Det var för två år och tre månader sedan, i maj 2012, som jag skrev mitt första inlägg på bloggen. Längtan till barn hade letat sig fram. Det var en rätt underbar tid. Vi hade äntligen bestämt oss. För vissa krävs det bara att man bestämmer sig och sedan försöker. Pang bom så blir det barn 9 månader senare. Så var det inte för oss. Och ibland var jag övertygad om att jag var steril. Även fast jag visste att det var normalt att det inte blev plus på stickan på en gång. De där månaderna kändes ju som en evighet... De var så hemskt långa. De var så hemskr jobbiga. Men när plusset kom i mars betydde inget annat.
18 mars fick jag mitt allra första plus. Jag avvaktade till morgondagen för att berätta för R, men till min besvikelse var strecket nästan borta när jag vaknade nästa morgon. Vågade inte tro att jag var gravid. Så jag sa ingenting till R. Hela dagen var en dimma. Lângtade till att komma hem och få testa igen.
Nu kunde jag äntligen tala om för R och det var helt underbart! Han blev så otroligt glad. Och vi kramades i en evighet. Allt kändes så overkligt. Jag minns hur allt var som i en dröm. Hur underbart glada vi var. Vi bestämde att hålla detta en hemlighet tills det första ultaljudet. Nästa dag åkte vi till Indien.
Lyckan blev dock kortvarig. Det började med bruna flytningar en månad efter plusset. Och sedan började det blöda. 18 april var allt slut. Drömmen var över. Och jag tappade lusten till att försöka. Men vi tog oss igenom den svåra perioden. Och jag insåg vilket underbart stöd jag fick från R.
I september fick jag återigen ett plus. Jag var försiktig men min glädje. Vågade inte riktigt hoppas. Och mycket riktigt... det blev ett tidigt missfall. Många svaga plus och en morgon var det andra strecket borta. Kort därefter började jag blöda...
Det var som en käftsmäll. Jag storgrät på telefon med R. Och vi sket i att försöka månaden därpå. HUR det blev ett plus igen förstår jag fortfarande inte. Att se det andra strecket var inte ett dugg speciellt denna gång. Jag tippade på tå som att det skulle få det att stanna kvar. Jag hade tidigare alltid berättat om graviditeten med ett stort leende på läpparna. Men denna gång svarade jag bara "ja" när R frågade om jag var gravid.
Det var ett par outhärdliga veckor jag tog mig igenom...
Sedan började jag få den där magen jag längtat efter. Jag vet inte riktigt hur jag tog mig igenom den här tiden. Jag får gå tillbaka i mitt arkiv och läsa. Det känns magiskt. Att han som vi längtat och kämpat oss till äntligen nu ligger i våra armar. Det där strecket blev till vår lilla Abir. Väntan var alldeles olidlig, men helt klart värd resultatet.
Det här blir mitt sista inlägg på ett bra tag. Kanske uppdaterar jag lite allteftersom. Det är ju trots allt helt underbart att ha hela den här processen i skrift. Tack till er som följt från start. Tack till er som hittade oss på vägen. Och ett stort tack för de underbara orden. Jag kunde nog inte gjort detta med samma lättnad om det inte var för er.
Kanske ses vi varje dag igen när det är dags för nr 2...? :)
Panik uppstod när mina amningsinlägg i förrgår helt plötsligt var slut. Hur skulle jag ta mig genom natten? Efter att ha mjölkat ner två bh:n klippte jag en förlossningsbinda i fyra delar. Stoppade in de i bh:n och har nu varit torr i 24 timmar. Alldeles underbart! De där amningsinläggen är inte gjorda för mina bröst... Jag läcker alldeles för mycket fortfarande. Hoppas att det blir bättre snart.
Idag ska jag ta mig en tur till frissan! Håret ska färgas om. Jag älskade verkligen att vara brunett! Och jag kommer sakna det så mycket, men det är dags att färga det svart igen... Jag känner att besök hos frisören inte kommer bli topp-prioritet numera, och jag kan inte färga om utväxten själv. Och även om jag har bestämt mig för att ordna med egentid gäller det nog att sålla bort det onödiga och tidskrävande.
Jag måste erkänna att det fanns en tid då jag började undra om jag var redo att bli mamma. Om jag var redo att bortprioritera mig själv. Men det är jävligt enkelt. Klart att Abirs behov kommer först! Och vilket tålamod man får som mamma. Skrattar bort det faktum att han kissar ner mig. Att han bråkar så väldigt innan amning. Att han vaknar varannan timme. Fast ehe... jag har ju bara varit hemma i femton dagar. Det blir säkert värre snart.
Nu ska jag borsta håret, sminka mig och diska innan Abir vaknar. Kram på er!
Just det! Funderar på att lägga ut en bild på honom... Men vet inte ännu. Velar fram och tillbaka. Vad gör en endaste bild för något? Och alla bebisar ser väl likadana ut? Hehe....
Skit också, nu vaknade han. Hejdå hårborstning.
Jag har inte alltid haft ett bra självförtroende. Som liten dög jag sällan. Jag tyckte inte heller om mig själv särskilt mycket. Men någonting ändrades sedan... när jag var ungefär 12-13 år gammal. Jag började tycka om mig själv. Började faktiskt att älska mig själv. Jag älskade att umgås med mig själv, och jag tror det är så andra också började gilla mig. Sedan flera år trivs jag verkligen med mig själv! Jag tycker om det jag ser när jag tittar i spegeln. Och jag tycker om det jag har på insidan. Under graviditeten upplevde jag konstigt nog få tillfällen då jag återigen blev den där osäkra flickan. Trots att magen var stor, jag var klumpig, och jag kände mig inte alltid som mig själv så var jag ändå riktigt nöjd. Men idag... Idag är jag den där osäkra flickan. Skinnet på magen hänger. Mina bröst läcker. Jag luktar mjölk. Fräschhetskänslan efter dusch tar slut på 0,2 sekunder. Allt detta har varit rätt okej ändå. Tills jag insåg att R skulle åka iväg till Kanada på sin brors bröllop. Utan mig. Och där kommer det finnas en massa snygga tjejer som inte luktar mjölk... Jag började plötsligt ångra att jag sagt till R han inte får missa brorsans bröllop. Att han måste åka iväg... i hela två veckor. Två veckor av vackra damer. Två veckors semester från frugan och barn. Jag hör hur dumt det låter. Och jag känner igen det här magontet. Det är precis det jag brukade ha som liten. Känslan av att inte duga. Gahh, gud vad jag inte vill att han åker... Jag kommer att känna mig skittaskig om jag tvingar honom till att stanna kvar hos mig.
Jag älskar, älskar, älskar kommentarerna här inne. Ni anar inte hur många gånger ni har varit min källa för tröst, för betydelsefull info och kunskap. Tack så hemskt mycket! Och när det känns som att jag sitter ensam i den där stjälpande båten loggar jag in på bloggen och inser... nä, jag är inte ensam. Så många har tagit sig igenom denna situation. Och med era tips klarar jag det mesta!
Nu tänkte jag tipsa om någonting faktiskt. Jag var på apoteket idag. Köpte amningsskydd för bröstvårtorna. Testade precis och det gjorde inte det minsta ont i bröstvårtan. Hade faktiskt känt att det blivit lite jobbigt i början av amningen pga att det gjorde så ont. Bebis fick ett bra tag på bröstvårtan. Sedan köpte jag även kupor som fångar upp mjölken på andra sidan bröstet. Fick ut typ 60 ml på andra brôstet medan jag ammade. Men det var svårt att hantera både bebis, skyddet och kupan. Spillde lite här och var, men jag hoppas att jag grejar det snart...
Jag tycker detta är två typiska must-haves för mig! Angrar att jag inte köpte detta innan. För inte bara drack bebis ordentligt på vänstra bröstet, men han fick även i sig det "läckta" ur det andra. Nu har jag tagit mig en dusch och masserat bebis. Vi är klara för säng.
Just det! En annan grej. Bebis var 53 cm lång och vägde 4200 när han föddes. Fick knappt på sig storlek 50. Så vi har kört med enbart storlek 56 från födseln. Men det har dessutom varit så jâkla varmt så jag har honom helsôssor och strumpor kommer t utan kläder! Det hade jag inte alls tänkt på, så jag kan knappt använda de långärmade kläderna på honom. Och mössor och strumpor kommer inte på tal! Tips för blivande sommarmammor!
De senaste dagarna har en ny känsla infunnit sig i mitt sinne... rädsla. Konstant skräck. Jag blir så orolig när någon ska promenera över kakelgolvet med honom i famnen. Jag själv klarar inte av att ta honom uppför trapporna utan att skrämma upp mig själv. Hemska scenarion spelar sig i mitt huvud. Gång på gång. Jag är rädd för det där ödesdigra misstaget som vem som helst av oss kan göra.
Jag tog mig vatten över huvudet igår för den långa promenaden kändes i både rygg och själ. Fick vila vid en bänk på hemvägen. Men idag gick det mycket bättre. Även för bebis i vagnen. Han grät mycket igår. Men idag somnade han och promenaden blev rätt härlig! Känns underbart i kroppen att äntligen få komma igång och röra på sig. Jag svettades riktigt ordentligt. Men sedan förlossningen har jag ju svettats vad jag än gör. När jag sover blir jag verkligen dyngblöt! Undra när det kommer avta? Tror inte det har med värmen att göra utan jag skyller på hormoner..
I morgon är det dags för det första BVC-besöket. Hoppas att lillen gått upp ordentligt i vikt!
Nu är han tolv dagar gammal, min fina pojke. Tiden går snabbt. Idag ställde jag mig på vågen för första gången sedan förlossningen. Jag har gått ner alla graviditetskilon (13 kg) och tappat två kg till! Det var en riktig överraskning med tanke på hur och vad jag äter samt att jag knappt rört mig någonting. Magen är fortfarande pösig och har inte dragit ihop sig så mycket. Jag äter som en häst. Ingenting annat går för jag är skithungrig heeeela tiden. Så där har jag minsann haft tur. Och det känns äntligen som att jag börjar få tillbaka min kropp! Underbart!
Idag ska vi ut på promenad med barnvagnen. Den första promenaden! Väntar bara på att det ska bli lite svalare.
Han är världens underbaraste. Jag älskar hans minspel. Jag älskar hans små smilgropar. Det var ju verkligen en överraskning, varken jag eller R har smilgropar. Han log sedan andra dagen. Mest i sömnen, men också när man pratar med honom. Och vi lever för de leendena. Vi kämpar oss blodiga för att få uppleva dem gång på gång. Idag hörde jag ett jättekonstigt ljud från lillen när han sov. Tittade på honom och insåg att han skrattade något galet. Sedan hände det igen på kvâllen under amningen. Han bara släppte taget om bröstvårtan och skrattade!
Det var det mest underbara ljud jag någonsin hört. Och jag kunde ju inte låta bli att skratta själv också. Så vi bor i den här bebisbubblan just nu. Nu mår jag mycket bättre också och det är lättare att njuta..
Det har förresten gått väldigt smidigt med amningen. Den fjärde dagen efter snittet rann mjölken till. Och den rann så att den inte slutade! Den natten blev jag väldigt kladdig. Och jag förbannade den där äckliga vätskan. Minns att jag frågat barnmorskan dagen innan om amningsinlägg. "När ska jag byta dem? Är det inte ohygieniskt att gå runt med dem en hel dag?" undrade jag. Svaret blev att man byter när de blir "fulla". Men då blev de ju inte fulla. Kunde gå runt i TVA dagar utan att de blev jätteblöta.
NU fattar jag vad hon menar. Det gick tre, fyra dagar innan jag fick grepp om det här med amningsinläggen. Jag tycktes mjölka ner varje BH och t-shirt trots att amningsinläggen användes flitigt. Verkligen inte lätt att känna sig fräsch. Sakta men säkert börjar saker bli lättare. Stygnen gör inte lika ont. Jag kan ställa mig upp ur sängen utan smärtan. Att sätta på bebiskläder börjar bli lättare. Och jag ammar helt galet bra.
Jag har dock ett problem... Mitt ena bröst är större än det andra. Men det andra blir ju hårt så jag ammar ändå fifty fifty. Men vill ju inte att de ska fortsätta vara olika storlekar! Någon som känner igen sig?
Har ni förresten några frågor kan ni ju ställa de i det här inlägget så svarar jag lite senare. Puss och kram!
Min förlossning blev väldigt, väldigt annorlunda från det jag hade önskat. Jag väntade mig en lång förlossningsprocess men en naturlig födsel till slut. Det blev det inte. Jag trodde att det skulle bli R som skulle klippa navelsträngen. Det blev det inte heller. Och jag trodde att vi skulle komma hem snabbt efter förlossningen. Men vi blev kvar...
Den 23 juli hade jag haft ont i flera dagar och var öppen tre cm när jag kom in på förlossningen för igångsättning. Både R och mamma var med mig. Fick först veta av sköterskan att de antagligen skulle använda cytotec på mig. Men runt tolv-tiden kom de istället in och tog hål på hinnorna. Jag trodde att det skulle forsa ut vatten. Som Niagra Falls. Det gjorde det inte. Det visade sig att bebis hade bajsat i vattnet. Jag frågade sköterskan om bebisen REDAN var stressad..?! Överallt hade jag läst att det var ett tecken på stress. Men sköterskan sa att det var vanligt för överburna bebisar. Så jag tänkte inte mer på det.
Sedan fick jag även värkstimulerande dropp. Jag hade verkligen inte velat ligga sådär uppkopplad som jag gjorde. Jag hade alltid tänkt att när värkarna kommer vill jag ta dem ståendes. Jag ville promenera under dem. Men kroppen hade inte velat samarbeta med mig och starta förlossningen normalt.
Så femton dagar över BF låg jag på rygg i en sjukhus-säng med värkstimulerande dropp och CTG. När värkarna kom påminde både R och mamma mig om vad som var viktigt att komma ihåg. Saker som jag talat om för dem att påminna mig om. Jag skulle slappna av under värkarna. Då blev de mer effektiva. Jag skulle andas lugnt genom dem. Jag skulle vara avslappnad runt munnen. Jag skulle upp och kissa varje timma. Ja, det sista blev ju rätt jobbigt när CTG måste kopplas av och på. Mamma stoppade in vindruvor i munnen på mig efter värkarna. Och R gav mig dricka.
Sakta men säkert höjde de oxytocinet. Det blev värre och värre, men jag blev så peppad. Speciellt av mamma som sa att jag hanterade värkarna så himla bra. Jag såg fram emot en vaginal undersökning som skulle visa hur långt jag hade kommit. Jag bad om lustgas vid 140 ml oxytocine. Jag kände att jag behövde det och dessutom ville jag få kläm på hur jag skulle använda den. Jag måste vara ärlig. Jag ÄLSKADE lustgasen. Jag gillade t o m känslan av att ha fått i sig lite för mycket. Det tog inte bara av topparna av värkarna utan jag lämnade rummet och svävade bort för en liten stund efteråt också.
Runt 21.30 blev jag undersökt och hade då helt sjukt jävla ont! Det värkstimulerande droppet får man höja till max 180 ml, och jag låg då på 160. Dvs, de skulle bara höja en gång till. CTG visade dock att bebisen var stressad. De ville undersöka snabbt och väntade inte på att värkarna skulle ta slut. De undersökte mig under tiden och det var otroligt smärtsamt. Vad visade då undersökningen? Jo… Jag hade öppnat mig ynka 1 cm sedan början. Jag hade även fått hög feber.
Läkaren sa direkt att det får bli akut kejsarsnitt för bebisen klarar inte det här länge till och jag har väldigt ont i onödan. Droppet kopplades bort. Alla smycken togs av. Jag fick inte dricka eller äta något mer. Värkarna fortsatte, men lustgasen fick inte användas längre användas. Jag struntade i att slappna av under värkarna. Jag struntade i allt. Jag kände att det inte var värt att kämpa längre.
Jag minns att de frågade vem av mamma och R som skulle med in. Frågan var ställd till R och mamma men i dimman svarade jag att mamma får vara kvar. Under hela dagen hade både R och mamma fått turas om när de känt att det blivit för jobbigt. Men jag tyckte att det var dags för R att steppa up.
Jag rullades in till operationssalen och möttes av en otrevlig dam och en jättetrevlig tjej. Bad cop, good cop? Jag vet inte. Men det blev mitt uppdrag att försöka tillfredställa den där otrevliga. Jag fick sätta mig upp och de skulle sätta ryggbedövningen. Jag sjönk ihop på Rs axlar samtidigt som den där otrevliga höll hårt i mig om jag mot förmodan skulle rycka till eller något. Jag ryckte inte till (skulle ju göra henne glad). Det var hur obehagligt som helst, och det gjorde ont. Men inte mer ont än värkarna, och jag blev så glad att jag skulle slippa dem.
Lades ner på britsen och skynkena sattes upp. Jag frågade den trevliga om de var tvungna att berätta för mig när de skulle börja. “Du vill inte det, eller? För vissa vill att man absolut berättar”, var svaret. Jag vet alltså inte när de började, men jag kände hur det drogs och bändes inom mig, och misstänkte att de hade börjat. Jag började prata alldeles nervöst med R. Om vad det var de höll på med. Och att vi snart skulle få träffa honom. Jag ville verkligen inte tänka på vad de höll på att göra i/med min kropp. Helt plötsligt hör vi ett litet tjut. Och vi brister ut i tårar i exakt samma sekund. 23.30 föddes han. R fick följa med honom ut. Jag såg honom aldrig. Låg med ansiktet vänt mot dörren de hade gått ut från. Men såg ingenting. Såg dem inte. Jag låg med armarna brett isär och kände hur det gjorde så otroligt ont strax under nyckelbenet. Det sa jag till den otrevliga och hon svarade att det är nog någon nerv de kommit åt när de bökat i magen. Men så log hon mot mig och satte en hand i pannan. Och jag kände att jag hade klarat av mitt uppdrag.
R kom in med bebisen, och jag fick även tillbaka mina armar för att kunna hålla om honom. Han var så fin. Och hade så otroligt mycket och långt hår. Fick bara ligga där en kort stund för sedan gick de upp till förlossningen igen. Jag skulle till post-op. Medan jag låg där fick jag extrema skakningar. Jag kunde inte kontrollera dem. Runt midnatt rullades jag in till post-op för nu skulle ryggbedövningen avta. Jag fortsatte skaka och sköterskan gav mig medicin som skulle hjälpa inom 5-10 minuter. Mina käkar värkte av spänningarna och 15 minuter gick men medicinen hjälpte inte. Så jag låg där och skakade och var extremt törstig. Efter 20 minuter ger hon mig en ökad dos av vad det än var. Det funkade fortfarande inte. Det smärtade så otroligt mycket, jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Bara låg där och stirrade på klockan brevid.
Efter den tredje dosen minskade skakningarna. Sköterskan sa att hon aldrig sett något liknande förut. Hon säger att jag snaaaart kommer få något att dricka. Ryggbedövningen måste släppa först. Jag ligger där så otroligt törstig. Mina läppar blev så torra. Jag saknade bebisen. Ville bara träffa honom nu. Men jag visste inte att det skulle dröja till kl 04.
Jag fick lite vatten innan jag kördes upp av barnmorskan. Hon frågade mig: “Vill du sova först eller vill du träffa bebisen?” Jag tittade på henne som att hon var dum i huvudet. Samtidigt undrade jag varför vi inte fick sova tillsammans... “Han ligger på en annan avdelning”, fick jag som svar.
Insåg att jag kördes till intensivvårdsavdelningen. Där fick jag se vår son. Mamma och R var också där. Såg att han var uppkopplad till apparater och fick veta av mamma att han hade slutat andas när han fått komma till förlossningsrummet. Och nu andades han alldeles för fort.
Följande dagar var fyllda av både oro och glädje. Han var så otroligt fin. Och R kunde verkligen inte få nog av honom. Det första jag tänkte när jag fick se honom var att han liknade mig.
Vi flyttades från intensiven två dagar senare. Både bebis och jag fick ta antibiotika under följande dagar. Jag hade även järnbrist efter förlossningen så jag fick det i dropp. 26 juli flyttades vi till en annan avdelning. Bebis var nu för frisk för att ligga på intensiven. Jag vet inte vilken avdelning det var nu. Men inte vanliga BB. På dag 4 fick vi äntligen svar från de sista proverna från bebis. Han mådde bra. Han var frisk. Och vi fick åka hem nästa dag. Tårarna bara forsade ner. På måndagen 28 juli åkte vi hem.
Jag mådde verkligen dåligt. Kände mig svag och fick tvinga mig själv till att äta ordentligt. Det var verkligen skönt att få komma hem. Men för min del dröjer det lite tills jag mår bättre. Dels för medicinerna jag tar, och dels för såret att läka. Medicinerna får mig att svettas, och det är redan skitvarmt. Smärtstillande hjälper inte mot att det spänner vid stygnen. Mitt enda jobb är att amma och ge kärlek till denna underbara varelse. Blöjbyten tar R och mamma hand om. Pappa lagar mat till oss, och leker med bebis på kvällarna. Mamma tar hand om mig på ett fenomenalt sätt. Jag känner mig så lyckligt lottad!
Och även om min förlossning inte var som jag hade tänkt att den skulle bli så måste jag komma ihåg att vi hade tur som tog oss igenom det. Och självklart lär jag bearbeta detta med en terapeut men att skriva ner processen kan ju också ha varit till hjälp…
