v8+3

Hejsan. Detta är tredje natten i rad som jag sover fullständigt skitdåligt pga ont i magen. Jag har som mensvärk. Just nu har det inte gått över gränsen till det normala, men igår blev jag verkligen orolig. När jag klev upp från sängen förväntade jag mig en massa blod, men det kom inte så mycket alls. Och inga klumpar var det. Sedan kändes mina boobies riktigt tunga och ömma. Så då blev jag hoppfull igen. Jag vet inte vad det är med natten som gör att jag förlorar all hopp. Sedan får jag tillbaka den (plus illamående) av morgondagen. Det är jobbigt. 
 
Ett annat symtom är att jag fått ont i ryggen. Efter att ha läst lite på internet kan det bero på två saker när man är gravid: 
 
1. Att fostret dött i magen. Det var en tjej som fick skitont i vecka 8-9 och sedan blev det outhärdligt i vecka 13, så gick hon och kollade upp sig. Och då visade det sig att fostret varit död sedan vecka 9. 
 
2. Att foglossningen redan börjat. 
 
3. (Och detta har jag lagt till själv) Att jag sovit fel på den hårda soffan här nere i vardagsrummet. 
 
R fick massera mig jättelänge igår. Stackarn, jag hatar att göra honom orolig. Sedan känns det jobbigt att jag ska vara sängliggande hela dagen och han kommer hem och lagat mat och städar, etc. Det känns inte rättvist i själen. Men sen säger min elaka sida att "du är gravid, dra nytta av situationen" och sen blir jag lugn och drar nytta av situationen. Eller nä. Jag mår rätt dåligt och säger till honom att låta bli att städa och jag gör det när jag mår bättre. Snälla jag... 

Symtom

Dagen blir bara bättre och bättre. Jag blöder inte längre och jag typ nästan kräktes nyss. Reste mig för att gå på toa men kände ett starkt illamående skölja över mig. Visste inte vad jag skulle ta mig till. Skulle jag kräkas, eller skulle jag äta något? Att må illa och försöka få i sig något att äta är absolut inte det lättaste, det kan jag ju direkt säga. Men några cashewnötter gjorde susen och jag ska försöka mig på att resa mig från sängen igen snart. 
 
Är otroligt tacksam för de små symtomen som tyder på att lilla lever där inne. Jag tror nog att jag lär gå på en kontroll innan den i vecka 12. R säger att ingenting kommer att hända bebisen, och att jag ska sluta vara orolig. Han menar att det inte alls är svårt att vänta tre veckor på nästa kontroll. Jag hoppas att det går snabbt till vecka 12. Vill lämna trimester ett, den är inge rolig längre. 

Att åka in eller inte..

.. det är frågan. Jag vill veta hur det står till i min mage. Varje gång jag ringer till gynekologen säger hon att jag ska komma in istället för att åka till akuten. Hon säger att jag kommer att få vänta jättelänge där och att jag antagligen inte har fått missfall. Att det är bättre att kolla upp hos henne om hjärtat slår eller inte. Men hon tar jättemycket betalt för ynka 10 minuters besök. Och nu när blödningen avtagit sedan igår är jag lugnare. Är det ett missfall så kommer jag att få reda på det. Dvs, kramperna blir outhärdliga och blodet fortsätter att rinna. 
 
Jag har inte haft outhärdlig värk. Det har varit ganska normalt. Och blodet som kommit är fortfarande mindre än vanlig mens för mig. Så idag är jag otroligt hoppfull. Jag är fortfarande gravid antagligen. Om det blir mer värk och mer blod lovar jag att kolla upp mig. Men just nu känns det inte nödvändigt att kolla upp mig. 
 
*snål*

v8+2

Godmorgon, mina fina! Hur står det till? Jag mår bra! Vet ni varför? För jag blödde ingenting i natt. Och minimalt nu i morse. Hade dock molvärk på natten och hade svårt att sova. Nu på morgonen mådde jag sjukt illa, och det var nästan omöjligt att borsta tänderna. Jag hoppas verkligen att blödandet avtar nu. Mitt sängliggande verkar ha gett resultatat. 
 

Lite grejer

Positiva grejer: 
Jag mår illa. 
Min mage är såå stor! 
Mina bröst har växt. 
Jag har inte blött sedan i morse.
 
Negativa grejer: 
Jag har ont i min mage.
Jag kommer antagligen blöda i natt.
 

Idag

Jag blev beordrad sängliggande idag av gynekologen. De kollar mig imorgon. Idag har jag inte blött mycket alls. Sen har jag inte haft jätteont i livmodern heller. Bara vanlig molvärk. Tanken slår mig att det kanske redan är över. Att allt redan kommit ut. Idag har jag inte mått så illa, men det kanske beror på att jag sovit bort mesta delen av dagen. Idag har jag gråtit också. Egentligen pga något annat, men det kändes ganska skönt. 
 
Jag ringde till min gynekolog i morse för att få veta om jag skulle åka till akuten eller inte. Hon sa att jag skulle låta bli, att jag skulle komma in imorgon igen. Men jag vet inte. Jag orkar inte. Jag vill bara ligga i min säng och fortsätta vara gravid. Och sedan vänta en månad och få veta att bebis mår bra. Det är det jag vill göra. 
 
Måste tacka er för era fina kommentarer! Tänk att det finns så fina människor här i (blogg)världen. Känns så skönt med stödet och det ger mig styrka på något konstigt sätt. Tack sååå mycket! <3

Hemsk, hemsk natt

Jag har alltid ont i magen på kvällen. Oftast är det inte så farligt. Antar alltid att det är livmodern som växer. Somnade runt kl 22. Vaknar alltid runt 02/03 på natten. I natt var inget undantag. Kände mig kissnödig och hade mensvärk. Gick upp från sängen och inte ens halvvägs till toaletten rinner det ut från bindan och längs mitt ena innerlår. Ursäkta detaljer, men ni får hoppa över detta inlägg ni som är lite känsliga...
 
Så jag sätter mig på toa. Nä, egentligen gör jag inte det. Jag står över toan, för jag vill inte att det ska bli äckligt på sitsen från mitt lår. Och det får rinna fritt från mitt underliv. Jag förstår att jag legat i säng helt vertikalt i typ fem timmar, att det samlat sig under den tiden och kommer ut nu. Men det var ändå som en megachock att se det hela. Går och lägger mig igen. R frågar om jag blött. Jag svarar ja. Jättemycket. 
 
Sedan börjar den mest hemska delen av natten. Där jag ligger och vrider mig i smärta. Det känns hemskt. Jag tänker att nu är det över. Det är hemskt. Två värkar minns jag klarast - resten är faktiskt ganska suddigt. De är vassa. Känns som hugg. Jag vet inte hur jag lyckas somna. R masserar sina varma händer på min rygg vid varje värk. 
 
Morgonen känns konstig. Hoppet är förlorat. Men krampen är borta. Blodet är borta. Kvar är bara en ovisshet. Vi kan inte göra något mer än att vänta. 

Tankar

Jag försöker vara positiv. Jag försöker att se det från den ljusa sidan. Så jävla svårt. Det är som att lyckan står på vänteläge just nu. Så fort jag slutar blöda kanske det går att vara lycklig igen. Jag saknar det. Fast jag måste ändå säga att jag känner mig rätt gravid just nu. Det går upp och ner. Mycket har att göra med hur ofta jag har molvärk, och hur mycket jag blöder. Just nu varken blöder jag eller har ont. 
 
Så fort det börjar göra ont och kanske blöda lite så känner jag att det kommer att gå skit. Äh, jag försöker hålla ut. Trots att jag läst så många gravidbloggar har jag aldrig reflekterat över att man egentligen aldrig kan pusta ut riktigt i en graviditet. Speciellt inte i början. Speciellt inte när man börjar blöda. Jag tyckte att det var jobbigt att ha bruna flytningar men det âr ju ingenting jämfört med att se en binda full med rött blod. 
 
I vecka 8 ser det ut såhär. Fortsätt växa bebis! 

v 8+0

Jag mår inte så bra idag. Jag är orolig, men vet att allt antagligen är bra. Jag blöder och har läst lite om hotande missfall. Läkaren sa att jag inte behövde stanna hemma från skolan eller så, men att det kunde vara bra med extra vila. Internet, however, säger att sängliggande kan förhindra ett hotande missfall. 
 
Jag hade väl hoppats på en komplikationfri graviditet. Men att jag tagit mig såhär långt är en lycka i sig. Spelar ingen roll hur orolig blödandet gör mig. Jag har tagit mig hit... till vecka 8+0. Det känns bra. Jag måste vara positiv. Det här måste ju gå bra. 
 
Det är en lång väntan kvar till nästa kontroll. Då vi får veta att allt verkligen är okej. Jag hoppas att jag spyr imorgon. Jag hoppas att mina bröst blir superömma. 

Bajs

Jag blir så orolig varje gång jag blöder. Det är mycket dessutom.. Men mina symtom är kvar. Ska ta ett graviditetstest varje vecka för att se så att det inte minskar i styrka... Det känns som att det är lite för mycket blod för att bara vara ett blodkärl som brustit. Det är som mens nu faktiskt. 
 
Nu har jag gått in i vecka 9, v8+0, väl... Fotade magen i morse. Men det känns inge braaaa. Nästan väntar på att illamåendet ska gå över och att brösten slutar göra ont. Och sedan kommer klumpen ut. Onda tankar. 

Update

Hejsan! Allt är bra i magen tydligen! Bebis har växt till hela 16.5 mm. Och jag såg hjärtat slå. Till skillnad från alla andra så sa min gynekolog att det inte var normalt att blöda under graviditeten, även tidig graviditet. Men att det vi såg på skärmen var normalt, och det var det vi skulle gå efter. Det var skönt att höra, även om jag fortfarande kan vara orolig. Hon sa att jag skulle vara lugn och vänta till nästa kontroll. Det är den 8 maj. Ska försöka vara lugn. 
 
Mitt illamående har blivit värre, yaaaaaay! Jag är helt sjukt trött. Ska fortfarande laga middag, hur nu det ska gå till väga...

Fick en ny bild med mig. Känns skönt att veta att det fortfarande finns hopp trots att jag blött så mycket. Nu hoppas jag att det slutar helt - eller åtminstone inte ökar. 

Symtom

Vad som gör jag att jag vågar hoppas och vara positiv är mina små symtom. Illamåendet och mina otroligt ömma bröst. Illamåendet har avtagit lite nu, men jag har varit med om ett par kvälvningar idag. Sedan har blödningen också avtagit. Ska ta mig till kliniken idag ändå. Hoppas att få tid i eftermiddag. 
 
Jag är otroligt trött idag. Mina bröst ömmar som fan. Hoppas att allt är okej. Ber tysta böner att jag ska få slippa ett missfall. Men jag förbereder mig också mentalt. 

Tråkiga nyheter

Det har blivit värre. Och det känns så jobbigt. Sluppit kramperna fortfarande, men blodet slutar inte att komma. Igår natt drömde jag hur jag satt på toa och så kom det ut en klump. Såg inte alls vad det var, men sedan kom det upp till ytan och jag kunde se allt. Armbar, ben, huvud och de svarta ögonen. Också nu när jag vaknade var jag säker på att det hänt i verkligheten och jag var bara såå besviken. Jag är så rädd. Speciellt nu när jag såg att bindan var nästan full av rött blod efter en natt. 
 
Känner mig nästan misslyckad. Tänk att imorgon skulle jag gå in i vecka 9. Det kanske ännu inte är för sent... men jag har nästan slutat hoppas. 

-

Jag har ringt till läkaren. De säger att om det kommer mer blod à la vanlig mens så ska jag åka in till akuten. Är det så lite blod som jag säger är antagligen allt OK. Säger de... Det lugnar mig inte alls mycket. Fy fan vad jag vill vara i Sverige just nu. 
 
Så det är det jag gör just nu. Väntar på att det antingen ska bli bättre eller sämre. Har inte sagt något till R. Kommer inte göra det heller om inte det blir värre. Det var bara blodigt i natt, och nu är det brunaktigt igen. Men jag har ingen/minimal värk. Det är jag glad för. Hoppas verkligen att allt är OK i magen. Snälla, kan jag få behålla denna bebis? 

Blod

Klockan tre i morse gick jag upp för att kissa. Ställde mig upp och kände hur det kom ut något. Blod. Med små röda klumpar. Fan. Jag kunde inte somna om efter det. Låg och analyserade hur ont det gjorde i magen. Var det som mensvärk eller var det växtvärk? Hur ont ska det göra? Jag hade ju en megavärk i bilen, och allt var ju bra efter det. Men mörkrött blod... Rött blod. Inte bra. Inte alls bra. 
 
 

10 April

Kvällen var fantastisk! Jag berättade för min mamma över ett videosamtal, det var så underbart att få höra hennes "ååååååååååh, men grattis!". Sedan skickade hon en stor slängkyss. Jag blev så otroligt lättad och glad. Sedan berättade jag för min bror. Hans reaktion var: "Du ljuger, du ljuger. Ljuger du? Du ljuger!" Hahaha, hans reaktion var helt klart bäst. Han började skratta, jättemycket. Sedan sa han "du vet inte hur glad jag blir! Jag ska bli morbror!". Sedan satte han handen för ansiktet. Log, och sedan blev han gråtfärdig. Samma med min syster. Hennes röst blev skakig och... ahhh, det går inte att förklara. Eufori för alla. 
 
R satt bredvid mig. Tror att han blev ledsen. Det var liknande reaktioner vi var ute efter när vi berättade för hans familj. Men de var inte alls lika stöttande. De visade inte alls lika mycket glädje. Trots att detta alltid varit efterlängtat av dem. Konstigt. Äh... jag ska inte låta de förstöra något. Jag är bara så otroligt tacksam för min familj.. De påminde mig hur fantastiskt det faktiskt är!
 
De ställde en massa frågor. De frågade om nästa möte med BM. De frågade om hur jag hade mått. Dessa frågor saknades helt från Rs familj. Men det är bara att acceptera att det är en helt annan familj, som självklart reagerar på sitt eget sätt.
 
 
Nu måste jag ändå skriva om den delen där euforin avtar och oron återigen är igång. Mina bruna flytningar fortsätter. Nästan så att de blivit mörkröda. Jag känner av värken i livmodern mer. Och jag vill bara att flytningarna ska sluta så att jag slipper oroa mig. Jag vill gärna må hur dåligt som helst, för det skulle vara ett tecken på att allt är bra. Att gyn sa att blödningen inte hade något att göra med bebis lugnade mig i typ en dag. Nu är jag orolig igen.
 
 
Hur mycket kostar en ultraljudsmaskin om man skulle vilja ha en hemma egentligen? Skulle vara skönt att kunna se hjärtat slå när man behagar. 

1.3 cm

Hur känns det egentligen i kroppen? Annorlunda. Faktiskt. Kanske är det konstigt att bara vara tillbaka till min sköna vardag. Att kroppen inte vant sig. Men jag tror faktiskt att det beror på bebben. Jag känner en sådan kärlek till plutten i magen. Jag har alltid tyckt att det är konstigt med mammor som fokuserar på just ultraljudsbilder och foton på bebis. Jag har alltid tänkt... men din bebis är ju INNE i din MAGE. Du går ju runt och bär på bebisen! Men det är en helt annan känsla att ha en bild. Ett bevis på att det faktiskt ÄR något därinne. Shit - det är något därinne. Sedan jag såg bilden har jag känt att det är på riktigt. Och att jag älskar de där 1.3 centimetrarna. Faktum är att jag går runt och tänker jag är gravid, jag är gravid, jag är gravid. Vilket är helt sjukt och något jag måste sluta omedelbart med (men hörni... jag är ju faktiskt gravid!). 
 

Jag har fortfarande svårt att förstå. Det är helt sjukt svårt att förstå. 226 dagar kvar till BF. Sedan blir jag mamma. Och åh, shit! *hyperventilerar*. Jag måste sluta skriva nu, för jag blir bara mer och mer exhalterad! 
 
Ska skriva ett långt inlägg om vår resa också. Det är bara det att jag längtat tillbaks hit så otroligt. Då skulle allt bli mer på riktigt och ja! Nu känns det faktiskt som att det ÄR på riktigt. 

v7+4

R och jag hade ett mysigt samtal i bilen på väg tillbaka hit. Jag förklarade hur jag hade känt mig under kontrollen. Han berätta hur han hade känt sig. Det glädjer mig så att han är så insatt och lycklig. Aaaah, vad glad jag blir! Han sa att han hade stannat upp, slutat andas plus något mer. Men jag minns inte det han sa.
 
 Det känns hur bra som helst det här! Mina symtom, har också börjat blomma upp mer ordentligt nu. Jag är otroligt mycket mer kissnödig nu. Jag har inte upplevt något jättejobbigt illamående även om jag för stunden skulle glädjas åt det. Men mina kräkreflexer are all over the place! Gäsp - kräkreflex. Host - kräkreflex. Tandborstning - kräkreflex. Det är lite jobbigt att inte kunna gäspa. 
 
 
Nästa kontroll är om fyra veckor. Den 8 Maj. Då är jag i vecka 12. Btw, här räknar de lite annorlunda. De säger att man är i vecka 7 när man är i vecka 7 + några dagar. Inte att man gått in i vecka 8. Jag är fortfarande helt confused när det gäller räkningen. 
 
Läkaren konstaterade att det var en bebis (alltså inte att jag skulle ha något som var något annan än en människo-foster utan att det inte var två... bara EN! Därav: En bebis!") Shit, en bebis! 

Igår

Förlåt att det inte blev någon uppdatering igår! Det var verkligen inte meningen! Såhär gick det till:
 
Jag träffade R i väntrummet, han var där före mig. Jag var nervös. Men jag fick en känsla av att allt var bra ändå. Vet inte riktigt varför. Kanske var det min ständiga hunger som tröstade just i den stunden... I flera dagar har jag haft noll aptit. Jag har ätit jättelite, inte för att jag inte var hungrig eller mådde illa. Det bara gick inte att äta det som var framför mig. Men den här dagen hade jag varit hungrig en timma efter måltiden. Bra. Härligt. Tröstande. 
 
Sedan ropar läkaren in oss. Det första hon frågar är när jag hade min senaste mens. Jag får hjärnsläpp, kan inte alls minnas. "Det är jätteviktigt", säger hon. Jag VET! Panik. Jo, men jag SKULLE haft min mens 16 mars och min cykel är 32 dagar lång så räkna bakåt från det, vetja! Hon tittar konstigt på mig. Jag vet att jag är väldigt korkad, tänker jag för mig själv. Sedan kommer jag på att det var den 12 februari - två dagar innan alla hjärtans dag. Ahhh, första frågan avklarad. Är resten lika svåra? 
 

Hon säger att jag ska ta av mig byxorna och trosorna och sätta mig på gynstolen. R står typ där nere och jag ber honom komma upp till mitt huvud. Hon går in och ser en blödning. Hon tar de prover hon behöver. Sedan går jag in till nästa rum och där ser jag ultraljudsapparaten. Hon går in så snabbt (kanske kan R ta och lära sig tekniken?) och helt plötsligt uppenbarar sig vår kotte på skärmen. Jag ser hjärtat slå. flick, flick, flick. Jag trodde inte att jag skulle LE så stort! MEN JAG LOG! Det var ju underbart att se. Jag har alltid trott att jag skulle bara: "mjeeeh.. whatever." men ååh, det var underbart. Läkaren säger att blödningen inte har något att göra med bebisen. Det var också SA skönt att höra. 
 
Sedan fick vi en bild och min gravidbok som tydligen ska vara min bibel i 7 månader. R och jag hade pratat om NÄR vi skulle göra det officiellt och jag tyckte att det kändes som en bra idé efter första kontrollen i alla fall. Så efter en stor blöt kyss sa R att vi skulle köpa tårta och dra till svärisarna och berätta. Han var såå glad! Så vi drog till stan och jag köpte "farmor-farfar"-koppar till blivande farmor och farfar. Det var jättefina. Sedan köpte vi tårtan och åkte direkt hem till dem. Jag hann aldrig komma tillbaka hem för att uppdatera er... Kändes sjukt jobbigt, men just i den stunden var jag lycklig att det skulle bli officiellt nu. 
 
 
Vi kom fram och räckte över presenter till alla som vi tagit med från Indien. När allt öppnande var slut så var det två paket som var kvar. Jag räckte över dem och de började öppna. Farmor öppnade snabbast, och jag tror att hon förstod på en gång. Farfar var lite segare, och sedan sa han "men jag är inte farfar, vaddå farfar?!" Ja, du ÄR inte, men du kommer att bli!", sa jag då. Då trillar poletten ner och svärmor kramar mig och R. Rs bror kommer in och ba: "Men huuuuuuuuuuuur?!" Hahaha. Sedan blev allt tyst. Obekvämt. Tror att alla var i chocktillstånd. 
 
Resten av kvällen åt vi, men pratade mer om Indien än om graviditeten. Jag fick faktiskt inte ens frågan om hur långt gången jag var. Men jag vet också att R kommer från en familj HELT olik min egen, där man oftast inte pratar öppet om dessa saker. Sedan kan jag förstå chocken. 
 
Idag hade jag tänkt att berätta för mamma också. Att berätta för mina egna syskon kommer att bli hur kul som helst. Min bror ÄLSKAR barn och de ÄLSKAR honom. Ahhhh, jag bara önskar att jag kunde vara hos dem när jag berättar. Det får bli över skype helt enkelt då. 
 
Just det... R var skittrött så han somnade på soffan. Kunde inte väcka honom så jag somnade också runt tio-tiden. Vaknade upp för två timmar sedan och kom precis tillbaka från svärisarna. Det första jag gjorde var att logga in på bloggen för att uppdatera. Bild på ongen kommer snart! 

Up and away

Om en kvart ska jag iväg. Det regnar ute och det är en lång promenad på gator jag inte känner till, så jag tänkte dra lite tidigare. R möter mig där förhoppningsvis. Jag börjar bli mer nervös. Jag berättade för bästis om graviditeten! Hon blev jätteglad! Eller hon blev glad efter att jag berättat att jag var glad! Tänkte att jag kommer att behöva stöd från någon annan än R om det går dåligt. Petra är så bra på att prata och stötta. 
 
Nä, nu får ni önska mig lycka till! Hoppas på att få se ett starkt hjärta dunka. 

Tidigare inlägg Nyare inlägg