Följande ultraljud
Enligt denna lista i min gravbok som jag fått av gyn har jag tydligen ultraljud ungefär var fjärde vecka. Så nästa är redan om två veckor...? Det tycker jag är lite konstigt. Och ganska onödigt. Fast bra förstås på ett sätt. Man vill
mer än gärna se hur bebisen utvecklas. Det står även förklarat vad det är de undersöker på de olika ultraljuden.
Dessa är ju naturligtvis inte gratis. Vi betalade 36 euro förra gången, vilket ändå är ett bra pris. Gångerna innan blev det sammanlagt 90 euro. Så atteeeh, ja. Jag står väl fast vid att svenskt sjukvård ändå är bättre.
Vecka 15 ♥
v14+0
Förstår fortfarande inte att det är jag som gått in i en ny vecka igen. Den här veckan har verkligen flygit förbi. En vecka med ganska lite symtom men "konstiga vibbar" i kroppen. R frågar ofta hur det är med bebis. Jag har nästan helt släppt oron kring missfall. Det är skönt, för den energin kan jag nu lägga på andra saker. Givetvis går tankarna dit ibland, men inte alls lika ofta. I går när jag hade ont i magen spenderades tid på att tänka på om "någonting kanske var fel". Men idag känns det bra igen. Jag längtar till att få känna bebis. Då har man ett bevis på att allt är bra.
När kände ni sparkar/rörelser för första gången?
Läste att Blondinbella kände sparkar först i vecka 23. Vill verkligen inte behöva vänta så länge!
v13+6
Idag känns det oerhört konstigt i magen. Jag kan inte förklara det. Jag var inte uppe och kissade i natt vilket resulterade i att jag var jättekissnödig i morse. Och sedan kissningen har jag känt en sorts bubbla i mage. En tomhet. Samt en hårdhet. Kan inte ha laptopen på magen längre. Det känns obekvämt. Och ovant. Jag vet inte om det är "konstigt" eller "ovant". Om jag borde vara oroad eller lugn. För att det är såhär det 'ska' kännas. Jag vet faktiskt inte.
Hela gårdagen hade jag en hemsk huvudvärk och framåt kvällen brukar även ryggen värka. Idag känns det dock bättre. Jag är fortfarande trött. Har inte känt av ens ett uns av illamående vilket är rätt skönt. Hoppas att det blir en lugn och härlig dag. Saknar R något otroligt...
Matvanor
Under den första trimestern har jag med svårigheter kunnat laga vissa maträtter. Att steka kyckling och kött har varit jobbigast. Och även om jag klarar av matlagningen är det inte säkert att jag kan äta av maten. Kyckling kan jag fortfarande inte äta. Det spelar ingen roll hur den är tillagad. Det smakar inte gott längre. Det är synd för jag brukade älska kyckling.
Jag mår fortfarande illa om jag tänker på pizzahuts pizzor. Jag älskar (nej, älskade!) deras pizzor. Direkt efter plusset kände jag att jag var mer sugen på frukt och grönsaker. Och istället för att sukta efter chips och salta snacks började jag tråna efter sötsaker. Typ bakelser. Och godis. Jag brukar aldrig äta godis...
Jag har också varit otroligt sugen på mjölk. Jag kan dricka tre glas mjölk efter varandra och ändå vilja ha mer. Men jag har lyckats kontrollera det. För mycket av vad som helst kan vara dåligt. Så jag delar på de där tre glasen under dagen.
Roligt att se hur man påverkas. Idag har jag ganska ont i huvudet. Jag tror att jag ska dricka min första kopp kaffe sedan... ja, sedan innan jag blev gravid! Spännande!
v13+4
Dagen innan mitt ultraljud kände jag något konstigt i nedre delen av magen. Det var precis innan jag skulle sova. Två gånger efter varandra kände jag ett... någonting. Jag berättade för R som var helt övertygad om att det var bebis. Men jag är som vanligt väldigt, väldigt skeptisk. Men jag längtar verkligen något otroligt till när man VET att det är bebis. Att det inte kan vara någonting annat.
Jag är så himla glad. Jag känner äntligen att jag kan vara öppen med min graviditet nu. Jag har på mig kläder så att bulan syns. Jag går runt med en hand på magen. Haha, jag är så töntig. Jag pratar mer om bebis med familjen. Jag tror att det syns ganska ordentligt att jag verkligen njuter nu. Efter ultraljudet insåg jag att jag inte behöver gå runt och vänta på lyckan... jag är mitt inne i den. Jag vet inte när nästa ultraljud är, så jag behöver inte direkt gå runt och vänta på ett specifikt datum nu. Känns bra.
Vecka 14:
Fostret:
"Öronen är placerade där de ska vara och har fått den rätta formen. Alla större organsystem är nu färdiga och njurarna tillverkar urin. Fostret befinner sig nu i en snabb fas av tillväxt. Benen är längre än armarna och det finns gott om fostervatten som fostret simmar runt i."
Mamman:
Jag mår alldeles utmärkt. Mina bröst fortsätter att bli stora. Bröstvårtorna ändrar form. De är så fasta och hårda, till Rs förtjusning. Magen verkar ha krympt nu. Svullnaden har gått ner. Även om jag nu ibland kan känna ett illamående så är det inte alls jobbigt längre. Jag kan inte fatta att jag är igenom den första trimestern. Det är helt sjukt. Tydligen ska jag må som bäst under andra trimestern så jag passar verkligen på att njuta nu.
Surpuppa
Tack till de fina gratulationerna. Jag blir så himla glad!
Vi skulle iväg och fira, och när R kommer hem springer jag naturligtvis till honom för att kramas. Då ser jag att även hans pappa har kommit. Oväntat. R tyckte inte att det kändes riktigt ok att skicka hem honom igen, även om han kom oanmält. Så jag sitter och tjurar. För nu kan vi inte fira på en fin restaurang. Tycker det är otroligt dålig stil. Tycker också att R borde säga att han borde ha ringt. Jaja.
För det andra är jag skithungrig och hade inte lagat någon mat för att vi skulle iväg. Känner för att gråta och jag är inte säker på att jag kan skylla på graviditeten. Jag hade sett fram emot EN kväll utan renovering och bygge. En kväll där vi kunde diskutera det som idag blev så otroligt verkligt. Jag känner ändå att jag har rätt att vara sur. Så nu ska jag sitta här i min ensamhet. Nja. Helt ensam är jag ju inte. Skönt. Men fy fan alltså.
Ultraljudet
Det var underbart. Det var helt magiskt. Det var nära att jag grät. Speciellt när vi fick höra hjärtslagen. Bebis låg med ena handen vid örat. Så otroligt, otroligt söt! R blev helt förundrad över hur mycket bebis rörde sig. Jag kunde inte låta bli att skratta ibland. Speciellt när vi såg hur fint bebis rörde sig. Då rörde sig hela bilden på skärmen också. Så jag försökte verkligen att låta bli att skratta.
Jag är gråtlycklig just nu. När jag tänker på hur underbart det var. Hur underbart det ÄR. Bebis var 7.3 cm lång. Alldeles perfekt för att vara i v13+1. Lite längre. Jag är helt galet lycklig. Och R och jag... vi.. bara går runt och ler hela tiden. Jag sov jättedåligt i natt. Jag somnade snabbt men efter en kissning runt kl 04 så kunde jag inte somna om. Jag låg och störde R så han kunde inte heller sova. Så nar vi kommit tillbaka från ultraljudet skulle jag ta en liten tupplur. Men allt jag såg när jag blundade var bebis på skärmen. Och jag log. Låg och log... Så att det tog en evighet att somna.
Idag ska R och jag ut och fira. På en fin restaurang. Vi har inte hunnit prata ut om allt det underbara, så längtar till ikväll. Jag älskar bebis i magen. Just det - nupp-testet gick också bra. Sedan blev det blodprov.
v13+0
Jag skrev ett långt inlägg i morse, men tydligen publicerades det inte. Konstigt. Men det gör inte så mycket. Jag har tagit mig igenom den sista dagen i väntan mot ultraljudet. I morgon kl 08 sitter vi säkert i väntrummet och strax därefter får vi komma in. Det är så otroligt spännande. Jag kommer säkert inte ens kunna sova i natt. Vet inte hur vi ska göra med kissandet. Det ska ju vara tydligare om man har mycket vätska i blåsan, men jag måste väl ändå kissa på morgonen? Eller så kissar jag och dricker extra mycket vatten efter det.
Idag var vi och shoppade, jag och R. Ingenting köptes till bebis. Bebisens föräldrar var för upptagna med att tänka på sig själva. Haha. Efter ultraljudet i morgon så kommer jag definitivt köpa någonting till bebis! Spännande! Och mysigt. Funderar på att köpa något till mamman också. Typ mamma-byxor eller oljor... Vi får se helt enkelt.
Bröst
R undrar om mina bröst alltid kommer vara så hårda, fasta och stora. Hehe. Heh. Nä, säger jag. Han får njuta för stunden i alla fall. Den största förändringen har ju faktiskt varit mina bröst. Folk brukar ju fota magen, men det är brösten man borde fota. Det är ju där grejer händer.
v11+4
Det börjar verkligen bli dags att fota magen igen. Just idag tyckte jag att det var en stor skillnad. R höll med. Han är oroad över hur den ska gå "tillbaka in". Jag försöker trösta honom med att den GÖR det, men han tror mig inte. Jag sa: "Se bara på min mamma! Hon är ju precis lika vacker som innan om inte mer!"
R valde att konta: "Men se på din pappa! Femtio procent av generna kommer ju från honom!" Kan inte riktigt argumentera emot. För mig känns det för tillfället inte lika viktigt. Jag vill vara vacker som GRAVID just nu. Inte tänka på att komma tillbaka. Jag vet dock att allt inte blir som det tidigare en gång varit. Men jag vill såklart undvika bristningar och så.
Är det för tidigt att inhandla bristningskrämer och så? Vad använde ni? Finns det något ni rekommenderar? Let me know, jag är helt borta i ämnet nämligen.
Rädsla
Hej, igen.
Lite dålig med uppdatering. Vi har varit hos svärisarna. Det har varit otroligt mycket bebisprat - bland annat nyfikenhet om vad det är för kön osv. Jag verkar vara den enda som fortfarande är rädd för att det ska gå fel. Jag tror verkligen att jag kan lugna mig nästa vecka efter ultraljudet. Jag förväntar mig verkligen att höra att ALLTING är bra. Min första känsla är ju att allt är bra. Jag vill bara få det bekräftat.
Molvärken finns kvar. Illamåendet kommer och går men det har ändå avtagit. Tröttheten finns inte kvar så mycket längre. Och jag börjar faktiskt må ganska bra. Förutom det här med oroligheten. Jag visste inte att det satt så djupt rotad i mig. Jag märker ju hur andra kan glädjas och längta.... Och jag är rädd för att göra alla besvikna.
Sluta nu. Var bara glad. Njut.
Jag ska försöka.
Fjorton dagar
Idag mår jag rätt illa. Det är nära att jag spyr. Tröttheten är tillbaka trots att jag sovit ordentligt. Det är i alla fall ett symtom som jag lyckats slippa de senaste veckorna. Känner mig inte längre så trött. I början var det bara så att jag var tvungen att ta en tvåtimmarspaus mitt på dagen för att ta mig igenom allt. Det har inte behövts den senaste tiden. Skönt ändå. Men nu är den tillbaka. R undrar när symtomen ska avta. "Du närmar dig trots allt den andra trimestern."
Ja, jag hoppas att det blir lite bättre. Och även om R ibland tröttnar på att jag inte klarar av lukten av stekt kyckling och de hemska kväljningarna så hanterar jag det bättre. Det är ett tecken på att allt är som det ska. Känner även livmodern växa. Det skulle den väl inte göra om det var något fel?, tänker jag. Nej, ingenting är fel. Allt är precis som det ska. Fjorton dagar kvar till att vi får det bekräftat. Längtar.
Vecka 12
Tro det eller ej. Jag har gått in i vecka 12. Ja, det är fortfarande inte "säkert" än, men den där tolvan betyder ju ganska mycket ändå. Det är ju det man sett fram emot i flera veckor. Gud så jag längtar till ultraljudet för att se att allting är bra. Min värsta rädsla... nä, alltså jag kan inte ens skriva om det. Det hoppas vi över.
Idag ska jag på julfest med ett par kompisar. Ska förbereda hela dagen. Funderar på att berätta även för dem. Tycker att magen är så framträdande att de kommer tro att jag är tjock. Men det får de väl tro då... Jag känner inte att jag är redo än. Vill gärna vänta till ultraljudet innan vi gör det officiellt. R har redan berättat för sin chef, som blev otroligt glad. Han är så fin och snäll. Jag hoppas verkligen det blir en bebis denna gång. Jag orkar inte med de tröstande kramarna och att höra "du är ju så ung fortfarande". Det blir för jobbigt och något är fel denna gång. Alldeles för jobbigt.
v10+6
Då är vecka 11 nästan förbi. Det är helt otroligt att jag fortfarande inte kan lita på mina symtom. Mina tuttar ser galna ut. Mina vårtgårdar (fulaste ordet någonsin?) har blivit så otroligt stora... Jag har molvärk i livmodern men jag vågar fortfarande inte lita på symtomen. Så jäkla synd. Jag räknar ner dagarna till ultraljudet. Bara fjorton dagar kvar. Och snart går jag faktiskt in i den "säkra" perioden. Eller den "säkrare" perioden. En period som jag trodde att jag aldrig skulle få nå. Jag hoppas så innerligt att allting är bra i magen.
Reaktionerna
Jag har alltid ÄLSKAT rökt/gravad lax. Så länge jag kan minnas har jag älskat det. Jag och pappa brukade alltid ha det på frukostmackorna trots en lång arbetsdag/skoldag. Vi brukade nog alltid lukta konstiga i munnen. När pappa fick veta att jag skulle åka till Sverige började han förbereda den gravade laxen. Han frös in den.
Fredag kväll, när vi alla skulle gå och lägga oss, tog han ut fisken så att den skulle få tina. Jag blev orolig, för jag såg att den skulle tina i rumstemperatur och inte i kylen. Gick till pappa och sa att han borde sätta den i kylskåpet i stället. "Nej", säger han då. "Men jo", säger jag. "Annars kan inte jag äta den...".
Min bror och mamma satt också i rummet när pappa frågar varför jag inte kan äta den. "Jo, men jag är gravid." Det blir tyst. "Är det sant?" frågar pappa. "Men grattis då!" Jag får en kram av min bror. Pappa säger att jag inte borde äta av laxen ändå. Jag kontrar med att den legat fryst i en vecka så den går bra att äta. Men pappa står på sig.
Jag fick aldrig äta av laxen utav pappa. Han ville inte riskera något. Han var så glad! Han visar det inte förstås. Men han gick runt och pratade om bebisen hela tiden. "Jo, men han kan födas här i Sverige, tycker jag. Eller hon. Fast jag säger han. Man brukar säga han. Fast det kan ju vara en hon."
Berättade även för min syster som var i typ chock. Hon var lite mer tystlåten och orolig. Hon vet ju om missfallet, vilket min pappa inte gör. Kanske var det därför både bror och syster sparade lite på sin glädje. Men bror pratade ändå rätt mycket om bebis. Han frågade om jag tagit folsyra. Han frågade om antal veckor. Han frågade om nästa ultraljud. Det var underbart att kunna diskutera allting.
Men min pappas reaktion var oslagbar. Jag är så rädd för att rycka bort denna glädje ur hans händer. Jag förstår inte alls hur jag skulle kunna berätta om någonting gick fel. Jag blir så rädd.
v10+4
Jag har inte haft någon koll på hur långt jag var i graviditeten. Har sagt v11 till familjen, men trodde att jag var i v11+4, haha. Aåååh, på tal om att familjen nu vet - så jäkla glada de blev! Berättar lite senare i detalj. Gravidmässigt har jag mått riktigt bra hela helgen - vilket gjorde mig så rädd. För jag mådde illa nästan varje dag innan jag åkte. Men i morse när vi skulle åka iväg mådde jag illa.
Jag hade bara sovit i fyra timmar och vi kom fram ungefär kl 11. Somnade runt kl 15 och när jag vaknade mådde jag inte så bra. Drack vatten så att spy-känslorna skulle försvinna, men det gick inte att undvika. R fick hålla i håret medan vattnet forsade ut. Han blev ganska orolig. Mitt i kräkandet var jag lite glad. Min första gravspya! Men fy fan så mycket energi det tar. Jag var helt slut efteråt.
Hur är det med er? Jag har saknat att blogga.
Vecka 11 ♥
Hej, mina fina!
Sorry för kass uppdatering. Jag vill skriva... tro mig, jag vill. Det är bara så mycket med plugget just nu. Och just idag blev det ju extra hushållssysslor och packning för i morgon bär det av till Sverige! ♥ Jag hade tänkt att lägga upp svaren från frågestunden idag, men jag hinner inte. Svaren kommer upp på måndag i stället. Så vill ni fråga något ställer ni er fråga under DET HÄR inlägget.
Jag har bestämt mig för att berätta för familjen. Nu har jag gått in i vecka 11. Idag har symtomen varit nästan obefintliga så jag blir ju lite rädd. Det enda jag haft var en strålande värk i ryggen och liiiite illamående i morse. Men jag antar att allting ändå är bra. Vi firar vecka 11 med magbilder såklart! Jag har varit såå dålig på att fota så det inte är sant!
Till vänster: v6+6. Till höger: v10+0
v9+1
Så himla trött idag. Det är helt otroligt. Det är pga jag varit kissnödig typ hela natten. Och R ligger och stör. Jag och R har alltid varit nära samsovare, dvs vi bokstavligt talat klistrar oss vid varandra. Men nu de senaste dagarna har jag tyckt att det blivit obekvämare. Jag rör och vrider på mig konstant, vilket också blir jobbigt för R. Men sötungen säger ingenting. Han är alldeles tyst, men jag vet att jag stör. Kommer sällan in i en bra position, men det slutar oftast med att R håller mig bakifrån.
Aaaah, Gud vad jag blev sugen på att sova med R nu. Fast igår när vi skulle hålla på med "klistrandet", haha, så råkade han komma åt mitt bröst. Sedan två dagar tillbaka gör de helt sjukt galet ont! Jag skrek och puttade bort honom, stackarn. Jag brukar faktiskt inte reagera så. I morse sa han: "vad är meningen med att de blir så stora om man inte får röra dem?". Hahaha.
VECKA 10
Hela gårdagen släpade sig fram. Kändes som att jag stod still på v8+6 i en halv evighet. Vaknade mitt i natten och det första jag tänkte var: "Jag går in i vecka 10 idag!" Det här är en helt ny vecka. En tvåsiffrig vecka! För längesedan skrev jag att det skulle vara så himla skönt att ta mig igenom vecka 8 och 9, och bara nå v9+0. Och vet ni? Det känns precis lika bra som jag trodde att det skulle göra. Jag har inte varit såhär lugn på flera dagar. Jag är så himla lycklig!
Jag vet att jag fortfarande har fyra läskiga veckor framför mig, men jag känner mig väldigt positiv just nu. Jag hoppas att december flyger förbi. Nästa vecka åker vi till Sverige. Tror fortfarande att jag ska hålla graviditeten hemlig även om det skulle vara såå himla kul att få berätta för familjen in person. Får fundera lite till på hur jag ska göra.
Tror att det kommer bli lite svårt att dölja. Min pappa har redan börjat förbereda gravad och rökt lax. Jag älskar rökt lax, och varje gång jag åker till Sverige så förbereder han alla mina favoriträtter. Just det här med laxen har jag funderat lite kring. Han förbereder den helt själv och fryser in den. Skulle det vara farligt att äta den? För säger jag att jag inte vill ha kommer alla fatta att jag är gravid...
Äckliga (men riktiga) symtom
Typ någon timma efter att jag skrev mitt senaste inlägg rann det till i trosan. Oj, det var lite väl mycket, tänkte jag. Men jag hade ett trosskydd just idag, så jag gick inte direkt på toa. Efter fem minuter känner jag hur det kommer mer och mer. Då fattar rädslan tag i mig på nytt. Det är väl typiskt att jag ska börja blöda PRECIS när jag äntligen känner att det ska gå bra. Så jag går in på toa. Men jag tror ju inte på riktigt att det är blod. Vore det inte sorgligt annars?
Det är inte blod. Det är megaflytningar. Mmm... Det var då en av de grejerna folk inte berättar om graviditet. Jag har då inte hört talas om några rinnande megaflytningar som symtom. Värst är det ändå på morgonen. När man legat i horisontellt läge i mer än 7 timmar. Men jag är alltid förberedd med toapapper på nattduksbordet. Jag vet att det kommer rinna till. Mycket. Och man ser ju direkt att det inte är blod så det finns inget utrymme för oro.
Varsågod för den dagliga dosen av information ni inte gärna ville veta!