För ett par veckor sedan lärde jag mig hur man känner p
å en gravidmage för att få någon uppfattning om hur barnet i magen ligger. Detta görs för det mesta efter vecka 25. Jag hade tränat jättemycket på dockorna i skolan. Fick rätt varenda gång! Jag har dessutom haft turen att ha flera vänner runt omkring mig som är gravida just nu. Fick möjligheten att känna på just en sådan vän. Har skrivit om henne HÄR tidigare. Hon blev ju gravid i början av augusti och närmar sig vecka 35 nu.
Jag försökte känna. Jag vet att det blir allt svårare ju senare i graviditeten man kommer. Jag fick uppfattningen av att bebisen var precis ÖVERALLT. Det var mycket, mycket svårare att känna på en riktig gravidmage. Jag var också rädd för att trycka för hårt. På dockorna spelar det ju liksom ingen roll. Till slut tyckte jag mig ändå känna axeln och kunde därifrån känna ryggen. När jag sedan lyssnade på hjärtljuden kunde jag lokalisera dem på en gång. Det var en underbar känsla att se min vän le när hon fick höra hjärtljuden.
Efter lite fika och prat ville hon bli undersökt igen och höra på hjärtljuden. Jag har även blivit erbjuden att närvara vid förlossningen. Alla hennes barn föddes minst två veckor innan det beräknade datumet, och hon tror att det blir så igen. Bara det blir EFTER den 10e mars för då skriver jag prov. Jag är både nervös och nyfiken. Att få närvara och se en äkta förlossning...
Typ samma sak skulle jag vilja påstå. Läkare vs barnmorska.
Jag har det så svårt att vänta. Vill bara bli klar med utbildningen nu. Då äntligen kan jag ge Abir ett syskon. Jag vill inte ha ett jobb innan jag blir gravid dock. I Belgien får man bara tre månaders föräldraledighet. Och jag vill faktiskt vara hemma med mitt barn i ett år minst. Mest pga av amningen. Det är det bästa jag gjort någonsin.
Jag har tänkt lite sedan mitt senaste inlägg. Jag insåg att jag lägger för mycket ansvar på R. På att han ska ta initiativ, på att han ska göra allt bättre. Det är både lättare och snabbare om jag gör allt JAG kan gör att göra saker bättre, och att han hänger på. Jag testade ut min teori idag. Skickade ett kärleksfullt sms till R, pussade honom innan han gick till jobbet (något som vi alltid gjort tidigare men som vi inte gjort de senaste veckorna). Som svar på detta har han ringt två gånger för att berätta om sin dag och vi pratade på ett helt annat sätt än det vi gjort.
Jag hoppas att detta håller i sig.
Jag skrev ingenting efter att ha kommit tillbaka från Sverige. Förlåt för det. Jag hade nog själv inget svar på hur det låg till. Undrar lite om jag har det nu...
Jag och R har alltså haft det lite jobbigt de senaste månaderna. Inte alls stormigt, inte alls bråkigt. Det är lite det som har varit problemet. Det är som att vi knappt pratar med varandra. Förut var det alltid skratt och bus, och nu har vi hamnat i den här dippen och istället för att ta oss ur den så gräver vi allt djupare. Jag vill inte alltid vara den som gör ett fôrsök till att det ska bli bättre. Jag tycker att han ska ta sitt ansvar. Att han ska prata. Att han ska försöka krama eller göra närmanden istället för att det alltid är jag.
I Sverige var allting bra. Vi hade saknat varandra och det blev bra med en gång; Men redan på flygplatsen tillbaka var det någonting som gick snett. Efter att ha nattat Abir pratade jag med honom och han insåg för första gången att jag varit olycklig i vår relation. Han hade aldrig förstått det tidigare. Han tyckte att jag varit falsk som låtsats att allt var okej, samtidigt som jag ställde honom frågan om hur han kunde tro det när det var så uppenbart att ingenting var som förut.
Den konversationen slutade med att vi började gräva oss ur den där djupa gropen. Det blev bättre, men jag kan redan känna hur vi är tillbaks ner. Jag vet inte hur jag ska göra för att hålla relationen stark och fungerande. Kanske sänka mina krav? Kanske inte tänka på det för mycket? Jag vet inte. Hur gör andra? Hur gör ni?
När allt var lite lättare
