Wachten

Så svårt att vänta. Vill ha ett syskon till Abir. Han blir fem i sommar. 
Känner hur det värker i livmodern. 
Varje dag ser jag så många små liv. Ser de med sina mammor.
Ser de beundra sina äldre syskon. 
Vill också. 
Så svårt att vänta. 
Och det är precis det jag måste göra. 
Vänta. 
 
Livet är inte stabilt just nu.
Allt leder till argument. 
Frågor måste ställas med stor försiktighet. 
Svar måste ges utan den minsta ton av dryghet. 
En suck kan leda till gräl. 
Att inte kommunicera är inget val. 
Att inte kommunicera är också att kommunicera. Det är också ett svar.
Ett otrevligt sådant. Vet inte hur vi ska hantera det här.
Vill att allt ska bli stabilt snart. 
 
Väntar. 
 

Nidblödning???

Ja, det blir många frågetecken. Jag är så förvirrad. Hade min mens för ungefär... hmm... två och en halv vecka sedan. Minns inte längre exakta datumet (annat var det för när man hade koll på både ägglossning och BIM, am I right?). Men hur som helst, igår hade jag så otroligt ont i ljumskarna. Jag kunde verkligen inte förstå varför, det var en smärta jag aldrig haft förr. Efter lite diskussion med R kom vi fram till att smärtan var ett resultat av överbelasting i samband med den nya sex-ställningen vi testat dagen innan. Men jag märkte ju absolut ingenting under själva sexandet, så lite konstigt var det ändå. 
 
Jag funderade inte mycket mer på det tills jag började blöda nästa dag. Lite annorlunda blödning... Lite mörkare. Det kom också i intervaller. Vet inte om det är en nidblödning. Var smärtan i ljumskarna ägglossning? Och jag tyckte att det var rätt mycket blod för att vara en nidblödning. Är så förvirrad.
 
Btw... är inte heller 100 % skyddad. Min p-stav gick ut i februari i år. Tänkte att hormonerna ändå skulle utsöndras ett tag till. Vet inte om det här kanske var min första ägglossning sen dess att jag satte in den, och att det därför kändes lite mer. Men anyhow. Time will tell. 
 
Vad tror ni? 

Lussebullar

För första gången på evigheter känner jag mig utvilad och energifylld. Kanske konstigt egentligen med tanke på det skitiga vädret. Här i Belgien regnar det. Temperaturen är ändå helt okej. Det gråa, mörka vädret påverkar mig nog mer än vad jag tror. Men nu när praktiken tagit slut, när jag fått vila och ta hand om mig själv känns regnet helt ok. Nästan lite mysigt, till och med. 
 
Under min ledighet har jag bland annat fått tid att baka. Jag gjorde ju lussebullar så klart. Jag tycker faktiskt inte de är särskilt goda men det är också de enda bullarna som gör att det smakar jul i munnen och luktar jul i hemmet. <3
Plockar alltid bort russinen också, haha. 
 
Btw, två av mina kompisar är gravida igen! Den ena får sitt andra barn, och min andra kompis ska föda sin femte (!!!). Är så glad för deras skull. Min vän har redan fyra söner så hon hoppas nu att denna ska bli en flicka. Men om det blir en pojke igen ska jag faktiskt fråga rakt ut om hon verkligen funderar på en sjätte. Det är verkligen ingenting jag skulle rekommendera. Det känns som att hon fastnat i det tänket. Att hon MASTE ha en tjej. Hoppas verkligen inte att hon fortsätter bli gravid i hopp om en tjej... 
 

Han vill inte.

R vill inte ha barn än... Han vill vänta. Så nu är är planerna ändrade. Ville bli gravid mot mars/april, men R känner att vi ska vänta lite till. Han skäl är oklara. Blev så chockad av att höra det. Normalt är det alltid han som tjatat på (fler) barn. Så jag tänkte vid det tillfället inte ens på att fråga eller diskutera vidare. 

Vet inte hur jag ska hantera det här nu. Hade allt så bra planerat... Men tydligen är det inget andra barn i sikte den närmaste framtiden. 😕

Nätter som denna.

Alltså fy fan för nätter som denna. När det är totalt tomt på förlossningen. På BB är det nästan bara flaskor som ska värmas. Några som vill ha hjälp med amningen. Men i skrivande stund har jag suttit på samma stol i 1 1/2h.. Nu hade gärna någon fått komma in och föda. 

Vad gör ni? Haha, inte för att det är många som är härinne och läser. 
Hittade en del av Sverige inne i förlossningsrummen. Detta verktyg ändå för att ta hål på hinnorna. 

Midwife - at your cervix

Första veckan på förlossningen är avklarad. Den första veckan är alltid den jobbigaste. Man är så förvirrad och allt känns så ovant. Men jag hoppas att det från och med nu går bättre. Att få heltidsjobb på förlossningen att gå ihop med en familj och en fyraåring är bland det jobbigaste jag varit med om. Det är ju nästan omöjligt. Vissa dagar träffar jag inte ens Abir. Det gör dessutom så ont i hjärtat när jag ska jobba helger och han bönar och ber att jag ska stanna hemma hos honom istället. 
 
Suck. Jag gör det här för dig, älskling. I slutändat i alla fall. 
 
Bara några månader kvar. Sedan är jag en midwife - at your cervix! (Måste bara dricka upp kaffet först, haha). Köpte koppen nedan som motivation till mig själv. Fin, va? 
 
 

Sista dagen på neonatologin

Nästa vecka jobbar jag på förlossningen igen. Kommer bli kul, hoppas jag, även om det finns ett par barnmorskor som jag verkligen inte ser fram emot att jobba med. Hoppas verkligen att jag gör bra ifrån mig också, och att jag når det antal förlossningar jag behöver för att bli klar med utbildningen.

Vi har börjat planera när barn nummer två ska komma också. Kommer bli tidigare än vi egentligen hade tänkt faktiskt, fniss. 

Almost there. Keep pushing.


Säger samma sak till mig själv som jag säger till mina blivande mammor. Du ät snart där, fortsätt kämpa, detta är slutspurten. 

Gravid

Har nog aldrig varit så bebissugen som jag blivit under min tid på neonatologin. Alltså guuuuud, min livmoder värker. Vill bara ha en till unge nu, nu, nu. 

Min vän är förresten gravid med sitt femte barn nu. Jag var med henne när hon testade. Vi var båda så chockade när det blev positivt direkt. Det var helt oplanerat och oväntat. Så fort hennes man fick reda på det bokade han en tid för abort. En tid som hon senare avbokade. Hon skulle aldrig klara av det, sa hon. 

Hon har redan fyra pojkar så nu håller vi tummarna för en flicka. Även om det såklart inte spelar någon roll. 

Neonatologin

Hej, jag lever. 
 
Neonatologin. Tog mina första stapplande steg in på avdelingen för lite mer än två veckor sedan. En helt egen, och för mig hittills helt okänd värld. Där ligger lilla K... Han som legat där i tre månader nu. Han som kanske aldrig kommer kunna gå på de nu blågråa benen. Han som kanske kommer behöva en magsond resten av sitt liv. Han som antagligen kommer att ha ett svårt funktionshinder. Man vet inte. Det är så ovisst. Man vet inte vad den intrakraniala blodningen ställt till med i hans hjärna. Det är så många sladdar och monitorer uppkopplade på honom. I början såg jag endast sladdarna. Det var så svårt att se på barnen. Men nu ser jag bara barnen, läser deras ansiktsuttryck, försöker förstå deras kroppsspråk. Och sladdarna för mig finns inte längre. 
 
När alarmen piper så springer man naturligtvis dit för att se att allt är OK. Men de finaste stunderna är när bebisarna är vakna och lugna och ser sig omkring. När alarmen är stilla och man har nästan ingenting annat att göra. Det bästa då är att gå och umgås med lilla K vid de stunderna. På nätterna när ingen annan hör och man har boxen för sig själv kan man sitta vagga K till sömns. Smånynna på "sov du lilla videung", önska att allt kommer lösa sig för honom och hans familj. 
 
Nu kanske ni tycker att det jag beskriver är hemskt, men det här är inte det jag tycker är det mest hemska. Det mest hemska, ska ni veta, är de barn som föds med en mamma som varit drogpåverkad under hela sin graviditet. De barnen skakar något så fruktansvart och har alla de abstinensbesvär som vuxna genomgår under en detox. Det är det värsta och det sorgligaste jag någonsin sett. 
 
Och fortfarande är det någonting med just det här jobbet som gjort att jag fastnat. 

Babyboom på förlossningen

Tre dagar. Tre dagar till. Sen kan jag njuta av ledigheten.Jag har så ont i huvudet. Och i benen, och fötterna. Jag gav110% idag och fick jättedålig feedback tillbaka. Det var fullt på förlossningen, baby boom, 7 timmar in på mitt skift fick jag tid för en paus. Trots allt hårt arbete verkar det som att nästan ingenting jag gjorde var bra nog. Jag arbetade inte snabbt nog, inte tillräckligt noga, inte tillräckligt bra. Började gråta redan på väg hem. Var dock med om två fina förlossningar i alla fall. Älskar kontakten med patienterna, men jag kan hata hur barnmorskorna här är. Inte bara med patienter, men med varandra och med studenterna, som är där för att lära sig.
 
Det positiva är att jag klarat vartenda skitiga, jobbiga, hemskt svåra prov jag haft under det här året. Till och med den sista provet som var så sjukt svårt. Det gick bättre än jag hade väntat. Direkt efteråt började praktiken på ett av sjukhusen som jag inte tycker om. Tre dagar avklarade. Tre dagar kvar. Det är fysiskt krävande. Krävande på ett sätt som jag inte är van vid. Också mentalt krävande. Vet inte vad jag ska skriva mer. Kan inte förklara varför det går så dåligt. På alla andra avdelningar har det alltid gått så otroligt bra. Jag har aldrig mått så dåligt som nu.
 
Första dagen gick allt så bra.. Det beror också jättemycket på vem man arbetar med.
 
Längtar till lördag kväll när jag äntligen får ledigt. Måndag åker jag till Sverige. Och jag ska fan stanna där tills jobbet på förlossningen börjar igen!
I augusti börjar mitt sista år för denna utbildning. Så kul. Bara jobbigt nu när jag tänker på en eventuell praktikplats på just detta sjukhus. Fy.

Moe

Skittrött. 
 
Imorgon ska jag träffa en kompis som är gravid. Jag tar med mig min doppler så kan hon få höra på hjärtljuden. I augusti när hon ska föda kanske jag jobbar på sjukhuset hon ska till. Sista året nu. Sedan får jag kalla mig själv för barnmorska. Håller näsan och munnen över vattenytan för tillfället. Längtar till juli när jag äntligen kan njuta av semestern!
 
 
 
 

Drowning

Jag är sämst på att uppdatera. Har haft så mycket att göra. Jag drunknar. Samtidigt vilar jag när jag få tiden till det. Det leder till ångest eftersom att jag egentligen hade hunnit med ganska mycket plugg på de stunderna. Dagarna har blivit kortare, lektionerna så mycket längre och tätare. Kaffekopparna har gått från tre till sex. Vill bara få vila. Våren kom med lite mer energi. Vet inte vad jag skulle gjort om inte solen tittat fram snart. Måste återgå till helvetet. Har en vetenskaplig artikel att skriva. Yay. 

25 grader


Vi har haft sånt härligt väder här i Belgien de senaste dagarna. Fruktar den svenska kylan nu som vi kommer få uppleva imorgon. Värmen gjorde verkligen susen. Älskar känslan av vår. Belgien hoppar nästan över vår-säsongen direkt till sommar. Det var ju skitvarmt!

Storm

Jag fyllde år igår. Jag brukar aldrig fira. Vill oftast inte heller bli firad. Igår tog R med både choklad och en presentbox från Chanel. Han brukar glömma sådant så det var fint att han ville göra något speciellt. Sedan bråkade vi. Han vill att vi ska åka till Norge med hans familj. Jag vill åka till Sverige och stanna där en tid eftersom att det var ett år sedan jag var i Sverige sist. Typ (överdriver en aning). Känner alltid att jag åsidosätter min mamma och pappa för HANS mamma och pappa. Vill ge båda lika mycket tid, men han tycker inte att jag gör det. Det är tydligen inte tillräckligt att träffa de varje vecka, jämfört med mina föräldrar som jag ser tre gånger om året (oftast när de flygit HIT). 
 
Dagen var redan utmattande. Förväntade mig att jag skulle däcka direkt när jag kom i säng, men det gjorde jag inte. Jag låg vaken till 02 och gick upp vid 07. Imorgon bilar vi till London. Mitt team ska spela volleyboll mot ett annat lag där. Längtar till det. R bjöd med sin familj också. För man kan ju inte åka någonstans själv med hustru och barn. Nej, nej. Men det är okej. Jag är okej med det. Nu. Måste vänja mig vid tanken. Och sen blir det faktiskt okej. Jag ska ju ändå spela hela helgen. It's fine. Det är i alla fall det jag intalar mig själv.