Del 2
Näe, hörni. Det är inge bra mellan mig och R. Han är sårande. Jag är säkert irriterande. Jag orkar inte prata med honom. Jag orkar inte förklara vad som är fel mellan oss. Han tar inte heller upp detta fastän vi båda inser att någonting är väldigt snett mellan oss. Han låtsas som ingenting. Ena stunden tjafsar vi och han säger något sårande och i nästa pratar han som vanligt igen. Låt mig tillägga att jag är väldigt sparsam med mina ord. Jag säger inte sårande saker. Jag förklarar ofta vad jag tycker och hur jag känner, men alltid utan att skrika. Och jag slår inte slag under bältet. För ett par år sedan kunde vi bråka väldigt explosivt. Men ända sedan vi fick barn har jag lugnat ner mig. Jag pratar sansat. När jag blir arg lämnar jag bara rummet och andas ut. Håller i ilskan ett tag innan den flyter ut ur ögonen som tårar.
Imorgon åker jag till Sverige. Jag ser fram emot att vara borta från honom. Men vet också att nätterna kommer bli tuffa. Det är de alltid när vi är osams. Vill lösa saker innan jag åker. Men ett samtal är inte tillräckligt. Vi behöver utrymme. Förhoppningsvis är tio dagar tillräckligt. Pust...
Jag och R - del 1
Det jag ska skriva nu... Det är läskigt. Det är jobbigt och det ar svårt att erkänna. Men jag ska försöka. Jag ska försöka få ner orden jag gått runt och tänkt på i flera veckor nu. Jag och R. Försök att ha lite tålamod. Det är obearbetade tankar. Det är sådant jag inte fått struktur på än. Och det kommer du säkert se tydligt i min text nu.
Vi har varit tillsammans sedan den där sensommar-morgonen 2007. Nästa år har vi alltså varit ihop i tio år. Gifta i sju år. Jag märker hur vi hamnat i en svacka. Hur vi kan sitta i samma rum och visa noll intresse för varann. Eller jag vet inte riktigt hur det är med honom. Tills för ett par veckor sedan var jag fortfarande intresserad, jag ville pussas och kramas. Jag tror att jag märkte hur det alltid var jag som kramade honom. Hur det alltid var jag som tog initiativ till närmande. Vid denna insikt slutade jag abrupt för att vänta in honom. Ville ge honom chansen att kramas.
Jag tror aldrig att han insåg det här. Och nu sitter vi här. I samma rum. Båda utan se på varann. Så nära men ändå så jävla långt bort.
Nä, jag trodde faktiskt att jag skulle orka skriva om allt som händer oss just nu. Men jag orkar inte. Jag ska gå och sova istället. Precis som jag gjort varenda kväll de senaste veckorna. Jag har gått och lagt mig innan R. Har somnat innan han ens hunnit i säng. Eller låtsassovit. Och han har krupit in långsamt och försiktig, utan att väcka mig. Så nära. Men ändå så långt bort.