Ursäkta frånvaron. Jag har sovit så lite de senaste nätterna. Ryckningarna i benen hade blivit värre. Så pass att det började sprida sig i andra delar av kroppen. Plötsligt ryckte även armarna till. En natt sparkade jag så kraftfullt med benet att jag kände hur det spände till i magen. Jag vet att det är osannolikt, men jag är rädd för att skada mitt barn. R visste någorlunda hur jag spenderade mina sömnlösa nätter. Men faktum är att han somnar i samma sekund som hans huvud når kudden. Jag har gärna velat väcka honom och berätta om frustrationen. Om hur jag är så vansinnigt trött, men vaknar till när det rycker. Jag har legat och gråtit av frustration. Men somnade såklart till slut. Ungefär vid den tiden då R stiger upp för jobbet. 

 

Vi bodde ett par dagar hos hans föräldrar. Jag var jättetrött runt kvällarna. Och benen ryckte på som vanligt även när vi såg på TV. Visst hade jag berättat även för dem att jag sov dåligt. Bett om råd och tips. Men man hade ryckt på axlarna  och jag valde att göra detsamma. Nu har jag levt med detta i ett par månader och successivt har det blivit värre. Jag insåg allvaret i min situation under dagarna hos svärisarna. Rs mamma såg hur jag låg vaken. Hon greppade till slut tag om mitt ryckande ben och insåg med vilken kraft det sprätte till. Jag förklarade, i mitt zombieliknande tillstånd, att det snart skulle gå över och jag skulle kunna sova. Klockan var då redan 02. Hon blev orolig. Natten innan hade jag sovit i tre timmar.

 

Just den oroligheten gjorde att R bokade tid hos en neurolog. Jag har motat bort tankar om tumörer. Parkinsons, epilepsi... Något som nu inte alls känns lika avlägset. 

 

Mina ben brukade i princip bara rycka om jag var trött. Dvs under resor eller när jag sovit alldeles fôr lite. Men nu är det i princip varenda natt. Ibland lyckas jag somna innan 02, dessa nätter är guldvärda! Somnar jag vaknar jag oftast inte. Men i och med att bebisen också dalar ner i bäckenet behöver jag kissa oftare under nätterna. Och efter varje kisspaus fortsätter kampen mot mina ben...

 

 

Jag vill att ni håller tummarna för att det inte ska vara någon tumör i alla fall. Jag vill ju finnas här för bebis en lång tid framöver. 

Jag älskar att ha R hemma på dagarna! Det är så himla mysigt! Vi lagar mat tillsammans. Vi ligger och ser på film. Vi äter tårta och dricker te. De allra första dagarna var jag tvungen att dra till skolan, men nu har jag det ledigt. Eller... jag ska plugga till proven nu. Idag ska vi dock öppna ett konto till bebis och sedan gå och kolla på kök. Sedan ska jag köra R till sjukhuset igen. Jag har äntligen dragit av mig mjukisbyxorna och den äckliga t-shirten (fylld med vätska från brösten från gårnatten). Nu har jag på mig mina bekväma gravjeans och en oversize tröja. Ser och känner mig äntligen fräsch. 

 

Idag har jag även gått in i vecka 35! Det är ju helt sjukt! Jag ser hur mina bristningar klättra upp för magen. Helt plötsligt har jag även behövt gå på toa mer än någonsin. Det är egentligen väldigt skönt att bebis ligger lite längre ner. Nu kan jag andas och ligga kortare stunder på rygg. Jag har inte ont i revbenen längre. Står jag upp lite längre stunder ser jag hur vätska samlas runt anklarna. Och det har börjat göra lite ont i fötterna. Jag tror att jag har gått upp rejält i vikt och det märker fötterna av. Annars så mår jag faktiskt ganska bra. 

 

Har börjat sakna min gamla kropp dock. Nu är det verkligen inte långt kvar. Det börjar bli spännande. Har börjat fantisera om hur förlossningen kommer börja. Blir det med värkar? Eller kommer vattnet hinna gå först? Ah, jag blir så nyfiken! 

Förlåt för att jag inte har bloggat. Och dumma jag som tog en paus efter just ett sådant inlägg. Jag har nämligen inte varit hemma. Vi la in nytt golv i fredags och det skulle torka över helgen. Jag och lillen mår väl rätt så bra. Jag har varit ganska ledsen dock. Men R har gjort sig illa rejält på båda underben. Det har varit många turer fram och tillbaka till sjukhuset. Nu vet jag hur man känner sig när någon man älskar har obeskrivligt ont, och man kan tyvärr inte göra någonting alls åt det. 

 

Idag bakar jag tårta till Rs syster som fyller år. Men jag är verkligen inte på kalas-humör. Jag vill bara att R ska ligga i sängen och att jag ska ta hand om honom... Men ja, nu vet ni. Vi lever i alla fall. 

Jag har under de senaste dagarna blivit lite orolig. Jag tycker att bebisen rör på sig mindre. Och mindre starkt. Men jag vet inte säkert. Jag har tänkt att jag inbillar mig, men nu har jag ändå haft denna känsla i ett par dagar. Bebisen har dock alltid rört på sig med jämna mellanrum och låter mig inte sitta orolig allt för länge. Men det räcker inte för att indikera att allt är bra. Rörelserna SKA inte avta eller minska i styrka. Det är ett tecken på att bebisen inte får tillräckligt med syre från navelsträngen. Bebisen kan tackla denna situation, men långsiktigt är det jobbigt för honom, vilket kan leda till att han inte klarar sig lika bra under förlossningen. 

Förresten. Jag tror att någonting hände i natt i magen. Jag vaknade nämligen upp med jätteont i vänster revben. Det gör ont när jag andas och tar på området under brösten. Det gör ont att ligga på vänstra sidan nu. Det suger, för jag kan nämligen inte sova på höger sida alls. Med en massa kuddar under ryggen kan jag sova på rygg dock. Det får bli så i stället. Tror ni att det är brutet? Jag misstänker det... 

Jag hade verkligen förtjänat en god natts sömn, och faktum var att jag räknade med det. Men jag har aldrig sovit såhär dåligt. Har en massa plugg att ta mig igenom så jag får ignorera sängen som kallar... Det är skitvarmt nu också och jag kokar på insidan! 

 

På tal om att koka på insidan.. Jag har tänkt på det här med att ligga i magen. Och det kan ju faktiskt vara rätt trevligt. Tänk... 9 månader i ett varmt bad. Du kan kissa och äta utan att kliva upp, och allt rensas åt dig. Det måste ändå vara rätt nice. Jag menar... Det är ju faktiskt som att vara på ett spa... Nästan. 

 

Jag skriver min sista tenta den 16 juni. Då är jag i v36+5. Redan samma kväll åker jag och mamma till Hamburg (fyra timmars bilresa). Vi tar in på hotell och sedan ska vi ta ett tåg från Hamburg till Stockholm. Det är min plan. Naturligtvis kan allting förändras. Jag kanske inte ens hinner skriva min sista tenta. Men jag hoppas innerligt att jag gör det. Alla har försökt övertala mig till att skippa skolan denna termin, men jag känner verkligen att jag måste hinna med utbildningen. 

 

Nu håller vi tummarna att bebis väljer att stanna inne tills dess i alla fall. Jag önskar att han kunde berätta vilken datum han tänkt att anlända. Det hade varit mycket lättare att planera. En klasskamrat berättade hur hon födde i vecka 35. Jag blev jättechockad, för jag är ju bara tre veckor ifrån det... Jag hoppas verkligen att bebisen väljer att hålla sig inne tills dess att jag vilat ett par dagar i mitt kära hemland. Även om det känns tungt och jobbigt ibland är jag inte orolig över att gå över BF. Faktum är att jag sedan början varit väldigt inställd på att jag antagligen kommer att behöva gå över tiden. 

 

Har dock börjat tro att JUST EFTERSOM ATT jag är inställd på att det kommer dröja kommer det bli tvärtom. Det vore alldeles typiskt mig och min kropp. Har ni några idéer på när bebis kan tänkas titta ut? BF är 8 juli för tillfället. 

Genom tiderna har ett av mina främsta irritationsobjekt varit Isabella "Blondinbella" Löwengrip. Orsaken har varit en blandning av hennes fullständigt korkade åsikter och rösten hon använder för att uttrycka dem. Tyvärr måste jag erkänna att jag ibland lite på "förhand" ansett att hennes åsikter är av det korkade slaget. Ett exempel är när hon ansåg att inställningen är i direkt koppling med hur bra/lätt förlossning man får. 

 

Jag bet mig i tungan i den stunden. Jag tänkte på en vän som kämpade och kämpade för att ta sig igenom sin vaginala drömförlossning. Men huvudet på bebis fastnade. Om hon bara hade haft en rätt inställning, alltså... Det slutade med akut kejsarsnitt. Då jag satt där och läste om Blondinbellas fantastiska inställning som var vägen till hennes fantastiska förlossning kunde jag inte låta bli att önska att det gått lite sämre för henne. Så elakt av mig.

 

För ett par dagar sedan studerade jag färdigt ett kapitel om hormoner just under förlossningsskedet. Paleocortex är den primitiva delen av hjärnan som reglerar hormonsystemet. Fysiologiska reaktioner och det instinktiva beteende hos människan utgörs alltså av paleocortex. MEN paleocortex kontrolleras också av neocortex som står för ungefär det motsatta. Och neocortex är starkt utvecklat hos människan. Denna del står för människans rationella tänkande, bland annat kan den "komma i vägen" just under fôrlossningsprocessen. 

 

Neocortex stimuleras på olika sätt... Som naturligtvis borde undvikas under förlossningen. 

Kyla, bländande ljus, hunger, "åskådare", för mycket frågeställande, och hör och häpna... ANGEST... Alla dessa grejer kan försvåra förlossningsprocessen. 

 

Går man däremot in i förlossningsprocessen med ett lugn och en avslappningsmetod och (nu gör det ont att skriva detta, men...) en inställning om att man klarar detta kan det vara till stor hjälp. Det stimulerar paleocortex och utsläpp av de "rätta" hormonerna. Hormonerna i sin tur gör att man får effektivare sammandragningar, vilket leder till en snabbare förlossning. 

 

Så... jag måste tyvärr erkänna att Blondie hade lite rätt i det hon sa...

 

Jag är i alla fall glad att jag läst detta kapitel innan min förlossning. Det har varit till stor hjälp. Det känns inte ett dugg naturligt eller "normalt" att jag ska pressa ut en unge. Men jag litar på att min instinktiva reaktion kickar in. Och gör den inte det vet jag i alla fall hur jag skulle kunna stimulera den. 

 

Jag känner mig som världens sämsta hustru. R har varit underbar de senaste dagarna, men jag har varit sur på honom. Det har jag rätt till men ingenting han kan "fixa" heller. Dvs, jag kan gå runt och vara arg hela dagen, men det hjälper inte situationen. Det bara slutar med att både jag och R är olyckliga. Hur som helst, förutom att jag har varit arg på R så har jag de senaste dagarna inte haft ork till att göra några hushållssysslor. Jag gör endast det nödvändigaste. Diskar. Plockar undan. Lagar mat. Allt detta, slarvigt. Bara för att få det gjort. Hade jag bott ensam hade det verkligen inte spelat någon roll. 

 

Igår efter skolan låg jag bara i sängen och pluggade hela dagen. Och när jag var klar och egentligen borde ha lagat kvällsmat till mannen som jobbat i 12 timmar, då låg jag och kollade på Desperate Housewives. Jag tror att R åt lite blomkålsgratäng och apelsiner strax innan midnatt. Och i morse kunde jag inte ens kliva upp ur sängen i tid för att äta frukost tillsammans. Jag klev upp fem minuter efter att han gått...

 

Det gör så ont i hjärtat. Jag känner mig värdelös. Jag klagar på hur stökigt det är i köket och hur han får lägga in tvätten i maskinen för det gör jävligt ont när jag böjer mig ner. Hur han får plocka upp sina strumpor för jag kan inte göra det längre. Och R, han är så tyst... Han städar i köket, han sätter på tvättmaskinen, han plockar upp sina strumpor. Och sedan kryper han ner i sängen, alldeles, alldeles utmattad. Bredvid sin arga, lata fru. Jag vet inte var han finner styrkan till att lyfta sina händer för att massera min rygg. 

 

Jag förstår inte hur han kan kyssa mig innan han drar till jobbet. Men idag... Idag mår jag bättre. Idag ska jag laga jättegod mat. Jag ska sminka mig. Jag ska krama R. Jag ska ge honom den styrka han behöver att ta sig igenom dagen. Men jag tror att jag kanske gör detta mer för att stilla min ångest. Jag klarar inte av att känna att R förtjänar sååå mycket bättre än vad han får...

 

 

Det börjar bli riktigt trångt i min mage. Har börjat känna bebisen på jättekonstiga ställen. Och ni ska bara se min mage just nu. Hôger sida är typ helt platt medans den vänstra sidan buktar ut som fan. Bebis har precis vaknat till. Han somnar alltid när jag duschar. Det är så otroligt lugnt i magen efter att jag duschat. Skönt med lite paus. Vanligtvis bökar han omkring så att det gör ont. Innan min dusch försökte ha nämligen sparka bort en av mina revben. Det är inte bebisen fel. Det är JAG som har en kort överkropp. 

 

På tal om duschen... jag kanske ska nämna att jag nästan trillade baklänges i duschen. Det är sällan jag tar långa, varma duschar ensam. R och jag brukar faktiskt duscha tillsammans för det mesta. Vi sparar vatten. Hehe. Nä, men nu var han inte hemma. Så jag tände lite ljus. Satte på avslappnande musik. Klev in i duschen och vred sakta men sakert vattnet till kokande hett. Det immar i glasdörren och jag kan inte se ut. Jag blundar. Schampoonerar håret. Njuter. Vattnet rinner genom håret och jag ger ifrån mig njutningsljud. Aåååh, jag borde göra detta oftare. Öppnar ögonen. Och jag ser en skepnad stå bredbent i dörröppningen. Här hoppar jag till och flyger bakåt. Första instinkten är att gömma tuttarna...? Sedan inser jag att det är R. 

 

-;- 

 

Jag släpper tuttarna. Försöker återta balansen. Blir fasansfullt arg, för inte kan jag slå till den jäveln frrån där jag står. Han ligger just nu på golvet och asflabbar. Tur ändå att det gick "bra" och jag inte gjorde mig illa. Kunde ju slutat riktigt dåligt. 

 

 

Aåååh, vad glad jag blev att jag slapp kommentarer som "Men du har ju velat detta sedan typ hundra år, och nu ska du klaga för att du tycker det är jobbigt?! Tänk på folk som inte kan bli gravida!" 

 

Jag tror det var nyttigt för mig att klaga. Jag har bara tagit med det jobbigaste. Vi ska inte ens gå in på det här med kissnödigheten! 

 

Jag sov som en ÄNGEL i natt. Visserligen bara i 5 timmar, men somnade ändå så fort jag la mig. Så otroligt skönt. Dagen blev ändå inte riktigt så bra som den kunnat bli. Läraren skippade pausen för att sluta lite tidigare. Men jag hade verkligen velat sträcka på mig. Revbenen grävde in i magen och hur mycket jag än satt rak i ryggen slutade det inte göra ont. Så jag fick sitta 2 1/2 timme för anatomi-lektionen. Hoppas att det är bättre med mina revben i morgon. För just nu gör det så jäääkla ont. 

 

Nä, nu har jag lite plugg kvar inför i morgon. Bäst att sätta igång. Puss på er! 

 

v31+6

 

Jag har haft fullt upp och därmed inte hunnit blogga. Förlåt. Jag är sämst. 

 

1. Ett riktigt klagoinlägg på alla graviditetskrämpor.

2. Ett inlägg med magbilder inklusive mina fina bristningar.

 

Sitter och läser igenom era kommentarer. Det är så intressant att se hur olika det kan vara för alla. Och att det mesta är normalt trots att det skiljer så. Jag kan verkligen förstå varför det läggs vikt på vikten (ordvits!) under graviditeten. Pratade med en tjej som var gravid... nu minns jag inte vem... som vägrade ställa sig på vågen när hon var hos BM. Det tycker jag är lite överdrivet. Går man upp för mycket tycker jag att det är värt att kolla så att man inte har grav-diabetes. Går man inte upp alls ÄR det inte ett bra tecken. Och om man någonsin vill vara "på den säkra sidan" så är det väl när man är gravid? Jag tycker i alla fall att ni har sunda värderingar och jag håller med er allihopa! Klart att det egentligen inte spelar någon roll. De mesta kilona rinner ju av en efteråt. 

 

Jag måste ändå säga att det känns "skönt" om jag inte måste gå ner alltför mycket. Eller, man kan ju inte säga det än. Jag kanske går upp tre kilo per vecka fram till förlossningen nu. Rs bror gifter ju sig i början av september. Jag vet att jag inte kommer se ut som innan graviditeten. Men jag vill ändå se ut som mig själv på de förevigade bilderna. Och när vi träffar hela tjocka släkten i Kanada. OM jag åker dit alltså. Kläderna jag har måste dessutom PASSA eftersom jag inte kommer köpa någon ny klänning. Det var lite det jag satt och tänkte på för några dagar sedan. Men mer än så har jag ju verkligen inte hunnit fundera på. Och jag tror att det hjälper att inte ha en våg hemma! :)

 

Jag hade ett samtal med mamma som tyckte att +7 kg lät alldeles, alldeles för lite. "Sluta oroa dig för hur du ska gå NER alltihop! ÄT ORDENTLIGT!" fick jag höra. Men grejen är att jag absolut inte oroar mig! Och jag äter som en häst. Eller som en hungrande gravid kvinna. Hon kanske tycker det är för lite för att hon själv gick upp massor...? Jag tycker faktiskt att det var lite jobbigt att höra att det "inte var normalt" från henne. Jag försäkrade henne om att det VISST var det. Och att bebisen väger precis så mycket som han borde, och att jag har jättebra fostervattenmängd. 

Jag måste erkänna att jag egentligen har undvikit att gå in på bloggen då jag ännu inte har hunnit ta någon magbild. Känner en sådan ångest, för jag skjuter alltid upp på det. Fotar ju oftast från mobilen och batteriet har varit slut sedan igår kväll. Det var tänkt att nästa inlägg skulle bli en magbild. Men nu blir det inte så. Nästa då kanske! Magen har växt ordentligt. Även om jag inte skulle märka det själv har ju folk ganska lätt för att anmärka det. :) Men hittills har jag inte fått några obehagliga klappar på magen. Förutom från svärmor som alltid klappar magen när vi ses. Men det är inte obehagligt, ganska tvärtom. 

 

De senaste dagarna har jag mått ganska dåligt. Jag har sovit så jäkla illa, och har haft helt sjukt ont i revbenen igen. Sedan hamnar vissa kroppsdelar ur led titt som tätt. Det har alltid varit så för mig. Tumme som "fastnar", leder som krånglar. Det har börjat bli så mer och mer. Höfterna känns lösa. 

 

Kramper i benen har jag också upplevt redan innan graviditeten. Så nu när det "kommit tillbaka" vet jag precis hur jag ska göra för att få de att släppa. Det är bara liiiite obehagligt, men inga problem alls. 

 

Efter att "smakat på" bebisnamnet i lite mer i en vecka ska vi snart offentliggöra det för familjen. Det är spännande! Knappt så att jag kan hålla tyst om det. R tvingade mig att vänta till att det gått ett par dagar. Han tyckte väl att det var bra om jag i sista sekund ändrade mig. Men vi har kallat bebisen för hans namn ett tag nu. Och jag älskar det. Och det har blivit hans namn nu liksom. 

 

Oj, vad det blir ett långt inlägg. En sista sak som vi bestämt oss för nu är att vi ska föda i Sverige. Men jag skriver prov 16 juni. Jag är då i vecka 36+3 dagar. Vilket jag känner är alldeles för sent för att ta ett flyg, även fast läkaren säger att det är okej. Men vi får helt enkelt se. Mår jag för dåligt så åker jag självklart INTE till Sverige. Då får det bli en födsel i Belgien och det blir säkert jättebra det med. Oj.. det är verkligen inte långt kvar alltså. Den här ungen ska snart ut...

Jag visste att det var någonting jag glömde i förra inlägget. Det var alldeles för mycket att komma ihåg. Gyn bad mig ställa mig på vågen och jag fasade för vad det skulle visa. I och med all fokus på min kost visste jag att jag måste hålla koll på vikten. Och det känns ju som att jag gått upp MASSOR. Men jag har ingen våg här hemma heller så det âr svårt att veta hur mycket jag gått upp exakt. I alla möten med dietister/läkare har jag sagt att jag gått upp 8-10 kg, för att det kändes lagom. Därför blev jag väldigt förvånad när läkaren meddelade mig att jag gått upp 7 kg från start.  

Jag har gått in i en ny vecka! Idag hade jag också tid hos gynekologen. Jag älskar min nya gynekolog, men helt ärligt så blir jag helt galen på systemet här. Kl 11 hade jag tid. När kom vi in? Kvart över 12. Så jag har varit på ett ganska dåligt humör. Speciellt när folk i receptionen också är otrevliga. 

 

Jag fick ställa en massa frågor. Bland annat om hur länge till jag fick flyga. Hon sa att hon kan skriva ett attest till mig, men att det är skillnad från flygbolag till flygbolag. Hon pressade mig verkligen inte till att föda i Belgien som att det är det "bästa alternativet", som alla andra har gjort. 

 

Jag ställde även frågor om hur många personer som kunde vara med i förlossningssalen, även om jag bara vill ha R där. Och det är bara en person som får vara med. Jag förklarade även för gyn att R inte var så pepp på att vara med i fôrlossningssalen. Hon sa att det inte alls är lika läskigt som det verkar vara. Jag tror att han kommer bita ihop. Vill ju gärna ha ett bra stöd i rummet, men det kommer finnas andra människor där. Och jag tror att om han bara finns där för att hålla min hand kommer jag nog klara det.  

 

På ultraljudet fick vi se en frisk bebis som du väger precis så mycket som han borde, 1,8 kg. Sen såg vi pillisnoppen igen. R reagerade på hur "stor" han var. Och ja, den var ju mycket tydligare än den tidigare har varit. Tyvärr ligger pojken i säteställning. Fick veta att om han inte vänder på sig blir det med säkerhet kejsarsnitt. För här tar man inte den risken att föda naturligt när ungen ligger så. Är det så i Sverige också? Min gynekolog var heller inte för att man skulle göra ett vändningsförsök för att det oftast misslyckas. Det enda jag kan göra är att ställa mig på alla fyra och hoppas att han ska flytta sig själv. Han har fyra veckor på sig. 

 

Just det... gyn vill heller inte förstföderskor ska föda i bad. Det blir svårare för de att justera OM det skulle vara så axlarna fastnar eller så. Det var en liten besvikelse, men jag kan i alla fall ligga i badet fram till att jag ska föda. 

 

Just det! En annan grej! Vi fick se lilla bebis i 3D! Tyvärr var navelsträngen i vägen. Men ååååh, vad han var fin. Egentligen såg det bara ut som en bebis. Kunde inte se vem bebis var lik. Det var stora tjocka läppar vi fick se. Och en massa hår! Gud vad jag längtar till honom! 

 

 

Jag försöker att förbereda R lite smått och gott inför förlossningen. Jag skulle känna mig tusen gånger lugnare om jag visste att han var förberedd. När han ställer någon fråga om förlossningen eller något gravid-relaterat brukar jag ta min tid och försöka förklara så djupgående som möjligt. Samtidigt vill jag inte avskräcka honom med alldeles för mycket information. Det gäller att bygga upp äckelheten i barnafödandet så sakta att man inte inser hur äckligt det egentligen blir på slutet. 

Så jag visade R den här bilden här nedan när han frågade exakt vad det var som skulle töjas 10 cm. Jag tyckte det var en bra och "ren" bild. Inget blod. Inget onödigt äckelpäckel. Men vad säger R efter min förklaring...? "Okej, ta bort bilden nu, jag mår illa."

Hej allihopa! 

 

Jag har haft noll blogginspiration. Vet liksom inte vad jag ska skriva om längre. Det fanns en tid då jag längtade till tangentbordet så att jag kunde få skriva ner allt som flöt runt i min hjärna. Jag har inte känt detta på ett tag nu. Tid har jag ju till att blogga, det är inte det som är problemet. Det känns som att jag går runt i en dimma... väntandes. Livet ska snart börja. Jag längtar till att kliva ur dimman. Jag längtar till att få träffa den här personen i min mage. Jag längtar så jäkla mycket! 

 

Det finns en massa smågrejer som jag längtar till också. Som man kanske inte får säga högt. Men jag längtar till att spela volleyboll. Till att dra ut på en joggingrunda. Till att känna mig... smidig igen. Faktum är att magen är i vägen många gånger om dagen. Jag går in i möbler. Har svårt att torka mig på toa. Jag går in i stolryggar. Hittills har jag sagt att det är de nya stolarna det är fel på men måste nog erkänna att det kanske är magen som står ut. Jag känner mig riktigt, riktigt gravid. Och vet att det ännu är 63 dagar kvar till BF. Hur är det möjligt att vara mer gravid än vad jag känner mig som just nu?! 

 

 

Blir ni lika chockade som jag när jag skriver att det är sextiotre dagar kvar? 

Jag har varit så sugen på glass i en evighet nu. Och jag köper aldrig in godsaker för rädslan att jag ska trycka i mig allt om jag blir sugen. Men nu har jag ändå tjatat på en glass från R. Bad honom dra ut till butiken, men det var stängt igår kväll. För en stund sedan åkte glassbilen förbi på vår gata. Jag, som halvsov, vaknade upp på direkten och sa till R att glassbilen hade kommit! R sprang ut typ i panik. Utan skjorta och med ett par träningsbyxor med hål i sidan. Men glassbilen kunde man inte hitta. 

Jag brukar alltid bli väckt av lillen på morgonen och påminnas om vilken fantastisk situation jag befinner mig i just nu. Men idag hände inte detta. Så när jag drog bort täcket för att kliva upp såg jag min gigantiska mage. "Just det! Jag är ju gravid!" Det var en olustig känsla att inte komma ihåg att man går och bär på ett litet barn i magen. För den korta sekunden av ovisshet undrade jag varför magen inte var platt. Jag börjar ju närma mig slutet så det är ju konstigt att jag ännu inte vant mig..

 

Går snart in i vecka 32. Det här går alldeles för snabbt. Jag hinner inte med! Jag längtar på ett sätt till att det ska vara över. Det är verkligen påfrestande för kroppen. Jag sover så otroligt dåligt. Och min rygg har börjat värka ordentligt. Nu kommer det bara bli värre och värre... längtar. Not. 

Jag vet inte vad jag ska skriva riktigt. Det känns som att jag vandrar på moln emellanåt. Varje liten rörelse från magen (om man ska undanta tarmarna) sprider ett lyckorus genom kroppen. Ett riktigt lyckorus. Känslor av eufori. Det är så jäkla underbart. Jag ligger med magen mot Rs rygg. Jag ler inifrån själen när han känner det jag känner. När vi båda inser att bebisen redan ligger mellan oss. Så älskad, så skyddad. Det är helt otroligt vilka kanslor som väller fram när jag tänker på honom. Hur han snart ska komma och på ett sätt fullborda oss. No pressure, little baby.

Samtidigt känner jag också en stress. Över alla de saker som ännu inte är klara i renoveringen. R arbetar dag och natt och kan inte göra så mycket mer. Jag har varit lugn framtills nu. Nu smyger sig stresskänslorna på, och jag vill ogärna lagga ut de över stackars R. Det är fan inte lätt ska jag säga er. Nio veckor kvar. Kanske. Jag är inställd på att det kommer att ta längre tid. Vi längtar ju såklart till bebis, men ibland kan jag känna att ju längre i magen desto bättre...