Jag minns de första åren som jag bodde här i Belgien. När jag gick ut på stan lyssnade jag lite extra när jag tyckte mig höra svenska ord. Jag suktade efter kontakt med svenskar. Jag saknade att prata svenska. I takt med att jag lärde mig flamländska (och blev rätt bra på det också) så har jag inte behövt den sociala kontakten med mina svenska kompisar. Jag hade haft det svårt att få in vitsiga kommentarer med mina flamländska kompisar, men ju bättre språket blev desto starkare blev vänskaperna.

 

Nu i samband med den sociala distanseringen har jag haft minimal kontakt med vännerna. Men jag orkar inte sitta totalt isolerad längre. Har bokat in en massa träffar de kommande dagarna. Med både svenskar och mina belgiska vänner. Ska naturligtvis respektera både avstånd och de regler man måste följa. Ni förstår väl hur uppspelt jag är just nu? Jag har äntligen fått tillbaka energin, ungen är äntligen tillbaka i skolan, jag är ledig om dagarna. Ska ta så många promenader med mina vänner och jag ska fika och dricka kaffe. And the best part: jag ska få prata svenska med svenskar igen.