jag råkar äta en stor och god smörgås. Vaknar av att det ringer på ytterdörren. Jag kliver upp och sätter på mig kläder. Det är svärisarna. De frågar om när operationen ska ske. Jag ringer R. Han är på jobbet. Han svarar att vi ska vara där kl 11. Alltså om en timme. Jag börjar göra mig i ordning. Blöder jättemycket. Genom bindan och trosan. Får duscha och byta om lite snabbt.
- Sjukhuset -
Det tar lång tid att skriva in sig och sedan fylla ut sjukhusformer. Ca 45 minuter tar det. Vi väntar i väntrummet. Jag och Rs föräldrar samtalar om ditten och datten. Jag visas sedan till ett superfint rum. Sköterskan kan inte prata engelska. Jag säger att jag kan försöka samtala på nederländska istället. Till min (och hennes) stora förvåning pratar jag ju superbra. Rs mamma häpnas också. Hon förklarar att jag ska ta av mig ALLT och sätta på mig en såndär dräkt som är öppen på baksidan så rumpan syns. Jag går in på toa och har blött igenom bindan och trosan IGEN. Kommer ut alldeles jättesnygg i den blåa dräkten. Tänker att det var en himla tur att jag lyckades raka benen den senaste gången jag duschade i alla fall. R hittar till mitt rum precis när jag kommer ut. Sköterskan har lämnat en tablett som jag ska ta med lite vatten. Jag tror att det är lugnande. Och jag blir alldeles sömnig.
Sedan kommer sköterskor in och rullar ut mig. Jag säger hejdå till alla. Vi går långt. Och sedan ser jag min gynekolog som frågar hur jag mår. Bra. Bättre, svarar jag. Och jag mår ju faktiskt mycket bättre än igår. De sätter i dropp efter att ha dragit av min dräkt. Jag ser mina bröst. Jag tycker inte om att DE ser mina bröst... Sedan är det jättekallt i operationssalen så jag ligger och skakar. En läkare sätter ett täcke över mig, och då blir det lite bättre.
En grej som jag tyckte var jättekonstigt var att INGEN överhuvudtaget förklarade fôr mig hur proceduren skulle gå till. Hur lång tid det skulle ta. NÄR de skulle söva ner mig. Jag fick inte ens veta om det skulle göra ONT efteråt. Om jag skulle kunna gå/ställa mig upp. När jag skulle rullas in tillbaka. Hur jag skulle känna mig.. INGENTING sades (vilket egentligen bara var bra, för även om jag undrade så kanske det skulle gjort mig räddare än om jag legat ovetandes. Och jag vill ju gärna vara orädd i allt jag gör. Eller åtminstone låtsas att jag är orädd.). Hur som helst, är inte detta JÄTTEKONSTIGT?!
Jag får en sån gasmask över mig och är redo att kämpa emot narkosen. Av någon anledning börjar jag hosta. Två host kommer jag ihåg. Sedan slocknar jag. Minns inte att narkosen överhuvudtaget fick grepp om mig, därmed hade jag ingenting att kämpa emot. Vaknar av att jag blir slagen på kinderna. Från höger till vänster, från vänster till höger. Tur för de att jag var under narkos för jag skulle gärna slagit tillbaka just då. Jag hade väl inte väntat mig att bli väckt med "lilla vän, nu måste du öppna ögonen..." men... något liknandes kanske. Jag säger att jag har SKITONT. De lämnar mig. Jag ligger och stönar och jämrar mig. Ingen kommer. De sätter in ett nytt dropp ser jag. Jag ligger och har ont i säkert flera minuter innan det blir bättre. Tänker då att "nu ska jag låtsas bli medvetslös så att de fattar att jag hade ordentligt med smärta". En sköterska kommer och pratar med mig och jag låtsas ligga just medvetslös. Men då slår hon ju mig precis som innan och då MASTE man ju bara vakna... Hon frågar om jag har ont. Nja, inte längre. Sedan vaknar jag upp i mitt rum. Det tog en timma från det att jag rullades in till det att jag rullades ut.
Det känns tomt och jobbigt. Jag vill gråta men inte framför Rs mamma, så jag sover istället. Jag sover och sover. Sover ända fram till kl 18. Sedan får jag gå hem. Jag ställer mig upp, med hjälp av en sköterska och R. Det känns jättekonstigt. Jag nästan ramlar. Kan inte alls gå. De sätter mig på en pall inne i toaletten där jag byter om till mina vanliga kläder. Jag får ett par trosor, ni vet, av nät. De är såå bra. Och jag får välja på att ha en STOR binda eller en MEGASTOR binda. Jag kan inte sätta på mig jeansen själv så R hjälper mig. Sedan får jag lägga mig i sängen igen för att jag är så svag. R kommer med en rullstol. Nu får jag komma hem.
- Hemma -
Väl hemma säger jag till R att han måste ringa min mamma och säga att allt gick bra. Han ringer och mamma svarar. Han säger att "hon ville prata med sin mamma". Men jag vill inte prata med min mamma, för min röst är dålig och jag är svag. Hon klarar ju inte av att höra min röst. Allt detta vet ju jag, för jag känner min mamma. Men R säger att det är bra om jag pratar med henne. Jag säger "hej, mamma". Och där brister det för min mamma. Hon säger med skakig och gråtande röst "Hur är det med min älskling?" Då ger jag ifrån mig telefonen till R. Jag säger att han ska prata för jag börjar själv gråta. Det är så jobbigt, för jag orkar inte gråta mer.
Sedan sover jag. Jag äter lite, och så sover jag. Jag sover hela natten. Svärmor sover över hos oss. Hon lagar mat till nästa dag och lite till. Jag har ingen aning om det. Jag bara sover. Vaknade i morse och pratade äntligen med en samlad och stark mamma. Jag sa att jag mår jättebra nu. Att det bara är min röst som låter konstig för att jag är nyvaken. Hon säger att jag ska ta det lugnt. Jag frågar om hon berättat för mina syskon än. Det har hon. De var oroliga för mig. Jag säger att allt är över nu, och de behöver inte oroa sig längre. Att jag snart mår bra. Att det känns mycket bättre i kroppen nu. Att jag sovit och återhämtat mig jättebra.
Och vet ni? Jag tror på varenda ord jag sa. Jag känner mig lugn och stark. Och jag har gråtit ut och vilat. Och sedan gråtit ut igen. Nu blir det bara bättre. Sakta men säkert. Det är precis som mamma sa:.. "tråkigt att du måste vara med om det här"... Men det är väl livet. Det är bara att sucka och gå vidare.
Missfall
Det är vad det är. Finns mycket vävnad kvar i livmodern som måste ut, sa hon. Imorgon ska jag sövas och de suger rent mig. Sedan ska jag få tabletter att käka i en månad så att min livmoder blir som vanligt snabbare. Just nu hoppas jag att det inte ska göra alltför ont. Hoppas att natten inte blir alldeles för jobbig. Tidigt, tidigt att säga hur jag mår. Hur VI mår.
Kom hem. Blev kramad av R... länge, länge.
Nu ska jag äta och sova. Och glömma bort den här sugiga dagen.
Just nu
16.30 har jag tid på sjukhuset. Då får jag reda på hur det ligger till. Vill veta varför jag egentlligen blöder. Och om bebis mår bra. R ska hämta upp mig om en timma, så jag tänkte fräscha till mig nu. Det känns lite nervöst. Skönt att jag får komma in redan idag, annars hade jag fått vänta till imorgon eftermiddag. Och skönt att R slutar jobbet tidigare och följer med. Skulle inte klara av detta ensam.
Det är så typiskt att detta ska hända precis efter att jag bytt min cyniska attityd mot den mer positiva. Läste till och med i min graviditetsbok i går. Den låg fortfarande på sängen när jag började blöda igen. Gah.
Blodig natt
Jag visste att jag skulle sova dåligt i natt. Jag visste inte att jag inte skulle få sova överhuvudtaget. Jag hade gaser i magen, som VÄGRADE komma ut. Det var riktigt jobbigt. Som att jag var förstoppad, men jag ÄR inte förstoppad. Så jag vände och vred mig i sängen hela natten. Vid tre-tiden kände jag hur det kom ut något mellan benen. Va? Nej, det kan inte vara blod. Det slutade ju att blöda. Men det visar sig att det är blod. Och när jag ställer mig upp kommer även en klump ut. Jag vet inte vad jag trodde att det var just vid den tidpunkten. Framförallt blev jag så osäker på vad det var för värkar jag haft... jag hade verkligen inte haft molvärk. Hade jag haft det kanske jag inte hade blivit så chockad av blodet.
Nere i toaletten drar jag ner byxorna och ser en mörkröd klump. Det är koagulerat blod. Inte liiite koagulerat blod. Det är typ 3x3 cm stor. När jag sätter mig på toa ploppar det ut två likadana klumpar ut. Jag är rädd att det ska vara bebis. Men det är det inte.
1. Skulle det inte gjort förbaskat ont om jag faktiskt höll på att få missfall.
2. Skulle det inte vara mycket mycket mera blod?
Jag fortsätter hoppas, så otroligt svårt dock. Jag har ringt till gyn, men det har varit upptaget i telefonen alla tre gånger. Ska försöka få tid snart och ta reda på varför jag fortsätter blöda. Någon som varit med om något liknande?
Tre veckor kvar.
I och med min rädsla för missfall har jag inte riktigt stannat upp och tänkt att det är en liten växande bebis i min mage. Jag tycker att det är jättemysigt att reflektera över just det faktumet. Att vi äntligen ska ha barn. Något som är hälften R, hälften jag. Hur coolt?! Just idag har jag tänkt på det extra mycket. Det känns inte längre konstigt att säga att "jag är gravid" (okej, jo... det är fortfarande lite konstigt). Kanske kan jag snart vänja mig vid det? Just idag har jag mått väldigt gravidigt, så jag antar att det blir mer påtagligt.
Just nu gör molvärken sig påmind. Känner att det kommer att bli en jobbig natt. Föregående natt sov jag otroligt bra (efter spyan alltså). Jag vaknade inte varje timme som jag brukade, och R fick också sova ut ordentligt. Antar att jag inte kommer ha samma tur i natt. Det börjar göra mer ont nu. Usch.
Exakt tre veckor kvar till ultraljudet. Det ska bli så otroligt skönt att få det gjort. Att alla prover tas och vi får veta att allt är normalt och bra. Hoppas verkligen att det är det. Aterstår att se. TRE VECKOR?! Det kommer att vara tre seeeeega veckor.
Vecka 9 (v8+4)
Dagen har varit lite extra kämpig. Har inte alls mått så bra. Jag är extremt trött och mår rätt så illa. Har i alla fall lyckats packa upp det sista och fixat och donat i vårt sovrum. Nu är det rent och fint. Dags att laga mat och fixa i köket. Måste ta mig samman för jag orkar inte ligga och göra ingenting.
Ser ni någon skillnad? Vet inte om det beror på bebis eller maten i Indien, men lite större har jag i alla fall blivit.Illamående
Jag mår inte alls jätteilla på morgonen. Det är hanterbart. Speciellt om jag lyckas få i mig frukost timman efter att jag vaknat. Illamåendet blir värre på eftermiddagen, runt tre-tiden. Då försöker jag få i mig någonting, för det är faktiskt inte så kul med illamående för stunden (jag hoppar av lycka dock varje gång den är på gång! Antar att det går över snart.). Så har det varit i några dagar i alla fall. Jag har lyckats slippa kräkas, även om jag hade hoppats på det.
Igår var en jobbig kväll. Jag var sjukt sömnig men hade gaser i magen som gjorde att jag fick helt sjukt ont i magen. Satt på toa, hoppade groda, R masserade ryggen, allt i hopp om att det skulle bli bra eller bättre. Försökte somna om, men jag blev hungrig. Detta är en period från kl 20 till 01, ungefär. Det fanns ingen mat kvar från middagen så jag tänkte att jag dricker te istället och äter lite kakor för att mätta.
Jag klev i säng med min favorit "Lemon - Green Tea" och några kakor. Halvvägs genom teet kände jag att detta inte var en bra idé. Men tänkte inte slösa med det goda teet och kände att det även skulle hjälpa magen lite. Så jag sköljde även ner EN kaka med den varma drycken. Gick och la mig sedan. R låg bredvid mig med laptopen på magen och såg ett humorprogram. "Jag mår illa", sa jag när jag mådde illa. Vilket inte alls är ovanligt. Så jag tror inte att R reagerar särkilt nämnvärt på detta faktum. "Jag måste kräkas", sa jag när jag kände att jag behövde kräkas. Det blir en speciell känsla i halsen nämligen, och då vet jag. Men ändå kändes det så långt bort... för jag kräks aldrig. Senaste gången jag spydde var i Indien och då hade jag antagligen ätit något dåligt och det berodde nog inte på graviditeten.
Annars var det över tre år sedan jag spydde senast, och då var det för att jag gråtit i timmar. Hur som helst. Jag kliver upp, just in case, och tar ut en apoteket-påse från min garderob. "Jag vet att det känns jobbigt just nu", säger R... "men normalt kommer du inte att spy", hör jag honom säga. I den gröna påsen finns tp-tandborstar från Sverige som jag alltid köper med mig när jag är där. Tar ut dem och känner hur kräket kommer på en gång! "Blöäh..." Hihihi, R springer upp från sängen och kommer till min "räddning". Sedan spyr jag i tre omgångar. R repeterar för sig själv: "Det där var en stor spya, det där var en stor spya".
När jag går ner med påsets innehåll känner jag mig så otroligt stolt. Jag får försöka låta bli att le. Jag hade ju velat spy, men när man är inne i illamåendet vill man inget hellre än att ta sig ur det. Jag säger till R: "Min första graviditetsspya! Yaaaay!" Han tittar konstigt på mig. Hihihihihihi. Behöver jag säga att jag somnade gott efter det?
Känns som att jag har lite bevis på att kotten i magen lever nu. Så otroligt skönt. Vet att jag inte ska förlita mig helt på detta men ändå. Tre dagar kvar till vecka 10. Här går det undan!
16 April
Jag mår illa. Jag har ätit och det blev liiiite bättre, men fortfarande jobbigt. Det blev värre när jag sprayade mig med min favoritparfym. Kan säga att den luktar mycket starkare än jag minns. Dagarna segar sig fram. Tre veckor kvar till ultraljudet... Efter det kanske jag kan njuta på riktigt av graviditeten. Undra hur stor plutt är nu? Sedan jag började blöda har jag skitit i att läsa på om fostret. Graviditetsboken har legat oläst på skrivbordet, men nu kanske jag vågar läsa fram till vecka 9 i alla fall.
Igår pratade R för första gången med bebis. Det var när jag fick mensvärk. "Sluta störa mor din... *paus*... Hälsar din fader." Haha. Sött. Men värken gick inte över, så R bad MIG prata med bebis. "Amen, säg åt den att lägga av bara. Den kanske lyssnar på dig!" Lägg av, sa jag då. Halvt till R, halvt till bebis. Då gick värken över. Tyckte ändå att det var ett speciellt moment. Och något jag vill minnas.
v8+3
Hejsan. Detta är tredje natten i rad som jag sover fullständigt skitdåligt pga ont i magen. Jag har som mensvärk. Just nu har det inte gått över gränsen till det normala, men igår blev jag verkligen orolig. När jag klev upp från sängen förväntade jag mig en massa blod, men det kom inte så mycket alls. Och inga klumpar var det. Sedan kändes mina boobies riktigt tunga och ömma. Så då blev jag hoppfull igen. Jag vet inte vad det är med natten som gör att jag förlorar all hopp. Sedan får jag tillbaka den (plus illamående) av morgondagen. Det är jobbigt.
Ett annat symtom är att jag fått ont i ryggen. Efter att ha läst lite på internet kan det bero på två saker när man är gravid:
1. Att fostret dött i magen. Det var en tjej som fick skitont i vecka 8-9 och sedan blev det outhärdligt i vecka 13, så gick hon och kollade upp sig. Och då visade det sig att fostret varit död sedan vecka 9.
2. Att foglossningen redan börjat.
3. (Och detta har jag lagt till själv) Att jag sovit fel på den hårda soffan här nere i vardagsrummet.
R fick massera mig jättelänge igår. Stackarn, jag hatar att göra honom orolig. Sedan känns det jobbigt att jag ska vara sängliggande hela dagen och han kommer hem och lagat mat och städar, etc. Det känns inte rättvist i själen. Men sen säger min elaka sida att "du är gravid, dra nytta av situationen" och sen blir jag lugn och drar nytta av situationen. Eller nä. Jag mår rätt dåligt och säger till honom att låta bli att städa och jag gör det när jag mår bättre. Snälla jag...
Symtom
Dagen blir bara bättre och bättre. Jag blöder inte längre och jag typ nästan kräktes nyss. Reste mig för att gå på toa men kände ett starkt illamående skölja över mig. Visste inte vad jag skulle ta mig till. Skulle jag kräkas, eller skulle jag äta något? Att må illa och försöka få i sig något att äta är absolut inte det lättaste, det kan jag ju direkt säga. Men några cashewnötter gjorde susen och jag ska försöka mig på att resa mig från sängen igen snart.
Är otroligt tacksam för de små symtomen som tyder på att lilla lever där inne. Jag tror nog att jag lär gå på en kontroll innan den i vecka 12. R säger att ingenting kommer att hända bebisen, och att jag ska sluta vara orolig. Han menar att det inte alls är svårt att vänta tre veckor på nästa kontroll. Jag hoppas att det går snabbt till vecka 12. Vill lämna trimester ett, den är inge rolig längre.
Att åka in eller inte..
.. det är frågan. Jag vill veta hur det står till i min mage. Varje gång jag ringer till gynekologen säger hon att jag ska komma in istället för att åka till akuten. Hon säger att jag kommer att få vänta jättelänge där och att jag antagligen inte har fått missfall. Att det är bättre att kolla upp hos henne om hjärtat slår eller inte. Men hon tar jättemycket betalt för ynka 10 minuters besök. Och nu när blödningen avtagit sedan igår är jag lugnare. Är det ett missfall så kommer jag att få reda på det. Dvs, kramperna blir outhärdliga och blodet fortsätter att rinna.
Jag har inte haft outhärdlig värk. Det har varit ganska normalt. Och blodet som kommit är fortfarande mindre än vanlig mens för mig. Så idag är jag otroligt hoppfull. Jag är fortfarande gravid antagligen. Om det blir mer värk och mer blod lovar jag att kolla upp mig. Men just nu känns det inte nödvändigt att kolla upp mig.
*snål*
v8+2
Godmorgon, mina fina! Hur står det till? Jag mår bra! Vet ni varför? För jag blödde ingenting i natt. Och minimalt nu i morse. Hade dock molvärk på natten och hade svårt att sova. Nu på morgonen mådde jag sjukt illa, och det var nästan omöjligt att borsta tänderna. Jag hoppas verkligen att blödandet avtar nu. Mitt sängliggande verkar ha gett resultatat.
Lite grejer
Positiva grejer:
Jag mår illa.
Min mage är såå stor!
Mina bröst har växt.
Jag har inte blött sedan i morse.
Negativa grejer:
Jag har ont i min mage.
Jag kommer antagligen blöda i natt.
Idag
Jag blev beordrad sängliggande idag av gynekologen. De kollar mig imorgon. Idag har jag inte blött mycket alls. Sen har jag inte haft jätteont i livmodern heller. Bara vanlig molvärk. Tanken slår mig att det kanske redan är över. Att allt redan kommit ut. Idag har jag inte mått så illa, men det kanske beror på att jag sovit bort mesta delen av dagen. Idag har jag gråtit också. Egentligen pga något annat, men det kändes ganska skönt.
Jag ringde till min gynekolog i morse för att få veta om jag skulle åka till akuten eller inte. Hon sa att jag skulle låta bli, att jag skulle komma in imorgon igen. Men jag vet inte. Jag orkar inte. Jag vill bara ligga i min säng och fortsätta vara gravid. Och sedan vänta en månad och få veta att bebis mår bra. Det är det jag vill göra.
Måste tacka er för era fina kommentarer! Tänk att det finns så fina människor här i (blogg)världen. Känns så skönt med stödet och det ger mig styrka på något konstigt sätt. Tack sååå mycket! <3
Hemsk, hemsk natt
Jag har alltid ont i magen på kvällen. Oftast är det inte så farligt. Antar alltid att det är livmodern som växer. Somnade runt kl 22. Vaknar alltid runt 02/03 på natten. I natt var inget undantag. Kände mig kissnödig och hade mensvärk. Gick upp från sängen och inte ens halvvägs till toaletten rinner det ut från bindan och längs mitt ena innerlår. Ursäkta detaljer, men ni får hoppa över detta inlägg ni som är lite känsliga...
Så jag sätter mig på toa. Nä, egentligen gör jag inte det. Jag står över toan, för jag vill inte att det ska bli äckligt på sitsen från mitt lår. Och det får rinna fritt från mitt underliv. Jag förstår att jag legat i säng helt vertikalt i typ fem timmar, att det samlat sig under den tiden och kommer ut nu. Men det var ändå som en megachock att se det hela. Går och lägger mig igen. R frågar om jag blött. Jag svarar ja. Jättemycket.
Sedan börjar den mest hemska delen av natten. Där jag ligger och vrider mig i smärta. Det känns hemskt. Jag tänker att nu är det över. Det är hemskt. Två värkar minns jag klarast - resten är faktiskt ganska suddigt. De är vassa. Känns som hugg. Jag vet inte hur jag lyckas somna. R masserar sina varma händer på min rygg vid varje värk.
Morgonen känns konstig. Hoppet är förlorat. Men krampen är borta. Blodet är borta. Kvar är bara en ovisshet. Vi kan inte göra något mer än att vänta.
Tankar
Jag försöker vara positiv. Jag försöker att se det från den ljusa sidan. Så jävla svårt. Det är som att lyckan står på vänteläge just nu. Så fort jag slutar blöda kanske det går att vara lycklig igen. Jag saknar det. Fast jag måste ändå säga att jag känner mig rätt gravid just nu. Det går upp och ner. Mycket har att göra med hur ofta jag har molvärk, och hur mycket jag blöder. Just nu varken blöder jag eller har ont.
Så fort det börjar göra ont och kanske blöda lite så känner jag att det kommer att gå skit. Äh, jag försöker hålla ut. Trots att jag läst så många gravidbloggar har jag aldrig reflekterat över att man egentligen aldrig kan pusta ut riktigt i en graviditet. Speciellt inte i början. Speciellt inte när man börjar blöda. Jag tyckte att det var jobbigt att ha bruna flytningar men det âr ju ingenting jämfört med att se en binda full med rött blod.
I vecka 8 ser det ut såhär. Fortsätt växa bebis!
v 8+0
Jag mår inte så bra idag. Jag är orolig, men vet att allt antagligen är bra. Jag blöder och har läst lite om hotande missfall. Läkaren sa att jag inte behövde stanna hemma från skolan eller så, men att det kunde vara bra med extra vila. Internet, however, säger att sängliggande kan förhindra ett hotande missfall.
Jag hade väl hoppats på en komplikationfri graviditet. Men att jag tagit mig såhär långt är en lycka i sig. Spelar ingen roll hur orolig blödandet gör mig. Jag har tagit mig hit... till vecka 8+0. Det känns bra. Jag måste vara positiv. Det här måste ju gå bra.
Det är en lång väntan kvar till nästa kontroll. Då vi får veta att allt verkligen är okej. Jag hoppas att jag spyr imorgon. Jag hoppas att mina bröst blir superömma.
Bajs
Jag blir så orolig varje gång jag blöder. Det är mycket dessutom.. Men mina symtom är kvar. Ska ta ett graviditetstest varje vecka för att se så att det inte minskar i styrka... Det känns som att det är lite för mycket blod för att bara vara ett blodkärl som brustit. Det är som mens nu faktiskt.
Nu har jag gått in i vecka 9, v8+0, väl... Fotade magen i morse. Men det känns inge braaaa. Nästan väntar på att illamåendet ska gå över och att brösten slutar göra ont. Och sedan kommer klumpen ut. Onda tankar.
Update
Hejsan! Allt är bra i magen tydligen! Bebis har växt till hela 16.5 mm. Och jag såg hjärtat slå. Till skillnad från alla andra så sa min gynekolog att det inte var normalt att blöda under graviditeten, även tidig graviditet. Men att det vi såg på skärmen var normalt, och det var det vi skulle gå efter. Det var skönt att höra, även om jag fortfarande kan vara orolig. Hon sa att jag skulle vara lugn och vänta till nästa kontroll. Det är den 8 maj. Ska försöka vara lugn.
Mitt illamående har blivit värre, yaaaaaay! Jag är helt sjukt trött. Ska fortfarande laga middag, hur nu det ska gå till väga...
Fick en ny bild med mig. Känns skönt att veta att det fortfarande finns hopp trots att jag blött så mycket. Nu hoppas jag att det slutar helt - eller åtminstone inte ökar.
Symtom
Vad som gör jag att jag vågar hoppas och vara positiv är mina små symtom. Illamåendet och mina otroligt ömma bröst. Illamåendet har avtagit lite nu, men jag har varit med om ett par kvälvningar idag. Sedan har blödningen också avtagit. Ska ta mig till kliniken idag ändå. Hoppas att få tid i eftermiddag.
Jag är otroligt trött idag. Mina bröst ömmar som fan. Hoppas att allt är okej. Ber tysta böner att jag ska få slippa ett missfall. Men jag förbereder mig också mentalt.
Tråkiga nyheter
Det har blivit värre. Och det känns så jobbigt. Sluppit kramperna fortfarande, men blodet slutar inte att komma. Igår natt drömde jag hur jag satt på toa och så kom det ut en klump. Såg inte alls vad det var, men sedan kom det upp till ytan och jag kunde se allt. Armbar, ben, huvud och de svarta ögonen. Också nu när jag vaknade var jag säker på att det hänt i verkligheten och jag var bara såå besviken. Jag är så rädd. Speciellt nu när jag såg att bindan var nästan full av rött blod efter en natt.
Känner mig nästan misslyckad. Tänk att imorgon skulle jag gå in i vecka 9. Det kanske ännu inte är för sent... men jag har nästan slutat hoppas.
-
Jag har ringt till läkaren. De säger att om det kommer mer blod à la vanlig mens så ska jag åka in till akuten. Är det så lite blod som jag säger är antagligen allt OK. Säger de... Det lugnar mig inte alls mycket. Fy fan vad jag vill vara i Sverige just nu.
Så det är det jag gör just nu. Väntar på att det antingen ska bli bättre eller sämre. Har inte sagt något till R. Kommer inte göra det heller om inte det blir värre. Det var bara blodigt i natt, och nu är det brunaktigt igen. Men jag har ingen/minimal värk. Det är jag glad för. Hoppas verkligen att allt är OK i magen. Snälla, kan jag få behålla denna bebis?
Blod
Klockan tre i morse gick jag upp för att kissa. Ställde mig upp och kände hur det kom ut något. Blod. Med små röda klumpar. Fan. Jag kunde inte somna om efter det. Låg och analyserade hur ont det gjorde i magen. Var det som mensvärk eller var det växtvärk? Hur ont ska det göra? Jag hade ju en megavärk i bilen, och allt var ju bra efter det. Men mörkrött blod... Rött blod. Inte bra. Inte alls bra.
10 April
Kvällen var fantastisk! Jag berättade för min mamma över ett videosamtal, det var så underbart att få höra hennes "ååååååååååh, men grattis!". Sedan skickade hon en stor slängkyss. Jag blev så otroligt lättad och glad. Sedan berättade jag för min bror. Hans reaktion var: "Du ljuger, du ljuger. Ljuger du? Du ljuger!" Hahaha, hans reaktion var helt klart bäst. Han började skratta, jättemycket. Sedan sa han "du vet inte hur glad jag blir! Jag ska bli morbror!". Sedan satte han handen för ansiktet. Log, och sedan blev han gråtfärdig. Samma med min syster. Hennes röst blev skakig och... ahhh, det går inte att förklara. Eufori för alla.
R satt bredvid mig. Tror att han blev ledsen. Det var liknande reaktioner vi var ute efter när vi berättade för hans familj. Men de var inte alls lika stöttande. De visade inte alls lika mycket glädje. Trots att detta alltid varit efterlängtat av dem. Konstigt. Äh... jag ska inte låta de förstöra något. Jag är bara så otroligt tacksam för min familj.. De påminde mig hur fantastiskt det faktiskt är!
De ställde en massa frågor. De frågade om nästa möte med BM. De frågade om hur jag hade mått. Dessa frågor saknades helt från Rs familj. Men det är bara att acceptera att det är en helt annan familj, som självklart reagerar på sitt eget sätt.
Nu måste jag ändå skriva om den delen där euforin avtar och oron återigen är igång. Mina bruna flytningar fortsätter. Nästan så att de blivit mörkröda. Jag känner av värken i livmodern mer. Och jag vill bara att flytningarna ska sluta så att jag slipper oroa mig. Jag vill gärna må hur dåligt som helst, för det skulle vara ett tecken på att allt är bra. Att gyn sa att blödningen inte hade något att göra med bebis lugnade mig i typ en dag. Nu är jag orolig igen.
Hur mycket kostar en ultraljudsmaskin om man skulle vilja ha en hemma egentligen? Skulle vara skönt att kunna se hjärtat slå när man behagar.
1.3 cm
Hur känns det egentligen i kroppen? Annorlunda. Faktiskt. Kanske är det konstigt att bara vara tillbaka till min sköna vardag. Att kroppen inte vant sig. Men jag tror faktiskt att det beror på bebben. Jag känner en sådan kärlek till plutten i magen. Jag har alltid tyckt att det är konstigt med mammor som fokuserar på just ultraljudsbilder och foton på bebis. Jag har alltid tänkt... men din bebis är ju INNE i din MAGE. Du går ju runt och bär på bebisen! Men det är en helt annan känsla att ha en bild. Ett bevis på att det faktiskt ÄR något därinne. Shit - det är något därinne. Sedan jag såg bilden har jag känt att det är på riktigt. Och att jag älskar de där 1.3 centimetrarna. Faktum är att jag går runt och tänker jag är gravid, jag är gravid, jag är gravid. Vilket är helt sjukt och något jag måste sluta omedelbart med (men hörni... jag är ju faktiskt gravid!).
Jag har fortfarande svårt att förstå. Det är helt sjukt svårt att förstå. 226 dagar kvar till BF. Sedan blir jag mamma. Och åh, shit! *hyperventilerar*. Jag måste sluta skriva nu, för jag blir bara mer och mer exhalterad!
Ska skriva ett långt inlägg om vår resa också. Det är bara det att jag längtat tillbaks hit så otroligt. Då skulle allt bli mer på riktigt och ja! Nu känns det faktiskt som att det ÄR på riktigt.
v7+4
R och jag hade ett mysigt samtal i bilen på väg tillbaka hit. Jag förklarade hur jag hade känt mig under kontrollen. Han berätta hur han hade känt sig. Det glädjer mig så att han är så insatt och lycklig. Aaaah, vad glad jag blir! Han sa att han hade stannat upp, slutat andas plus något mer. Men jag minns inte det han sa.
Det känns hur bra som helst det här! Mina symtom, har också börjat blomma upp mer ordentligt nu. Jag är otroligt mycket mer kissnödig nu. Jag har inte upplevt något jättejobbigt illamående även om jag för stunden skulle glädjas åt det. Men mina kräkreflexer are all over the place! Gäsp - kräkreflex. Host - kräkreflex. Tandborstning - kräkreflex. Det är lite jobbigt att inte kunna gäspa.
Nästa kontroll är om fyra veckor. Den 8 Maj. Då är jag i vecka 12. Btw, här räknar de lite annorlunda. De säger att man är i vecka 7 när man är i vecka 7 + några dagar. Inte att man gått in i vecka 8. Jag är fortfarande helt confused när det gäller räkningen.
Läkaren konstaterade att det var en bebis (alltså inte att jag skulle ha något som var något annan än en människo-foster utan att det inte var två... bara EN! Därav: En bebis!") Shit, en bebis!
Igår
Förlåt att det inte blev någon uppdatering igår! Det var verkligen inte meningen! Såhär gick det till:
Jag träffade R i väntrummet, han var där före mig. Jag var nervös. Men jag fick en känsla av att allt var bra ändå. Vet inte riktigt varför. Kanske var det min ständiga hunger som tröstade just i den stunden... I flera dagar har jag haft noll aptit. Jag har ätit jättelite, inte för att jag inte var hungrig eller mådde illa. Det bara gick inte att äta det som var framför mig. Men den här dagen hade jag varit hungrig en timma efter måltiden. Bra. Härligt. Tröstande.
Sedan ropar läkaren in oss. Det första hon frågar är när jag hade min senaste mens. Jag får hjärnsläpp, kan inte alls minnas. "Det är jätteviktigt", säger hon. Jag VET! Panik. Jo, men jag SKULLE haft min mens 16 mars och min cykel är 32 dagar lång så räkna bakåt från det, vetja! Hon tittar konstigt på mig. Jag vet att jag är väldigt korkad, tänker jag för mig själv. Sedan kommer jag på att det var den 12 februari - två dagar innan alla hjärtans dag. Ahhh, första frågan avklarad. Är resten lika svåra?
Hon säger att jag ska ta av mig byxorna och trosorna och sätta mig på gynstolen. R står typ där nere och jag ber honom komma upp till mitt huvud. Hon går in och ser en blödning. Hon tar de prover hon behöver. Sedan går jag in till nästa rum och där ser jag ultraljudsapparaten. Hon går in så snabbt (kanske kan R ta och lära sig tekniken?) och helt plötsligt uppenbarar sig vår kotte på skärmen. Jag ser hjärtat slå. flick, flick, flick. Jag trodde inte att jag skulle LE så stort! MEN JAG LOG! Det var ju underbart att se. Jag har alltid trott att jag skulle bara: "mjeeeh.. whatever." men ååh, det var underbart. Läkaren säger att blödningen inte har något att göra med bebisen. Det var också SA skönt att höra.
Sedan fick vi en bild och min gravidbok som tydligen ska vara min bibel i 7 månader. R och jag hade pratat om NÄR vi skulle göra det officiellt och jag tyckte att det kändes som en bra idé efter första kontrollen i alla fall. Så efter en stor blöt kyss sa R att vi skulle köpa tårta och dra till svärisarna och berätta. Han var såå glad! Så vi drog till stan och jag köpte "farmor-farfar"-koppar till blivande farmor och farfar. Det var jättefina. Sedan köpte vi tårtan och åkte direkt hem till dem. Jag hann aldrig komma tillbaka hem för att uppdatera er... Kändes sjukt jobbigt, men just i den stunden var jag lycklig att det skulle bli officiellt nu.
Vi kom fram och räckte över presenter till alla som vi tagit med från Indien. När allt öppnande var slut så var det två paket som var kvar. Jag räckte över dem och de började öppna. Farmor öppnade snabbast, och jag tror att hon förstod på en gång. Farfar var lite segare, och sedan sa han "men jag är inte farfar, vaddå farfar?!" Ja, du ÄR inte, men du kommer att bli!", sa jag då. Då trillar poletten ner och svärmor kramar mig och R. Rs bror kommer in och ba: "Men huuuuuuuuuuuur?!" Hahaha. Sedan blev allt tyst. Obekvämt. Tror att alla var i chocktillstånd.
Resten av kvällen åt vi, men pratade mer om Indien än om graviditeten. Jag fick faktiskt inte ens frågan om hur långt gången jag var. Men jag vet också att R kommer från en familj HELT olik min egen, där man oftast inte pratar öppet om dessa saker. Sedan kan jag förstå chocken.
Idag hade jag tänkt att berätta för mamma också. Att berätta för mina egna syskon kommer att bli hur kul som helst. Min bror ÄLSKAR barn och de ÄLSKAR honom. Ahhhh, jag bara önskar att jag kunde vara hos dem när jag berättar. Det får bli över skype helt enkelt då.
Just det... R var skittrött så han somnade på soffan. Kunde inte väcka honom så jag somnade också runt tio-tiden. Vaknade upp för två timmar sedan och kom precis tillbaka från svärisarna. Det första jag gjorde var att logga in på bloggen för att uppdatera. Bild på ongen kommer snart!
Up and away
Om en kvart ska jag iväg. Det regnar ute och det är en lång promenad på gator jag inte känner till, så jag tänkte dra lite tidigare. R möter mig där förhoppningsvis. Jag börjar bli mer nervös. Jag berättade för bästis om graviditeten! Hon blev jätteglad! Eller hon blev glad efter att jag berättat att jag var glad! Tänkte att jag kommer att behöva stöd från någon annan än R om det går dåligt. Petra är så bra på att prata och stötta.
Nä, nu får ni önska mig lycka till! Hoppas på att få se ett starkt hjärta dunka.
Dålig första upplevelse
Jag var hos gyn i morse. På telefonen bad jag specifikt om en kvinnlig gynekolog. Det är enbart för min egen komfort. Det känns naturligare att en kvinna ska vara där nere och kolla och hjälpa en annan kvinna igenom denna process.
Så kom jag gick dit och en manlig gynekolog uppenbarar sig. Jag blir lite ställd men följer med honom in. Vi pratar lite och sedan vill han ta cancerprover på livmodern och så. Då säger jag att det är helt OK, men att jag skulle vara mer avslappnad med en kvinnlig gynekolog. Situationen gick från trevlig till iskall. Han ställer sig upp och går mot dörren. "Detta är Belgien! Här gör vi inte skillnad på könen! Jag är minsann lika kapabel som mina kvinnliga kollegor!" Jag svarade att jag inte hade några tvivel på det överhuvudtaget. Att det bara är en fråga om komfort och det är ingen big deal egentligen. Jag bara frågar om det alternativet finns. "Ja, det alternativet finns! Men då får ni vänta 6 veckor!" Fick en obehaglig känsla av den här mannen. Han blev så hotfull - typ "ta av dig kläderna och bli undersökt eller vänta 6 veckor". Jag blir så ställd och förvånad av hans reaktion. Då avslutar han med: "Jag har fler patienter som väntar... så ta och välj."
Jag kände mig inte alls bekväm med situationen, trots att jag var nyfiken på hur det var med bebis. Blev så illa till mods att jag ställde mig upp, tackade och sa adjö. Mådde så dåligt på väg ut, men nu känner jag att det var rätt beslut. Hade han sagt att han förstår mig och att det går bra att byta hade jag nog låtit mig undersökas av honom. Det hade inte varit konstigt att bli undersökt av någon som var trevlig Men usch.
Besviken blev jag... Kanske var det pga mitt utseende och det faktum att jag pratar knackig flamländska som han kände att det var viktigt att göra det tydligt hur det går till i Belgien. Blir ledsen. Jag har dock bokat ny tid, 16.45 på en privat klinik. Dyrare, men antagligen mycket bättre.
Oro
Natten var fylld av ångest. Besvikelse. Oro. Mest oro. Analyserade molvärken i magen. Det känns inte riktigt OK det här. Det känns som att ett missfall är på gång... I två och en halv vecka har jag levt i min egen bubbla. Tänkt att det är för bra för att vara sant. Men igår var det dags att kliva ur bubblan... Och då sprack den.
Det kommer fortfarande blod, brunt dock. Och ganska lite. Ungefär som när mensen är på gång. Mensvärken ÄR inte hemsk, men jag känner av den. Kanske mer än vanligt. Gud, så jag hoppas att det bara är en växande bebis. Vi får antagligen reda på vad som är på gång idag. R ska följa med till gynekologen. Kanske är allt som vanligt. Jag hoppas det.
Alltså jag VET att det här är jättevanligt. Men jag blir jätteorolig ändå. R också. Han frågar hur ont det gör, hur mycket blod det är, hur brunt det är??? etc. Jag orkade nästan inte med det. Men söten låg uppe och läste om missfall på internet. Trött som bara den, men så otroligt orolig för vår lilla. Tänk att vi bara några timmar tidigare läste "gravid vecka 8"-kapitelet i vår stora gravidbok från Indien.
Hoppas så att allt är bra där inne.
Fan
Jag har precis kommit hem från flygplatsen. I bilen på väg hit fick jag en ganska rejäl värk i magen. Mensvärk. R reagerade, och jag sa att en sådan här kraftig värk har jag inte haft tidigare i graviditeten. Men det gick över och vi började planera hur vi skulle skriva in oss snart och bekräfta graviditeten. Kom hem, gick på toa, såg brunt blod i trosan. Och lite mer på toapappret. Fan.
Jag var så glad idag. Att jag äntligen skulle få berätta, få bli inskriven. Börja detta nya kapitel. Allt har liksom stannat av nu. R har blivit orolig. Jag hoppas att det inte blir värre och att vi får ett positivt svar hos gynekologen imorgon. Jag känner av mensvärken lite just nu också. Skriver mer imorgon när jag är lite piggare.. Just nu har jag inte sovit på två dygn.
Dröm
Inatt drömde jag att jag drog ner byxorna och såg en massa blod i min binda. Usch. När jag vaknade trodde jag på riktigt att jag fått missfall. Jag längtar tillbaka så jag kan ta kontakt med BM och skriva in mig någonstanns. När vi är tillbaka blir det äntligen officiellt också.
R har längtat till att berätta.Jag tycker att det varit mysigt att det bara är vi som vetat. Men ja, nu vill även jag berätta. Sex dagar kvar här.
Dröm
Inatt drömde jag att jag drog ner byxorna och såg en massa blod i min binda. Usch. När jag vaknade trodde jag på riktigt att jag fått missfall. Jag längtar tillbaka så jag kan ta kontakt med BM och skriva in mig någonstanns. När vi är tillbaka blir det äntligen officiellt också.
R har längtat till att berätta.Jag tycker att det varit mysigt att det bara är vi som vetat. Men ja, nu vill även jag berätta. Sex dagar kvar här.
Vecka 7
Jag har gått in vecka 7 nu! Allt går så otroligt snabbt. Jag hinner inte med allt detta. Idag mådde jag lite illa, och igår spydde jag innan jag hann äta. Men om det beror på graviditeten vet jag inte. Jag kanske åt något konstigt. Sedan har jag haft en liten släng av diarré också, men det gick över snabbt.
Jag är sååååååå trött, det går inte att förklara! Jag sov en hel natt - sedan en hel dag. Vaknade lite, och somnade sedan om för att sova 12 timmar till. Det var härliga dagar. Men R blev otroligt orolig. Vi reser runt här i Indien. Det är underbart, men jag har värsta hemlängtan.
För två dagar sedan tog jag ett gravtest som visade superpositivt. Det betyder att jag är supergravid! Wihu!