Sedan dess har de försökt bli gravida. Jag har bara tagit mig tid till att lyssna på henne och stötta henne igenom processen. Jag blev så otroligt glad när hon ringde och sa att mensen var sen med 1 dag. Jag var så exalterad. Tänkte att mitt barn skulle få en syssling. Att jag skulle få någon att dela min graviditet med! Detta innan jag ens visste att testet skulle visa sig vara positivt. 

Igår ringde hon mig. "Det kommer lite rosa blod när jag torkar mig". Jag lugnade henne, ställde ett par motfrågor. Idag hade det blött ännu lite mer. Nu åker hon till läkaren, som förhoppningsvis ska bekräfta att allt ser bra ut. Att hjärtat fortfarande slår. Att det bara är något blodkärl som spruckit. Jag hoppas verkligen det är så. Hon är i vecka 10+ några dagar. Vill inte stoltsera (läs berätta) om min graviditet om hon inte får behålla sin bebis. 

Låt henne få behålla sin bebis. Snälla. 

Jag har ju gått in i vecka 12. Det, i kombination med hjärtljuden och rörelserna har gjort att jag känner mig så lugn. Är inte orolig för missfall. Eller det är klart att jag är orolig ibland, men det upptar inte mina tankar på samma sätt som det gjorde förut. Är så tacksam för det. 

Jag tänkte mycket på hur jag hade blivit en hel annan person. Någon jag inte kände igen. Det är först nu som jag börjat undra om R har känt likadant. Att jag inte varit jag. Att hans (mestadels) snälla tjej blivit utbytt mot kvinnan från the grudge. Jag undrar hur det har varit för min son. Som blivit fråntagen sin aktiva mamma. Sin mamma som tog honom på långa cykelturer mitt i pandemin, när skolorna var stängda och det inte fanns något annat att göra om dagarna. Hans mamma som spelade fotboll (och gjorde allt för att vinna).  Hon har inte synts till på jättelänge. Undrar han varför det har varit så? Varför TV:n fått sitta barnvakt allt mer? 

Jag är på väg tillbaka. Jag mår bättre nu. Vill säga tack till de båda. För att de varit så tålmodiga och snälla mot mig. Och efter två veckor ska vi berätta för ungen att han ska få ett syskon. Längtar. 

Kan ibland inte förstå att jag för ett antal veckor sedan testade positivt - redan BIM-6. Jag var inte så säker på att mensen skulle hålla sig borta så riktigt glad vågade jag inte bli. Men det är så otroligt att allt gått så bra, har verkligen haft känslan att det är menat att hi ska få det här andra barnet nu. Längtar. 

Lite too much information men jag har haft så otroligt rikliga och vattniga flytningar. Just denna morgon har det varit lite väl överdrivet. Måste faktiskt byta trosor as we speak...

En kompis undrade vad som hade hänt och jag sa att mensen antagligen var på väg. Hehe. Orkar inte att vännerna vet än. Det räcker med att nyheten sprider sig som löpeld genom släkten (antar jag). 

De starkaste minnena från förlossningsavdelningen i Indien är också de allra mest hemska. Det här inlägget kommer handla om ett barn som aldrig fick ta sitt första andetag och en mamma som var med om det värsta tänkbara. Så om du själv är gravid eller känslig för detaljer så föreslår jag att du slutar läsa nu. 

 

Jag hade kvällsskiftet, så när jag anlände till avdelningen hade ett par födslar redan ägt rum och ett var pågående. Det var en hektisk start på skiftet så jag fick ingen briefing kring patienterna eftersom all personal var upptagna på varsitt håll. Istället för att vänta på att någon skulle ge mig en uppdatering så valde jag att gå in i rum 3. En kvinna låg på britsen, väldigt apatisk. Jag insåg direkt att saker inte stod rätt till, stämningen var helt annorlunda mot hur det är vid en vanligt förlossning. Barnmorskan var helt ensam, och inga skrik hördes från barnet. I efterhand är jag tacksam för att jag kunde läsa av situationen tillrâckligt snabbt. Barnmorskan som för stunden förlöste moderkakan tittade på mig och sedan mot barnsängen. "Kan du börja rengöra barnet?" frågade hon. På något vis kunde jag se hennes ledsna ansiktsuttryck trots skyddsmasken hon bar. Jag tittade mot spjälsängen och såg ett bebis med mycket hår på huvudet. Mer än det ville jag inte se med både mammans och barnmorskans ögon på mig. Sedan gick jag ut till bebisrummet. 

 

Det var första gången som jag sett en nyförlöst död bebis. Här i Belgien har jag bara sett en bebis som redan hade gjorts fin. En liten änglabebis som man skulle kunna tro sover. Det här var annorlunda. När jag försiktigt virade av den vita duken som bebisen låg i, insåg jag att det var en flicka. Hon var tunn, född i vecka 32, men lång. Och jättevacker. Jag minns inte exakt hur länge hon hade varit död i magen, men antagligen en tid eftersom jag var tvungen att vara väldigt försiktig med den alldeles sköra huden. En av studenterna var med mig, hon var väldigt skärrad vid åsynen av den livlösa bebisen. Jag frågade en av de äldre barnmorskorna om inga prover skulle tas, biopsi från moderkakan eller DNA från barnet för att ta reda på orsaken till detta. Men det var inte så det gick till där.

 

I denna säng fick barnet ligga ett tag. 

Det här kanske uppfattas vara den hemska delen i historien, men jag kan redan nu avslöja att det är inte det här jag tycker är det allra värsta. Det allra värsta (i mina ögon) är det jag ska berätta nu. 

 

När vi precis vara klara med att rengöra, väga och mäta bebisen, flyttades en annan kvinna in i salen bredvid. Mellan förlossningsal nummer 2 och 3 fanns en liten gång. Så det som försigick i sal nummer 2 kunde höras in i nummer 3. Redan när den nya mamman flyttades in i rummet bad jag artigt att mamman som precis förlorat sitt barn skulle förflyttas så snabbt som möjligt. "Ja, ja, det fixar vi", svarade en av de yngre kollegorna lite nonchalant. Jag kallades in till salen för den här bebisen hade bråttom ut. Men jag kunde inte koncentrera mig. Jag kunde inte stötta henne som jag brukar. Här sker alla förlossningar utan smärtstillning, utan epidural och utan lustgas. Det enda som får de är fortsätta är att höra oss säga "snart kommer du få höra hans skrik", eller "strax får du träffa din efterlängtade bebis". Men jag kunde inte förmå mig att säga de orden, för i salen bredvid låg en mamma som inte fick uppleva det där. Och hon låg där och lyssnade."Hon ska inte behöva höra barnets första skrik", tänkte jag. Och mellan krystningsvärkarna sprang jag och öppnade dörrarna ut mot personalrummet och frågade om kvinnan transporterats till en annan avdelning, eller vilket annat rum som helst. Vad som helst hade varit bättre än där hon låg. 

 

 

 

Idag kommer även familjen hem till oss. Hade helst velat att de kom vid lunchtiden, men jag ska försöka hålla kväljningarna på ett minimum. 

Kan förresten fortfarande inte förstå hur snabbt tiden verkar gå. Tänk att jag går in i vecka 10 redan om två dagar. Så kul. Önskar bara jag kunde känna rörelser som ett tecken på att allt står bra till. Ibland värker det till i magen, och det ser jag som ett tecken på att livmodern växer, dvs bebis växer. 

Jag börjar bli tjock och jag tror tyvärr inte det har att göra med den växande magen eller bebisen. Det är bara lathet. Sen tänker jag att jag är för hård mot mig själv. Ska komma igång med träningen när jag mår bättre såklart. Första trimestern är ju jobbig, man är trött. Det är normalt. 

Skulle vara tröstande att kunna känna att allt är bra med bebis. Men jag känner bara oro, ovisshet... Vill känna att det här kommer gå hela vägen. Speciellt innan vi berättar för alla. 

 Det här är jag livrädd för. 

Jag är rädd för att hamna där. Utan R, utan någon support, helt ensam. 

Jag har varit så nervös hela dagen idag. Promenaden till gyn lugnade mig lite. Jag satt ensam i väntrummet. Ingen annan var där vilket är ovanligt. R fick inte följa med pga corona. Där kom nervositeten tillbaka. Jag snackar handsvett och hjärtklappning - ja, hela köret. Lyckligtvis fick jag komma in efter en kort stund. Vi samtalade lite och sedan fick jag lägga mig i gynstolen med benen upp i vädret. Såg en liten plutt på skärmen med ett tickande hjärta. Bebis mäter 1,23 cm vilket ger en beräkning på v7+3. Så otroligt skönt.  Jag är gravid, det är en bebis i min mage (en bebis och inte två! Pjuh!). Allt ser bra ut. Ska försöka njuta lite mer av graviditeten nu!

Har förresten berättat om graviditeten för mamma och nu vill R att vi också ska berätta för resten av familjen. Men jag känner verkligen att det är alldeles för tidigt. Har inte tänkt att berätta detaljer för någon. Alltså frågor som vilken vecka jag är i, när bebisen ska komma osv. Kanske inte ens vilket kön det blir! Det var en sån stress förra gången vid BF. Vill undvika det hela och säga att BF är två veckor senare än den egentligen är. 

Bara några dagar kvar till vul. Jag längtar så! Ska bli spännande och så skönt att få se någonting på skärmen. Hoppas verkligen det är någonting på skärmen. Det är bättre med illamåendet idag. Samtidigt gör det mig rädd att hormonerna är på väg ner. Men de tankarna är lätta att skjuta undan för jag är framförallt tacksam för att jag mår bättre. Jag saknar att känna mig frisk. Den här graviditeten är så annorlunda till skillnad från den förra. Jag är konstant trött, illamående som inte går över med att äta något. Jag har tappat ALL aptit men jag är samtidigt jättehungrig. Försöker komma på saker jag kanske skulle tycka om, men har gett upp nu. Jag är jättetörstig hela tiden. Huvudvärken hälsar på titt som tätt. Urghhh.

Jag har tappat aptiten totalt och jag mår illa hela morgonen och stora delar av eftermiddagen. Just nu är det bra som tur är. Jag trodde inte att jag skulle må så illa så tidigt i graviditeten Jag minns inte att det var så illa förra gången. Jag får kväljningar av att gäspa, av att borsta tänderna och när jag lagar mat. Har märkt att det blir lättare om jag håller andan medan jag lagar mat. Det är ju något. 

Det blir svårt att laga något som jag faktiskt vill äta. Tänkte väldigt länge på vad det var jag var sugen på och som jag kunde tänka mig att äta - det blev svenska pannkakor med sylt och grädde. Så otroligt gott. Tror det var två år sedan sist. Lagar alltid bananpannkakor eller havrepannkakor när det väl blir pannkakor. Utan sylt, utan grädde, utan smak, hehe. 

Det är inte lätt att få i sig något när man har noll aptit. Men det här är några grejer som jag kan tänka mig äta; snabbnudlar, mackor, kokt potatis, kokta grönsaker. Och frukt. Barndomsmat inser jag nu. Bättre detta än att gå hungrig och känna sig orkeslös vilket jag gjort i tre dagar nu. 

Ändå njuter jag av att vara just gravid. Det är mysigt. ❤

I några dagar nu var jag haft väldigt rikliga flytningar. Ibland rinner det verkligen till och jag blir så orolig att det ska vara blod i trosan. Det är jättejobbigt. Men fick prata av mig med min kompis som också är min barnmorska! Det var ett väldigt mysigt samtal och jag hade gjort kanelbullar dagen till ära.  Hon tog det första blodprovet också, så då får jag veta mitt hCG-värde. Och de andra viktiga sakerna som rubella, toxo och cmv. 

Det var jättetrevligt att ses. Om lite mer än en vecka får jag även se knyttet på vul (hoppas jag!). Tiden går fort fort. Vilket är bra bra! Längtar till vecka 12 och längtar till att kunna berätta för alla.