v14+0
Går in i vecka 15 idag. Har berättat för många vänner den här veckan nu. Det har varit mycket glädje. Det har varit efterlängtat även för dem. Många av mina vänner ska också ha barn, och jag kan tänka mig att det planeras barn inom snar framtid för resterande. Det är bara bra.
Jag har precis tryckt upp fler visitkort för mina barnmorskiga tjänster. Redan i morgon ska jag träffa en blivande mamma som vill lyssna på lite hjärtljud. Ska bli roligt!
v13+4
Jag har ju totalt glömt att uppdatera på hur det gick hos läkaren! Jag fick komma in och jag måste medge att lite nervöst var det ju. Jag förklarade att jag gärna skulle vilja göra NIPT-testet och att vi också ville veta könet. Samtidigt var det viktigt att jag inte fick veta vad det var om läkaren såg någonting på skärmen. "Vi vill ha reda på det tillsammans, jag och min man". Ville inte säga någonting om en gende reveal för det känns så pinsamt på något vis.
Väl på skärmen uppenbarade sig en liten bebis på 7,7 cm. Blir fortfarande chockad av hur alla kroppsdelar var där. Jag kunde se fyra fingrar och sen en tumme, en liten liten näve. Det var verkligen obeskrivligt. Läkaren tog sig tid till att förklara en massa och printa ut en massa gulliga bilder. Gud, vad jag älskar just den här läkaren. Kunde dock inte bärga mig till att komma hem. Ringde på vägen hem och berättade för R att allting såg bra ut. Nackspalten mätte bara 1,3 eller något liknande, jag pustade ut. Bara NIPT också visar bra resultat.
Vi berättade också för lille Abir att han nu skulle bli storebror. Han har varit så gullig och omtänksam sedan dess. Den första reaktionen var nog lite chock. Frågorna kom allteftersom. Nästa dag låg vi i säng och bläddrade igenom Preglife-appen. Det är så mysigt att dela med av graviditeten med honom.
Nästa dag åkte vi till familjen med tårta för att göra det hela officiellt. Att berätta gôr det hela så verkligt. I morse låg jag kvar i sängen och tänkte "jag är ju gravid... äntligen".
🖤
v13+0
Imorgon har jag tid hos läkaren. Tyvärr så är det rätt sent på dagen, kl 16.30. Jag har fyllt både förmiddagen och eftermiddagen med olika aktiviteter för att få tiden att gå snabbare. Mest av allt längtar jag till kvällen då vi äntligen får berätta för Abir. Han kommer bli sååå glad.
I princip kan läkaren redan nu se/ana vad det blir för kön, så jag ska fråga om hon kan skriva ner det på ett papper så att vi kan se på det tillsammans (när det än blir). Är nyfiken såklart, men känner samtidigt att det verkligen inte spelar någon roll vilket gör att det är lättare att vänta. Vi vill nämligen ha ett gender reveal tillsammans med familjen.
Hur som haver så är vi så tacksamma för detta liv som kommer till just vår familj. Så lyckligt lottade vi är. 🖤
Sverige i mitt hjärta
Jag minns de första åren som jag bodde här i Belgien. När jag gick ut på stan lyssnade jag lite extra när jag tyckte mig höra svenska ord. Jag suktade efter kontakt med svenskar. Jag saknade att prata svenska. I takt med att jag lärde mig flamländska (och blev rätt bra på det också) så har jag inte behövt den sociala kontakten med mina svenska kompisar. Jag hade haft det svårt att få in vitsiga kommentarer med mina flamländska kompisar, men ju bättre språket blev desto starkare blev vänskaperna.
Nu i samband med den sociala distanseringen har jag haft minimal kontakt med vännerna. Men jag orkar inte sitta totalt isolerad längre. Har bokat in en massa träffar de kommande dagarna. Med både svenskar och mina belgiska vänner. Ska naturligtvis respektera både avstånd och de regler man måste följa. Ni förstår väl hur uppspelt jag är just nu? Jag har äntligen fått tillbaka energin, ungen är äntligen tillbaka i skolan, jag är ledig om dagarna. Ska ta så många promenader med mina vänner och jag ska fika och dricka kaffe. And the best part: jag ska få prata svenska med svenskar igen.
Feed me.
Jag är så hungrig precis hela tiden och min mage har blivit så otroligt megastor. Hatar att jag mår dåligt över det. Vet ju att man får mage snabbare vid andra graviditeten (oftast), men känner att den har blivit okontrollerat stor. Undrar lite hur jag kommer se ut på slutet när jag redan nu ser ut att vara i femte/sjätte månaden.
Trots hungerkänslorna har jag haft svårigheter att få i mig mat. Ikväll blev det fil till middag, trots att jag gjort god kyckling med spenat. Och sen åt jag en massa vattenmelon, som varit min craving ett bra tag nu. Och nu är jag så hungrig men inte alls sugen på någonting.
Nästa gång får det bli en magbild som bevis på hur stor jag faktiskt är.
v12+4
Jag kan knappt tro att jag mot slutet av den här veckan ska få berätta för Abir att han ska bli storebror. Ja, om allting ser bra ut naturligtvis... Jag längtar till att få se hans reaktion. Jag längtar så fullkomligt till att kunna diskutera med honom om bebisen, om hans känslor kring det hela. Jag vet redan att han kommer bli en sådan omtänksam bror. Jag kan på riktigt inte vänta till att det blir fredag kväll. Ju närmare man kommer datumet desto svårare blir det att hålla sig från att berätta. 🖤
Tänk att han blir sex år gammal nästa månad.
v12+0
Jag har gått in i vecka 13. Kan knappt tro det. Det går så snabbt, och trots det vill jag gärna snabbspola. Bara en vecka kvar till ultraljud och NIPT. Ser fram emot det. Hoppas att allting är bra med lillen i magen. Är också så otroligt nyfiken på om det blir en pojke eller flicka. Men det ska vi å reda på mot slutet av juli. Kommer ha resultatet i handen men vi ska försöka vänta så att vi kan ha en gender reveal-fest med familjen. Hoppas jag kan hålla mig.
Min kusin
Min kusin, som förlorade sitt barn i vecka 23 i sin förra graviditet, blev gravid ungefär en vecka efter att jag fått mina glada nyheter. Jag tror att jag var gladare för hennes skull än vad jag var för min egna graviditet. Hon har ett hjärta av guld. För två år sedan, på ett av besöken hos läkaren, fick hon reda på att hjärtat inte längre slog. Hon gick igenom en förlossning, alldeles själv. Hennes man satt fast utomlands. Det var en liten pojke. En pojke hon inte kunde förmå sig att hålla i.
Sedan dess har de försökt bli gravida. Jag har bara tagit mig tid till att lyssna på henne och stötta henne igenom processen. Jag blev så otroligt glad när hon ringde och sa att mensen var sen med 1 dag. Jag var så exalterad. Tänkte att mitt barn skulle få en syssling. Att jag skulle få någon att dela min graviditet med! Detta innan jag ens visste att testet skulle visa sig vara positivt.
Igår ringde hon mig. "Det kommer lite rosa blod när jag torkar mig". Jag lugnade henne, ställde ett par motfrågor. Idag hade det blött ännu lite mer. Nu åker hon till läkaren, som förhoppningsvis ska bekräfta att allt ser bra ut. Att hjärtat fortfarande slår. Att det bara är något blodkärl som spruckit. Jag hoppas verkligen det är så. Hon är i vecka 10+ några dagar. Vill inte stoltsera (läs berätta) om min graviditet om hon inte får behålla sin bebis.
Låt henne få behålla sin bebis. Snälla.
v11+4
De senaste veckan har jag känt konstiga rörelser i magen. Jag vet att det ska vara i princip omöjligt att känna så tidigt (vecka 10/11), så jag vågade inte riktigt tro på dessa känningar i nedre delen av magen. Så en dag när jag låg i sängen tänkte jag att det skulle vara mysigt att lyssna på hjärtljuden. Jag letade och letade där jag hittade dem förra gången, men kunde inte höra något. Plötsligt kände jag en liten stöt som kom inifrån. Jag satte dopplern mot den platsen och där hördes det galopperande hjärtat.
Jag har ju gått in i vecka 12. Det, i kombination med hjärtljuden och rörelserna har gjort att jag känner mig så lugn. Är inte orolig för missfall. Eller det är klart att jag är orolig ibland, men det upptar inte mina tankar på samma sätt som det gjorde förut. Är så tacksam för det.