Jag har haft världens äckligaste morgon. Egentligen började det hela igår. Jag hade en "konstig" känsla i magen. Hela min mage blev jättehård. Ingenting kändes normalt. Det blev värre mot kvällen. Det gjorde aldrig ont, men obehagligt var det. Jag gick och lade mig tidigt. Vaknade vid 23-tiden för att kissa. Och sedan låg jag och försökte känna bebisen i magen. Det har jag alltid kunnat göra de senaste dagarna. Även om det bara är en liten puff är det väldigt tillfredställande. Men jag kände ingenting...
När jag vaknade kände jag mig mer optimistisk. Dels var huvudvärken borta. Och den konstiga känslan i magen hade försvunnit. Jag klev upp och letade efter ett par nya trosor. Just som jag står nedböjd över underklädes-lådan kommer R in med en kopp te och kakor. Vad gulligt, tänker jag, när jag vänder mig om. - Huuuh! Då känner jag hur det rinner mellan benen. Jag trodde helt ärligt att det bara var rinniga flytningar. Jag tjuter till lite, men säger lugnt till R att han ska räcka mig lite papper först. Min hand är redan mellan benen från att hindra det från droppa. Han ställer ner koppen, och räcker mig papper. Då ser jag hur mycket som redan runnit ner på golvet. Det är en stor... pöl..."Vad ÄR det här?!" hinner jag fråga innan jag försöker ta pappret från Rs hand. Det är då jag ser att hela min hand är röd. Full med blod.
Jag blir alldeles kall i kroppen. R också, men jag hinner inte se på honom. Jag tar mig till toaletten. Ropar därifrån till R att han får ringa akuten. Men han håller på att städa upp blodpölen. Jag gör mig ren. Sätter på de där sablans trosorna och R springer ner och ringer. Han kommer tillbaka och säger att vi får åka in med detsamma. Jag vill sätta på mig ordentliga kläder istället för mjukisbyxorna jag har. Men R säger att det inte spelar någon roll.
Bilresan dit var hemsk. Trots att det bara tar ungefär fem minuter. Det var tyst i bilen och jag började förstå vad det var som hade hänt. Det fanns inga tvivel om att det var ett tredje missfall. Men jag behärskade mig. Ville inte gråta än. Kände mig känslokall, mentalt paralyserad. När vi kom fram gick allt så otroligt snabbt. Vi satt knappt i väntrummet utan fick gå in till ett läkarrum. Där väntade vi dock ungefär en halvtimma på gynekologen. R var ett otroligt stöd. När jag satt där kände jag en "rullning" i magen. R övertygades om att det var bebisen och allt var jättebra. Vet inte vad jag gjort utan honom. När gynekologen väl kom in kollade han min livmodertapp. Sa att det var gammalt blod och att det inte längre blödde. Han såg även att bebisen rörde sig.
Sedan fick vi ett ultraljud över magen och då fick vi även höra hjärtljuden Det gick otroligt snabbt. Det var inte alls så magiskt som förra gången. Inget stort leende från min sida i alla fall. Vi var bara glada att bebis levde. Han mätte huvudet som mätte i v16+4. Huvudet låg förresten vid min navel. Jag blev så chockad över bebisens position! Så högt upp han/hon låg! Är i alla fall tacksam för det lilla vi fick se. Såklart blir det inte världens noggrannaste undersökning, speciellt när andra i samma situation väntar.
Allt såg bra ut i alla fall. Är otroligt glad att jag åkte in. Jag skulle inte klarat mig genom dagen med denna ovisshet. Detta är bland det läskigaste jag varit med om. Hoppas att jag slipper blöda mer. Nu ska jag pussa lite extra på R. Min klippa är vad han är. <3
Kram på er också! Och tack för de fina kommentarerna.
