Jag har alltid ÄLSKAT rökt/gravad lax. Så länge jag kan minnas har jag älskat det. Jag och pappa brukade alltid ha det på frukostmackorna trots en lång arbetsdag/skoldag. Vi brukade nog alltid lukta konstiga i munnen. När pappa fick veta att jag skulle åka till Sverige började han förbereda den gravade laxen. Han frös in den. 

 

Fredag kväll, när vi alla skulle gå och lägga oss, tog han ut fisken så att den skulle få tina. Jag blev orolig, för jag såg att den skulle tina i rumstemperatur och inte i kylen. Gick till pappa och sa att han borde sätta den i kylskåpet i stället. "Nej", säger han då. "Men jo", säger jag. "Annars kan inte jag äta den...". 

Min bror och mamma satt också i rummet när pappa frågar varför jag inte kan äta den. "Jo, men jag är gravid." Det blir tyst. "Är det sant?" frågar pappa.  "Men grattis då!" Jag får en kram av min bror. Pappa säger att jag inte borde äta av laxen ändå. Jag kontrar med att den legat fryst i en vecka så den går bra att äta. Men pappa står på sig. 

 

Jag fick aldrig äta av laxen utav pappa. Han ville inte riskera något. Han var så glad! Han visar det inte förstås. Men han gick runt och pratade om bebisen hela tiden. "Jo, men han kan födas här i Sverige, tycker jag. Eller hon. Fast jag säger han. Man brukar säga han. Fast det kan ju vara en hon."

Berättade även för min syster som var i typ chock. Hon var lite mer tystlåten och orolig. Hon vet ju om missfallet, vilket min pappa inte gör. Kanske var det därför både bror och syster sparade lite på sin glädje. Men bror pratade ändå rätt mycket om bebis. Han frågade om jag tagit folsyra. Han frågade om antal veckor. Han frågade om nästa ultraljud. Det var underbart att kunna diskutera allting. 

 

Men min pappas reaktion var oslagbar. Jag är så rädd för att rycka bort denna glädje ur hans händer. Jag förstår inte alls hur jag skulle kunna berätta om någonting gick fel. Jag blir så rädd.