Vecka 9 (v8+6)
Mina bröst har förändrats totalt. De är så stora. Det ser ut som två silikontuttar som står rakt ut. Fasta och hårda har de också blivit. Det känns jättekonstigt att se på dem när jag står naken. De ser inte som MINA bröst. R klagar dock inte. Men jag tycker att de var tillräckligt stora redan innan. R fascineras av förändringen. De har börjat göra vansinningt ont under natten. Att byta position är bland det jobbigaste jag kan göra.
Annars mår jag riktigt, riktigt bra. Det är denna vecka som jag börjat inse... att det faktiskt kommer bli en bebis i juli. Jag har ju sett strecken. Jag har t o m fått se bebis på skärm, två gånger redan! Men nu ser jag bevisen i ett helt annat ljus. Jag är gravid. Jag är gravid!
Jag vet inte varför det tagit såhär lång tid för mig att inse att detta är påväg någonstans. Lyckan över graviditeten har liksom aldrig infunnit sig som det tidigare har gjort. Lyckobubblan fanns aldrig med. Vi vågade helt enkelt inte. Nu känns det dock som att jag kan ta mig dit. Lyckobubblan blir starkare! Det är så skönt. Det är så otroligt skönt. Nu ska vi faktiskt bli föräldrar!
v8+5
Jag tog mig igenom gårdagen. Jag har aldrig tagit mig såhär långt in i en graviditet. Det jag upplever från och med nu är allt nytt. Jag ser fram emot detta. Med rädsla och oro tar vi nästa steg. Samtidigt är jag otroligt hoppfull och glad. Och tacksam. Tänk att vi till slut fick det där plusset. Det där strecket har tagit mig så långt. Ända in till vecka 9. Det strecket har blivit en bebis.. En bebis som börjar se ut som en människa. En bebis som är mer än 2 cm långt.
Brösten gör ännu ondare nu. Bröstvårtorna fortsätter att göra ont men på ett helt annat sätt. Jag har "bra" och "dåliga" dagar. De bra dagarna är jag oroligare. Jag är rädd för ma. Men jag har känt lite växtvärk då och då. Nja. Två gånger/vecka. Det är tröstande. Då vet jag att det finns något som faktiskt VÄXER därinne.
v8+4
I morse tog jag en massa magbilder! Efter ungefär fem st inser jag att... hmm... vänta, okej. Jag har inget minneskort. Blev så lack att jag sket i att leta efter minneskortet utan drog till skolan. Nu är jag äntligen tillbaka.
Idag var dagen jag missföll... Så jag känner mig lite nedstämd. Idag är jag orolig. Jag känner mig olustig. Jag känner mig så negativ... :( Jag är så otroligt rädd. Vill gå på ett vul till och veta att allt är bra, men jag känner inte riktigt fôr att missbruka sjukvården (eller Rs plånbok). Måste rycka upp mig. Finns ingen anledning att vara orolig. Och finns det en så spelar det ingen roll. För åt det kan jag inget göra.
Mmmmusslor
Idag har jag tagit hand om hushållssysslorna. Eller jag har försökt i alla fall. Helst av allt vill jag ju bara ligga kvar i sängen, men jag hade så mycket att göra. Mitt i allt bestämde jag mig för att laga gratinerade musslor. Det blev ju skitlyckat! Jättegott blev det!
Men jag tror jag åt lite för mycket för nu ligger jag här och mår illa. Tror faktiskt inte att det är ett graviditetsillamående utan ett harätitförmycket-illamående. Ska läsa lite i min grav-bok ikväll och bara njuta av att vara gravid. Så glad att jag får uppleva det här. Jag har aldrig tagit mig såhär långt utan att blöda! Heja, Snutten!
v8+1
Jag diskuterade lite med mamma om jag kanske skulle berätta för familjen att jag var gravid. Hon tyckte att det var en bra idé, men att hon kanske borde "förbereda" min pappa lite. Så att han typ inte svimmar eller något sådant. Kanns bra om det går bra att undvika.
Jag nämnde dock att jag inte kommer att ha gått ut vecka 12, och att jag gärna vill berätta efter ultraljudet i januari. Hon sa att jag skulle vänta om jag kände så. Jag sa bara att jag ville vara SÄKER på att allt ska gå bra. Hon tyckte att jag borde känna mig säker ändå. Men jo. Nu känns det skönt. Att vänta, alltså.
Jag längtar så otroligt till att kunna berätta! Jag längtar till att bara kunna sluta känna att det kanske kan gå fel. Jag är så otroligt glad, och ibland känns det verkligen som att det är vår tur. Men det är fortfarande så overkligt. Det känns fortfarande så osäkert. Men snart är jag förbi det datum jag hade mf sist. Jag hade hoppats att jag kunnat lugna ner mig efter det. Men fan. Det känns så långt bort. Är så avis på de kvinnor som knappt tänker en sekund på mf. De är lyckliga och glada för sitt plus och är inställda på att det kommer bli en bebis till slut. De berättar för familj och vänner i vecka 4.
Jag önskar att jag var en av dem. Jag vill så gärna vara en av dem.
Lugn igen
Yes, jag mår fortfarande illa! Jag mådde väl illa igår men det var inte så farligt. Nu är kväljningarna tillbaka! Jag har även känt lite molvärk, vilket jag bara brukar känna typ en gång i veckan. Minns att jag hade det mer förut. Så jag har varit orolig över att jag inte känt livmodern växa. Men nu känns det bättre igen! Jag tror att allt är bra med bebis! Hoppas, hoppas. Fem veckor kvar till vul. Aaah, en evighet ju.
v8+1
Biljetterna till Sverige är bokade. Spontant-bokade, kanske vi ska säga. Kollade ett par biljetter igår kväll, och bokade de typ en timma senare. Det var lätt att övertyga R. Han älskar att vara i Sverige på vintern. Det blir bara under en helg, men fy fan så nice! Jag är så otroligt glad! Funderar på att berätta för familjen när jag är där. Har då visserligen inte gått ut vecka 12, men jag är väl runt vecka 11 eller något...
I två dagar har jag mått så otroligt bra. Nästan för bra. Jag blir ju orolig för att något ska vara fel. Samtidigt verkligen uppskattar jag dessa dagar. Får lite extra energi och jag hinner göra saker jag inte gjort. Men igår smögde sig oroliga tankar upp. Hoppas på att få känna ordentligt illamående under en kort tid i alla fall. Vill ha graviditeten bekräftad igen!
Vecka 9
Ja, fy fan! Vecka 9, here I am! ÄNTLIGEN!
Hej då, vecka 8. Och så välkomnar vi, med öppna armar och en varm famn, vecka 9! Nu har jag vetat om att jag är gravid i en månad. Jag har gått in i graviditetsmånad 3 (vecka 9 till 12). Det kommer att bli en orolig månad, men jag tror att jag klarar det. Illamåendet har varit mycket bättre sedan igår. Tror att jag lärt mig att hantera det. Jag är så glad! Speciellt idag. Att få gå in i vecka 9 känns så speciellt.
Ofta har det känts som att tiden stått stilla. Och sedan blev man tillbakaflyttad en hel vecka! Men tiden har faktiskt gått! Jag håller tummarna så hårt för att all oro ska försvinna till slut. Att vi får det vi kämpat så mycket för. Inte bara jag och R, men alla de par som försöker därute. Vi ska inte misslyckas!
v7+6
Igår natt var riktigt jobbig. Jag hade ätit smörstekt sparris med salt och citron, och efter det mådde jag inte alls bra. Vet inte om det var pga det som jag började må helt sjukligt illa. Ville bara spy så att det skulle gå över. R fick trösta och till slut somnade jag med näsan inborrad i halsen på honom. Vaknade upp flera gånger på natten, men nu mår jag så mycket bättre.
Jag hade även ont i ryggen och då blev jag så rädd att något fel var på gång, men sedan i morse känner jag ingenting. Minns att jag hade ryggont vid förra missfallet. Men äh. Nu ska vi vara positiva! Jag går ju in i vecka 9 i morgon! Så himla coolt! Jag har tagit mig till vecka 9, jag mår riktigt gravidigt och detta kommer att gå asbra!
I v7+6 ska bebis vara ungefär 1.4 cm stort. Längtar till januari. Lite mer än en månad kvar till nästa ultraljud. Kommer de köra apparaten över magen denna gång? Eller blir det fortfarande vaginalt?
Kväljningar och sånt.
Det är faktiskt ett konstant illamående, som är lite bättre precis efter frukost. R reagerar knappt på mina kräkljud längre, haha. I början tycker vi ju att det var så obehagligt. Alltså själva ljudet är obehagligt. Kväljningarna är ju jobbiga i sig. Ögonen tåras, och det känns i halsen. Men jag tänker fortfarande inte klaga! :D
Fast det jobbigaste är inte det... Det jobbigaste är att få kväljningar när man gäspar. Att gäspa är ett av de härligaste grejerna man kan få göra när man är trött. Jag är trött nästan hela tiden. Och då vill jag kunna njuta av en härlig gäspning! Ni vet en sådan då man inte ens bryr sig om att hålla för munnen? Men det kan jag inte göra.
Tänk på de kvinnor som har kräkfobi. Hur tacklas man mellan paniken vid illamåendet och lyckan att vara gravid? Helt obegripligt för mig.
Hej, igen!
Förlåt för den sugiga uppdateringen. Jag hade ingen dator igår, så det gick inte att blogga. Hade massor av saker att berätta dock. Idag var jag upptagen och mot kvällen fick vi oväntade gäster. Det är nu jag fått chansen att sätta mig ner och hänga lite med er! Jag har mått illa hela dagen idag. Igår natt var spyan i min hals. Jag var redo att spy, men jag drack snabbt lite vatten och en bit havrekaka. Genast blev det mycket bättre. Skönt med sådana symtom. Tycker fortfarande att jag kan stå ut med detta till vecka 12 åtminstone. Då vet jag att allt är bra i alla fall.
R tar hand om mig på ett suveränt sätt, men även han kan bli lite irriterad. Speciellt när mitt humör svajar. Jag har varit sugen på en cheeseburgare sedan en vecka tillbaka, och R är så emot McDonalds. En veckas tjat senare fick jag äntligen min efterlängtade cheeseburgare. Gudomligt gott. Här i Belgien hittar man inte McD överallt som i Sverige. Vi har inte ens i vår stad så jag kan inte skaffa en helt själv så lätt.
Hur är det med er? Cravar/cravade ni något speciellt?
9.8 mm
Wihu! Jag är ingen drama-queen (referens: förra inlägget)! Allt såg jättebra ut! Jag såg först inte hjärtat slå, och det var nästan som att mitt eget stannade; Men läkaren såg och zoomade in. Sedan såg jag det också. Hon mätte och bebis har växt precis som den ska! 9.8 mm stor! Enligt tabellen är jag i vecka 7+1. Men hon räknade BF till 12 juli, och när jag räknar ut det själv blir det 9 juli.
Jag vet att det inte spelar så stor roll. Kommer ju ändå bli flyttad igen. Vi bokade tid för nästa gång vi ska ses. Det blir nästa år! Haha. Vad långt bort det känns när man säger så..; Nä, det blir det 3 januari. Sex veckor dit, och då är jag i v13+1.
Tillbaka i bilen sa jag till R: 1 hel cm! VAD STORT!
R: Men det är ju jättelitet.
Jag: Hallå?! Om jag hade en 1 cm stor finne mitt på pannan, då skulle du väl lägga märke till den?!
R: Ehh, ja, det skulle jag nog.
R: Ehh, ja, det skulle jag nog.
Jag: Amen där ser du ju!
Yep, you can't argue with my logic.
Mmm, mjölk!
Jag brukade leta efter "mjölkiga" flytningar runt mensetiden... Men det är den senaste veckan som jag insett vad "mjölkigt" betyder. Jag har aldrig upplevt detta på den här nivån förut. Jag måste ha bindor på mig för annars måste jag byta trosor typ fyra gånger på en dag. Det är som att man pissar på sig.
11.45 har jag tid hos gynekologen. Kommer antagligen komma in 12.30. Jag är rätt lugn och vet att allt antagligen är superbra. Mina symtom är så tydliga så jag kan knappats betvivla situationen. Jag erkände dock för R hur hemskt det skulle vara om det inte var som det borde. Då har jag väl inbillat mig alla symtom. Inte bara kan jag inte få barn, men jag är typ världens största dramaqueen..
Symtom och sånt.
Oj, idag mådde jag rejält illa. Nu känns det dock mycket bättre. Fick ner en halv portion middag. Det är så konstigt hur smakerna förändras. Jag har helt tappat lusten för chips, pizza och kyckling. Jag brukar ofta vara sugen på just chips, men jag kan inte ens tänka på det just nu. Pizza kommer inte på tal. Speciellt inte pizzahut-pizzan. Det är nästan så att jag spyr bara jag tänker på den.
Mitt frukt- och grönsaksintag har verkligen ökat. Vindruvor lindrar mitt illamående, och kiwi är typ det godaste jag vet just nu. Mitt luktsinne har ju även förstärkts. Jag hatar lukten av vår brasa. Jag tycker att det luktar fôrskräckligt. Röklukt i allmänhet är det äckligaste jag vet. Kan heller inte använda vissa av mina parfymer.
Så himla stolt över mina symtom!
Cravings
I morse insåg jag att jag visst hade cravings. Har alltid tänkt att jag inte haft någon gravid-craving alls. Men i flera dagar har jag ätit ostmackor med gurka. Till frukost, till lunch och till kvällsmål. Sedan har jag varit jättejättesugen på mjölk. Det var R som påpekade det i morse. "Ska du äta en knäckemacka IGEN?!" Såklart. Det är det godaste som finns! Haha, brukar verkligen inte äta mackor överhuvudtaget.
Undra vad för andra cravings jag kommer få!
Känslor
Ursäkta min sämstiga uppdatering. Jag har mått lite dåligt. Inte pga graviditeten. Det tål jag. Jag sa t ex till mamma att jag mår illa. Hon svarade att "det är inte direkt synd om dig! Var glad istället!". Och jag håller mer. Jag är positiv. Jag mår gärna sämre om det betyder att det ska gå bra. Så nej. Det har inte att göra med graviditeten utan andra saker. Och nu stressar jag väl inte så mycket över om det ska bra eller inte. Faktum är att jag är kolugn (ko-lugn, som i muuuuh-lugn, inte kol-ugn). Men det är nog för att jag har andra grejer att oroa mig över.
Jag vill gärna skriva så att det lockar. Jag blir så jäkla glad om någon gillar min blogg. Eller om någon börjar följa. Jag vet också att det kanske inte är så lätt att läsa, för detta är ingen romantiserad bild av graviditeten. Det hade jag velat göra, det skulle jag också gjort. Men jag kan inte stänga ner alla negativa känslor i en burk och låtsas som att bli gravid har varit det enklaste jag gjort. Säkerligen har alla hört talats om hur jobbigt det är. Men jag har hört och läst om få som beskrivit den oro jag varit igenom. Jag är glad att lämna den fasen bakom mig för tillfället. Och så jäkla tacksam att ni stått ut med varenda en av mina panikinlägg. Kommer nog komma ett par till, basånivet.
Trodde att alla försök skulle vara som bortblåsta efter detta plus, men jag minns allt. Elaka gynekologer, negativa test, mensvärk (skickat från satan själv) och förlorad självrespekt. Men det är det värt. Bara jag tar mig till slutet på denna resa. Tack för att just du följer med och stöttar...
Ultraljudsbild
Det var underbart att se det lilla pyret på skärmen. Och mer underbart att se hjärtat ticka på! Jag hade under ett par dagar verkligen inte känt av mensvärken. När jag känner av den blir jag orolig, och när jag inte känner av den blir jag oroligare! Haha. Men det var skönt att se att allt var bra. Hoppas på att se att det växt som det ska till på fredag!
Igår kväll kände jag av mensvärken, efter typ mer än vecka. Det gjorde inte så ont, men skönt att liksom känna att livmodern växer. Längtar till fredag!
Äcklig känsla
Jag mår så konstigt... Jag mår inte dåligt, inte bra. Jag mår inte som mig själv bara. Jag hoppas verkligen att det är pga graviditeten. Jag har känt såhär i ett par dagar nu. Jag försökte beskriva känslan för en vän tidigare. Och det lät någonting såhär: "Ingenting FASTNAR i magen. Det är en blandning av magsjuka och hunger. Att äta är inte tillfredsställande. Man kan inte göra någonting för att få bort det. Obehagligt bara. Nästan en äcklig känsla"
Är väl kanske inget "vanligt" grav-symtom, men så känns det just nu. Så ovant. Någon som känner igen det?
Huuuuuur?!
Nu är jag förstoppad! Nice!
En grej som ligger och gnagar på mig är att vi BARA hade sex den 10e oktober. Eller... alltså, vi hade sex mot sluuuutet av min cykel, men jag bad R inte ha utlösning inom mig. Och av vad jag kan minnas så drog han ut. Eller så är minnet av den sexhändelsen så traumatisk att jag bara blockat minnet.
Så antagligen har jag blivit gravid på försats. Eller? Finns det fler alternativ som kan förklara HUR jag kan ha blivit gravid, och HUR jag bara är i vecka 7 när jag borde vara i vecka 8... Jag verkar inte fatta det.
v6+0
Det känns lite, lite surt att bli tillbakaflyttad en vecka. Jag har ju redan gått igenom vecka 7 ju! Allt går ju så segt, och så går det ju ännu lite segare! Ah. Bara att ta sig igenom denna vecka... igen!
Jag har sovit sedan jag kom tillbaka. Nu ska jag skynda mig och laga kvällsmaten! Jag är så hungrig.