Storm
Jag fyllde år igår. Jag brukar aldrig fira. Vill oftast inte heller bli firad. Igår tog R med både choklad och en presentbox från Chanel. Han brukar glömma sådant så det var fint att han ville göra något speciellt. Sedan bråkade vi. Han vill att vi ska åka till Norge med hans familj. Jag vill åka till Sverige och stanna där en tid eftersom att det var ett år sedan jag var i Sverige sist. Typ (överdriver en aning). Känner alltid att jag åsidosätter min mamma och pappa för HANS mamma och pappa. Vill ge båda lika mycket tid, men han tycker inte att jag gör det. Det är tydligen inte tillräckligt att träffa de varje vecka, jämfört med mina föräldrar som jag ser tre gånger om året (oftast när de flygit HIT).
Dagen var redan utmattande. Förväntade mig att jag skulle däcka direkt när jag kom i säng, men det gjorde jag inte. Jag låg vaken till 02 och gick upp vid 07. Imorgon bilar vi till London. Mitt team ska spela volleyboll mot ett annat lag där. Längtar till det. R bjöd med sin familj också. För man kan ju inte åka någonstans själv med hustru och barn. Nej, nej. Men det är okej. Jag är okej med det. Nu. Måste vänja mig vid tanken. Och sen blir det faktiskt okej. Jag ska ju ändå spela hela helgen. It's fine. Det är i alla fall det jag intalar mig själv.
Koffie
Dagen började med fika och statistik. Håller på att skriva en vetenskaplig artikel om perineum-rupturer. Superintressant men frustrerande. Om ni någonsin ska föda barn rekommenderar jag inte att ligga på rygg. Större risk för att spricka eller klippas. Och hur ligger 99,8 % av alla kvinnor i belgiska förlossningsvården? Jo, på rygg. Klipp, hupp, ut.
Har inte ännu sett någon kvinna föda i någon annan position än rygg. Hur sorgligt?!
Sjuka historier från förlossningen
Jag har haft lektion heeela dagen. Vissa så tråkiga att jag var tvungen att gäspa varannan minut (överdriver inte, tyvärr). Det var lektioner i statistik under förmiddagen. Jag hade dessutom inte druckit någon kaffe. Eftermiddagen var mycket bättre. Intressanta ämnen och roliga diskussioner. Minns inte riktigt hur vi kom in på det, men en tjej i klassen berättade att det var ett par som kom in på förlossningen. De fick en barnmorska som också förlöste barnet. Vad den nyblivna mamman inte visste var att barnmorskan och hennes man hade haft sex flera gånger (också under hennes graviditet). Så han hade varit otrogen med samma barnmorska som förlöste deras gemensamma barn.
Enligt en annan tjej i klassen var det också vanligt att partnern som är med under förlossningen i en 1/5 del av fallen inte vet om att det inte är han som är fadern. På ett sjukhus kom ett par in på förlossningsavdelningen. Både hon och fadern hade negativ blodgrupp. Om kvinnan har negativ blodgrupp och fadern positiv finns det en risk att barnet också kommer vara positiv. I sådana fall ges rhogam till kvinnan så att hon inte bildar antikroppar mot barnets blodtyp. Det är särskilt viktigt så att kvinnans kropp inte attackerar de röda blodcellerna i nästa graviditet. Men eftersom både pappan och mamman var rhesus-negativa gavs rhogam aldrig till kvinnan. Barnet visade sig hav en positiv blodgrupp. Dvs, mamman hade haft sex med någon annan.
Sedan berättade min lärare om någonting som hon var med om när hon jobbade som barnmorska på förlossningsavdelningen. En kvinna kom in med värkar. Anestesisten slinker ut så fort som möjligt när hon ser vem som kommit till avdelningen. En tid senare ringer barnmorskan anestesisten som måste sätta en epidural. Hon märker hur läkaren liksom står och väntar utanför dörren till förlossningsrummet. Hon ser hur obekväm och ängslig hon är. Till slut frågar barnmorskan rakt ut "vad är det för fel?". Då berättar läkaren att hon varit tillsammans med kvinnans kille för inte så länge sedan. Hon går till slut in på rummet och presenterar sig. Hon berättar att det tyvärr inte finns någon annan som kan sätta epiduralen. Som tur är bryr sig kvinnan inte särskilt mycket om det just vid det tillfället. Hon ville bara att värkarna skulle försvinna.
Följande berättelse är en jag fick berättad för mig för ett år sedan av en annan barnmorska. Jag tyckte då att den var så himla overklig. Men tydligen är den helt sann. Det finns sju förlossningsrum på det sjukhuset vi pratar om i den här historien. En hektisk dag, med flera förlossningar, märker en av barnmorskorna hur en av männen slinker ut genom den ena förlossningssalen in till den andra. Hon tänker att hon kanske sett fel, eller missuppfattat situationen. Men så är det alltså inte. Tydligen ligger mannens hustru i förlossningsrum 4 och hans älskarinna i förlossningssal 1. Och han hoppar hela dagen mellan de två rummen utan att varken älskarinnan eller hustrun får reda på detta.
Alltså. Och det här är inte ens hälften av berättelserna. Men vi får ta de andra någon annan gång för nu måste jag verkligen fortsätta plugga. Lämna gärna en kommentar om ni tycker sådana här inlägg är roliga. Alltså inte roliga. De är ju sorgliga. Man förlorar ju hoppet på MÄNskligheten när man läser sånt. Men ändå. Helt ofattbart. Men hojta till om ni vill höra flera, för trots min korta erfarenhet inom detta yrke har jag ändå hört och sett sånt som man aldrig kan tro är sant.
Negatief
I veckan fick jag känslan av att jag skulle kunna vara gravid - igen. Jag pratade med R om det. Han tyckte att vi borde testa. Vi hade precis lunchat och efter det åkte vi direkt till affären och köpte graviditetstest. Det var så billigt, förresten! Två styck för 1,59 €. Så jag köpte hela 3 paket. De håller ju ändå 3 år.
R var såååå inställd på att det skulle vara positivt. Och han blev så ledsen när det visade sig vara negativt. Jag å andra sidan är så otroligt lättad.
Amai, zeg
Nämen titta här då! Rädisan tar fart. Jag är snäppet stoltare än Abbe.
Groei maar.
Jag kan inte beskriva hur jag mår just nu. Mina ögonlock är så otroligt tunga. Har ONT i mina ögon. Sällan har jag haft ont i ögonen. Tror att jag behöver sova, men jag har så mycket att göra. I morse skulle jag städa, duscha, laga mat, plugga och hinna ut för en löprunda. Jag hann med allt det där förutom joggingturen. Problemet var bara den att jag spenderade typ 3 timmar att ligga i sängen och kolla på Grey's, och sedan stressade jag igenom allt det andra. Fick skjuta upp matlagningen till allra sista stund.
Om jag ska vara ärlig hann jag faktiskt inte med allt som jag skulle plugga heller. Tänkte göra det nu när ungen somnat. Men jag oooorkar inte. :( Hatar när man måste välja mellan sömn eller något annat vettigt. Klart man väljer att sova.
Jag och Abbelutt planterade lite olika grejer; bland annat: avokado, körsbärstomater, rädisor, solrosor, gurka och morötter. Min, host, "vår", avokado har redan slagit rot! Så spännande. Definitivt något roligt mankan göra tillsammans med sin unge. Han tycker nästan att det är lika roligt som jag tycker!
Opererad
Kunde verkligen inte sova någonting i natt. Jag var såå nervös inför operationen. Tror att jag sov i två timmar max. Mrn allt gick bra. Hatar känslan precis innan man sövas ner. Man känner det i halsen först.
Har spottat blod de senaste timmarna men nu har det lugnat sig. Lite svullen därav iset i fejan. Men utöver det här det gått riktigt bra. Är ju även på ordentliga smärtstillande så det är nog imorgon som jag kommer känna av det värsta.
\n
Av någon anledning blev den operationen aldrig av. Istället satte hon in en p-stav. Det funkade väldigt bra i tre år. Sedan var det faktiskt dags att ta ur och ersätta med en ny. Så hon gick till sin gynekolog. Ingreppet gick problemfritt.
Men det här nya märket, den här nya sorten p-stav, det var något som var skumt med den. Det var någonting som inte riktigt kändes OK. Hon fick andra symptom. Hon började till och med gå upp i vikt. Det var jättejobbigt. Den där utställda sterilisationen blev aktuell igen. Hon ringde sin gynekolog och de bokade en tid.
I flera dagar hade jag läst på om olika sorters operationer. Det var bland annat hysterektomier (laparoskopiska, abdominala eller vaginala tillvägagångssätt för att ta bort livmodern), borttaganden av brösttumörer, TVTO/TOT-ingrepp för inkontinens-besvär. Allt för att förbereda inför praktiken i operationssalen. Till slut kom den dagen. Vi hade tre operationer den dagen, varav den ena jag inte läst på om överhuvudtagen; kvinnlig sterilisering. Hur kunde jag ha missat den delen? Jag hoppades bara att min handledare inte skulle ställa jobbiga frågor om just det ingreppet.
Patienten kommer in, hon är pratglad med samtidigt ganska nervös. ”Hej då”, säger jag när hon får masken över sin näsa och mun. ”Hej...”, säger hon innan hon somnar. Allt går som planerat. Tills mot slutet då gynekologen säger ”dat is wel een vrij grote baarmoeder”. Han tycker att livmodern ser ganska stor ut. Man börjar undra, ställa frågor... Kan det vara en tumör?
Nej. Det är ingen tumör. Det är ingenting som någon överhuvudtaget har anat. Någonting som kvinnan själv knappast visste om. Det är ett foster. 23 veckor gammalt. Men det vet ingen om än. Tystnaden som uppstår är hemsk. Jag vet inte alls vad jag ska göra, vad jag ska tro. Hur kan detta ens vara möjligt?
Kvinnan får stanna kvar extra länge på avdelningen. Jag vet inte vad exakt som händer när paret får reda på att hon är gravid och redan så långt gången. Jag vet inte om hon gråter. Jag vet inte om hon blir chockad eller skrattar för att hon tror att det är ett skämt. Jag ser pappan i hallen. Han ser tagen ut. De har lyckats komma fram till att fostret är ungefär 23 veckor. De räknar tillbaka och inser att befruktningen skett vid utbyte av stavarna. Paret informeras om deras olika alternativ. Det berättas att de fortfarande kan göra abort om så önskas.
Det viskas i fikarummen på materniteten. De flesta barnmorskor tycker inte att det är okej att hon ska få göra abort. ”Hon är ju i en stabil relation”, säger någon. ”Det är ju inget fel på barnet”, säger en annan. Jag försöker att hålla mig neutral. Det är ju så en bra barnmorska ska vara, tänker jag. Men även jag tycker inte det känns riktigt rätt.
Med hjälp av ultraljudet kommer de snabbt fram till att det är en flicka paret väntar. Tack gode Gud. De väntar en flicka. Tänk om det hade varit en pojke. Stackars lilla pojke. Än en gång ser jag pappan ute i hallen. Han tackar alla barnmorskor för den fantastiska hjälp de har fått. ”Jag har alltid velat ha en dotter, jag har alltid stannat upp vid prinsessklänningarna i klädaffärer, och nu får vi uppleva det som vi endast kunna drömma om”, säger han med gråten i halsen och tårar i ögonen.
Har haft henne i mina tankar rätt länge nu. Hoppas de mår bra. Hoppas de är glada nu.
Auch
I morgon kl 7 ska jag skrivas in på sjukhuset. Ska nämligen få mina visdomständer utdragna under narkos. Jag ser verkligen inte fram emot det. Jag är så rädd. Speciellt eftersom att jag vet hur patienter behandlas där på operationsbordet. Usch. Jag vill verkligen, verkligen inte.
\n\n \n
\n
\n
\n\n
\n
\n\n \n
\nJag köpte sånadär band till mina glasögon igår. Ser ganska fint ut va?
\n's Hertogenbosch
Det har varit så jävla kallt de senaste dagarna. Orkar inte längre. Vill att värmen ska komma nu. Saknar känslan av att vara sprallig i kroppen som man kan bli när våren kommer. Jag hoppas verkligen att solen tittar ut idag. Igår var en mysig dag. Jag åkte till Holland på min lediga dag för att möta upp bästisen Petra. Hennes pojkvän är från Holland. Vi möttes upp halvvägs. Solen sken, men tyckte fortfarande att det var rätt kyligt. Petra tyckte inte det. Jackan var vidöppen. Hon tog till och med av sig den på uteserveringen, den sjuka människan. Som tur var hade jag både vantar, mössa och halsduk.
Vi började dagen med att dricka kaffe. Sedan gick vi runt lite i stan. Vi köpte badbomber och badskum från Lush. I två timmar ungefär promenerade vi runt. Sen så lunchade vi och dagen avslutades med massa kaffe och en morotskaka. Mmm.
Vi fotade ingenting. Förut var det det enda vi gjorde.
Tristaste bilfärden ever, speciellt eftersom GPS:en slutade fungera efter halva sträckan. Mys. Not.
Oud
Ibland tänker jag att jag redan har så otroligt sjuka historier från förlossningrummen och operationssalar. På den korta tid som jag har haft min praktik. Ibland undrar jag vad en erfaren barnmorska har att berätta. Historierna måste vara både långa och korta. Sorgliga och glada.
Minns när vi en gång med skolan organiserade en träff. Det var en liten grupp människor som var med, men jag tror att det gjorde det hela mer speciellt. Lärarna hade varit i kontakt med gamla barnmorskor. När jag säger gamla... då menar jag gamla. En av de fick sin barnmorskelegitimation -32. Det var tre gamla barnmorskor som kom för att berätta sina historier. Inga frågor behövde ställas. De bara babblade på. Jag lyssnade förundrat. Ville inte att det skulle sluta.
Jag tror att det var då jag verkligen blev inspirerad till att plugga till barnmorska. Det var nog där det började.
Niet te geloven
Det här var sista graviditeten, det sista barnet. Det hade hon redan bestämt. Hennes fjärde son. Han som egentligen borde ha varit en flicka. De som hade väntat och längtat. Det blev aldrig av. Så när hon lämnade sjukhuset ett par dagar senare hade hon redan bestämt sig att hon ville bli steriliserad. Att det verkligen inte skulle bli några barn mer. Det skulle aldrig bli en flicka. Hon skulle aldrig få ha en dotter.
Av någon anledning blev den operationen aldrig av. Istället satte hon in en p-stav. Det funkade väldigt bra i tre år. Sedan var det faktiskt dags att ta ur och ersätta med en ny. Så hon gick till sin gynekolog. Ingreppet gick problemfritt.
Men det här nya märket, den här nya sorten p-stav, det var något som var skumt med den. Det var någonting som inte riktigt kändes OK. Hon fick andra symptom. Hon började till och med gå upp i vikt. Det var jättejobbigt. Den där utställda sterilisationen blev aktuell igen. Hon ringde sin gynekolog och de bokade en tid.
I flera dagar hade jag läst på om olika sorters operationer. Det var bland annat hysterektomier (laparoskopiska, abdominala eller vaginala tillvägagångssätt för att ta bort livmodern), borttaganden av brösttumörer, TVTO/TOT-ingrepp för inkontinens-besvär. Allt för att förbereda inför praktiken i operationssalen. Till slut kom den dagen. Vi hade tre operationer den dagen, varav den ena jag inte läst på om överhuvudtagen; kvinnlig sterilisering. Hur kunde jag ha missat den delen? Jag hoppades bara att min handledare inte skulle ställa jobbiga frågor om just det ingreppet.
Patienten kommer in, hon är pratglad med samtidigt ganska nervös. ”Hej då”, säger jag när hon får masken över sin näsa och mun. ”Hej...”, säger hon innan hon somnar. Allt går som planerat. Tills mot slutet då gynekologen säger ”dat is wel een vrij grote baarmoeder”. Han tycker att livmodern ser ganska stor ut. Man börjar undra, ställa frågor... Kan det vara en tumör?
Nej. Det är ingen tumör. Det är ingenting som någon överhuvudtaget har anat. Någonting som kvinnan själv knappast visste om. Det är ett foster. 23 veckor gammalt. Men det vet ingen om än. Tystnaden som uppstår är hemsk. Jag vet inte alls vad jag ska göra, vad jag ska tro. Hur kan detta ens vara möjligt?
Kvinnan får stanna kvar extra länge på avdelningen. Jag vet inte vad exakt som händer när paret får reda på att hon är gravid och redan så långt gången. Jag vet inte om hon gråter. Jag vet inte om hon blir chockad eller skrattar för att hon tror att det är ett skämt. Jag ser pappan i hallen. Han ser tagen ut. De har lyckats komma fram till att fostret är ungefär 23 veckor. De räknar tillbaka och inser att befruktningen skett vid utbyte av stavarna. Paret informeras om deras olika alternativ. Det berättas att de fortfarande kan göra abort om så önskas.
Det viskas i fikarummen på materniteten. De flesta barnmorskor tycker inte att det är okej att hon ska få göra abort. ”Hon är ju i en stabil relation”, säger någon. ”Det är ju inget fel på barnet”, säger en annan. Jag försöker att hålla mig neutral. Det är ju så en bra barnmorska ska vara, tänker jag. Men även jag tycker inte det känns riktigt rätt.
Med hjälp av ultraljudet kommer de snabbt fram till att det är en flicka paret väntar. Tack gode Gud. De väntar en flicka. Tänk om det hade varit en pojke. Stackars lilla pojke. Än en gång ser jag pappan ute i hallen. Han tackar alla barnmorskor för den fantastiska hjälp de har fått. ”Jag har alltid velat ha en dotter, jag har alltid stannat upp vid prinsessklänningarna i klädaffärer, och nu får vi uppleva det som vi endast kunna drömma om”, säger han med gråten i halsen och tårar i ögonen.
Har haft henne i mina tankar rätt länge nu. Hoppas de mår bra. Hoppas de är glada nu.
Niks te doen
Egentligen borde jag stoppa undan mobilen just nu men jag har verkligen ingenting att göra. Så sjukt tråkigt. 2 1/2 timma kvar tills jag får åka hem. Älskar nätter när det ligger fullt och man har fullt upp. Det här är ju förfärligt. Något som visserligen hör till det här jobbet. Men fy. Skulle vara nice om någon kom in och ville föda nu. Kom igen nu, Belgien. Öka din population för i helvete. Upp med invånarantalet.
Nätter på förlossningen
Hoppas att ni kunde läsa min slarviga handstil.
Saai
Igår var det så otroligt tråkigt på avdelningen. Ingenting hände. Det låg ett par kvinnor med borttagna livmödrar (livmoderar?). Och resten av kvinnorna ville bara ha hjälp med att värma upp mjölk. Endast en mamma ammade sitt barn men det var hennes tredje och hon behövde inte heller någon hjälp. Inte heller kom någon in för att föda. Suck. Det var så tråkigt. Räknade ner timmarna till att jag fick dra hem.
Idag jobbar jag eftermiddag igen. Sen är det helg! Hoppas verkligen att någon tänkt föda idag. Blir så lack.
"Ik heb bang".
Gravid. 28 veckor och 1 dag. Tjugoåtta veckor. Bara. Förkortad livmodertapp. Rullstol in i kontrollrummet. Tårar. Rädsla. Mer tårar. Lugnande ord. Vänliga leenden. Småprat trots att det egentligen inte är möjligt. Mer tårar. Tog tag i hennes hand. La min ovanpå hennes.
Jag hade egentligen slutat en timme tidigare. Men ville inte lämna henne förrän transporten kom för att hämta henne. Hon skulle till ett större sjukhus. Mer tårar. Mer rädsla.
Tack, sa hon där hon låg på britsen redo att föras vidare. Hoppas att allt går bra för henne nu. För de alla tre. Nu är energin helt slut.