För sju år sedan

Just idag för sju år sedan fick jag reda på att jag fått missfall. Var då i vecka 9 och det var ett av de tuffaste grejerna jag varit med om. Trodde aldrig att jag skulle ta mig igenom det. Det gjorde så ont, både fysiskt och psykiskt. Ibland känns det så otroligt jobbigt att gå igenom de här första osäkra veckorna. Där allt plötsligt kan bli så otroligt fel... Då allt man sett fram emot inte längre finns kvar. Jag är så orolig för att behöva gå igenom det igen. Vill verkligen inte. 




22 november

Vid det här laget hade jag passerat mitt BF... Det skulle nog kännas jobbigare att tänka på förra BFet om jag inte var gravid nu igen. Trodde faktiskt att det skulle vara hundra gånger svårare. Faktum är att det känns som att it wasn't meant to be. Och när man kommit till den insikten är det lättare att gå vidare. 

v6+5

Idag har jag mått småilla hela dagen. Det gjorde jag inte i min förra graviditet. Kände mig knappt gravid då. Nu "känns" det mer. I alla fall sedan jag gick in i vecka 7. Och nu närmar jag mig slutet av denna vecka och går in i vecka 8. Det var i vecka 8 jag började blöda. 7+2 fick jag min första blödning - brunt blod. Dagen efter var vi på kontroll och allt såg BRA ut. 7+5 fick jag en större blödning. Gick in och kollade igen, och allt var bra v7+6. Efter ett par mycket oroliga dagar kom det ut en klump. v8+5. 
 
Jag vet att jag inte ska tänka på det. Men alla dessa datum är små mål. Det kommer kännas så skönt att få gå in i v9+0. Lite mer än två veckor kvar. Sjukt nervöst.

v5+5

Härligt att ha kunnat ta sig igenom ännu en dag! Här tar man sig verkligen igenom en dag i taget! Ser fram emot att kunna se bebis om lite mer än en vecka. Ska bli så skönt att få se att allt är OK. Jag hoppas att få se att allt är bra. Det finns en oro inom mig. Det har att göra med allt jag gick igenom i april. Det var en sådan otrolig kamp mellan att vara positiv och handskas med de enorma blödningarna. Jag läser igenom de inläggen och ser hur mycket jag hoppades få undvika missfallet. 
 
Jag ser självklart positivt på saker och ting nu också. Men jag hoppas att jag slipper blöda. Kan inte gå igenom det där igen. Det blir för jobbigt. Men äh... än så länge känns det riktigt bra. Kan tänka mig att det blir mycket värre runt vecka 8, då jag faktiskt började blöda. 
 
Nu ska jag dra ut för att träffa en vän på stan! 

Time goes by so slowly for those who wait

Minns ni att jag skrev det HÄR inlägget? Fick en kommentar som löd "en måste gå för att en ny ska få komma". Tror ni på sådant. Det gjorde inte jag, men jag måste erkänna att det är rätt mysko!
 
Idag springer jag in och ut på toaletten. Det blir mycket kissande. Jag är också konstant hungrig och mina bröst värker något sjukt! Mina bröstvårtor är också superkänsliga idag. Det är så konstigt hur det kan ändra sig så snabbt. Idag skulle jag handla graviditetstest, digitala + den andra sorten. Men jag är så sjukt trött, så jag får göra det i morgon. Eller ikväll om jag hinner. 
 
I morgon ligger jag två dagar efter BIM. Förra gången jag fick reda på att jag var gravid låg jag på v4+3, och jag tyckte det gick så jäkla snabbt. Hehe. Och nu går tiden knappt. Hehe. Nä, då. Snart ligger jag inne på sjukhuset och föder. Snart. :D

Vi håller tyst.

R och jag är väldigt försiktiga med vår glädje denna gång känns det som. Visst är vi otroligt glada. Men vi vet hur illa det kan gå också. Så vi har inte pratat så mycket om graviditeten. Nu har det visserligen bara gått två dagar sedan vi fick reda på detta, men förra gången var vi verkligen inne i en graviditetsbubbla tillsammans. Det har varit ett par gulliga sms fram och tillbaka, ett hopp har letat sig fram. Men det kommer aldrig bli som förra gången. 
 
Denna gång tror jag att vi ska behålla detta för oss själva. Inte berätta förrän efter vecka 12, eller kanske när det börjar synas. Och denna gång håller R också med mig! Förra gången var han så otroligt positiv och ville berätta för alla! Fast jag måste erkänna att det var så jäkla skönt med stöttningen jag fick av, framförallt, hans mamma. Hon hjälpte till något otroligt här hemma, när jag låg nerdrogad i sängen. Jag fick väl höra ett och annat om att jag inte borde gå i högklackat, och att jag inte borde springa uppför trappan. Men det var inte så farligt. Jag vet att hon menar väl. Nackdelen är att hon tyvärr berättat för någon annan när jag väl fick missfall. R blev så jäkla sur när han fick veta, så för att undvika detta håller vi tyst ett tag till. 
 
Det är svårt även för mig. Vill även berätta för  min mamma. Men nej. Detta får vara mellan mig och R. Och mina bloggvänner såklart. ,)
 
 
Ikväll kommer ett inlägg om hur jag gjorde med bisolvonet. Vet att det är många som undrar. Så jag berättar mer än gärna vad jag gjorde annorlunda denna cykel för att få det där plusset. 

Orolig

Det känns så konstigt. Det känns helt annorlunda från förra gången. Jag är hundra gånger mer orolig denna gång. Jag vill kunna njuta men det är så jäkla svårt! Jag var jättelycklig fram till typ klockan fyra idag, och sedan sköljde en våg av oro över mig. Så har suttit och läst om missfall sedan dess. Började bli lite deprimerad. Men jag måste komma ihåg att jag faktiskt lyckats bli gravid - igen! Vill verkligen spola fram tiden. 
 
Längtar till oro-pauserna som jag antar kommer att komma: 
  • Efter BIM
  • Efter vecka 9 - jag började blöda v7+3 fick jag lite brunt på toapappret. v7+5 började jag blöda mer. Och v8+4 förlorade jag embryot. Så därför kommer det vara skönt att ha denna period överstökad. 
  • Efter vecka 12. 
Ni ser. Jag har ett par grejer att ta mig igenom nu. Gah, så hemskt det är att läsa just den delen i arkivet. 

-

Kära vänner. Jag inser att uppdateringen suger. Tänker ibland att jag ska göra någonting åt detta, men det är inte helt enkelt... I morgon är det precis en månad sedan jag fick veta att jag hade fått missfall. Det känns som att tiden  flugit förbi sedan dess. Idag känns det som att det är något som händet i en avlägsen tid och plats. Fortfarande ofattbart. 
 
Jag har redan börjat längta till att försöka igen. Känns som att jag har läkt tillräckligt för att fortsätta. Faktum är att jag saknar det. Men ibland tänker jag hur det skulle ha varit om jag inte hade fått missfall. Jag hade varit gravid i 14e veckan i morgon. Hur jag vet? Jo, familjelivs graviditetsmail kommer fortfarande varje vecka och påminner mig. Jag fattar inte hur jag "avprenumerar"... Har ju redan ändrat min status och allt. Får kolla upp det när jag orkar. Just nu känns det inte så farligt ändå. Jag öppnar aldrig mailen, men ibland är jag nyfiken på var jag skulle ha varit om det som hänt inte hade hänt.

Lite tankar om missfallet

Jag är äntligen tillbaka. Har varit upptagen med att leva livet och bloggen har inte prioriterats, tyvärr. Jag har heller inte haft något speciellt att skriva om. Jag väntar på att mensen ska börja, fast det kan dröja ett bra tag till. Kan inte fatta att det snart gått en månad sedan missfallet.. Jag är inte alls lika ledsen längre, och kan tänka tillbaka på händelsen även om det känns ofattbart. Att det var JAG som var gravid. Jag var gravid i nioende veckan! Och sedan att det var JAG som fick missfall. Och att det var jag som låg helt paralyserad i sängen ett tag. Ofattbart. 
 
Men jag har tagit mig igenom det här. Vet ni hur jag vet det? Jo... igår träffade jag en vän när jag var på stan. Det är Rs bästa kompis fru. R hade berättat för sin kompis att jag var gravid. Hade bett honom låta bli att berätta för någon, men det stod skrivet på hela hans ansikte. Jag blev väl lite sur, och sedan har jag också nämnt att jag inte ens kommer berätta för honom förrän jag passerat vecka 12. Hur som helst... Hans kompis hade självklart berättat för sin fru som igår väldigt glatt började gratulera. "För vad?", sa jag och log. I samma sekund slog det mig. Just det! Sedan blev det till att förklara. Hon stod där chockad. Svårt för henne också...  Vad ska man säga till någon som fått missfall. Hon beklagade och ville veta hur och så. Jag babblade på. Log till och med emellanåt. Tyckte inte ens att det var jobbigt. Hon tyckte nog att jag var lite konstig som inte berättade med mer ledsamhet. 
 
Minns när jag skulle prata med svärmor, och vi kämpa undan klumpen i halsen. "Jag har varit beredd på det här ända sedan jag började blöda. *svälj*. Men det gör ont ändå..." Och rösten brast. 
 
Men nu känns det ändå som att jag kan lämna den delen av sorgen. Den sorgen där rösten brister och klumpen uppenbarar sig. Och tårarna ligger nära. Så otroligt skönt att slippa det nu.
 
Hoppas att ni har det bra!

Långpromenaden

Nu har det nästan slutat blöda helt. Så skönt! Dels för att jag och R kan gosa som vanligt... vilket vi inte har på evigheter i och med risken för missfall och sedan tiden efter. Efterlängtat. Sedan ska det bara bli så skönt för saker och ting att återkomma till det normala. T ex med träningen. Har smygstartat med träningen denna vecka, men i och med att jag blödde och mensvärkade så har jag tagit det ganska lugnt. 
 
Idag var jag ute på min vanliga långpromenad. Jag älskade det, jag fick tid att tänka på saker och lyssna på härlig musik. Har verkligen saknat de promenaderna. Men denna gång var det inte lika härligt, trots det magnifika vädret. Mina tankar bestod till 75 % av missfallet (egentligen mer, men jag vågar inte erkänna det...). Sjukt jävla jobbigt. Det har gått en hel vecka sedan vi fick veta... när ska det släppa? Eller alltså... Jag trodde att jag hade släppt det, inte till hundra procent förstås. Men ganska mycket mer än jag tydligen har. Nu är jag rädd för att bli lämnad ensam med mina tankar. Jag vill bara... glömma det nu. 
 
Allt jag tänkte på ledde fram till missfallet.... T ex...
"åh, jag måste framkalla bilder till vår resealbum... Ska man ha i ultraljudsbilderna? Eller ska man slänga dem? 
 

Kan dra med en massa sådana exempel, men vi skiter i det. Jag behöver en tröstande cupcake nu. 
 

Vår dåliga humor

Detta är sådant som jag inte vågar skriva på bloggen för att det kanske är opassande... Vet ju att alla inte klarar av humorn mellan mig och R, även om jag kan tycka att det är hur oskyldigt som helst! 
 
 
Dagen innan missfall skar jag mig ganska hemskt i tummen... Efter mycket svordomar och ett högt skrik kommer R in till köket. Jag håller då på att sätta på plåster. Vad har hänt?! frågar han. "Ja, jag tänkte sätta plåster mellan benen så att det kanske slutar blöda!" 
 

Dagen vi skulle få veta att jag fått missfall mådde jag rätt dåligt så vi hade bestämt på förhand att det skulle bli en pizza-kväll. Men sedan kommer vi hem sent från kontrollen och middagen har jag verkligen inte hunnit tänka på middagen. Så när jag står där och kramas med R säger jag: "Dig har jag i alla fall hos mig..." på mitt allra mest romantiska sätt. Nej, säger han då. "Jag ska iväg och köpa pizza nu!" Hahah, det var bara sättet han sa det på. Det fick mig att skratta. 
 
 
Det är väl det viktigaste? Att man får skratta. Och att man har någon som får en att skratta. Idag är det tänkt att jag ska ut ur huset. Bortsett från en liten promenad har jag inte varit ute. Men nu är det väl ändå dags. 

Clarification

Hej! Tack för ALLA fina kommentarer! Jättesnällt, och konstigt nog en stor tröst! Jag mår mycket bättre nu. Fast det är klart att det är svårt att gå från gravid till inte gravid. 18 Mars fick vi vårt första plus. En månad senare, 18 April fick jag veta att jag fått missfall. I en månad var jag gravid. Även om det aldrig kändes som att det var "på riktigt" så var det ju det. Det har varit en svår övergång, men... jag tror att jag klarat det! Typ... nästan. Fick EN halvtaskig kommentar om varför jag skrev om just Belgien. Att det skulle vara mer speciellt att ha missfall här, men det var faktiskt inte den avsikten jag hade med mitt inlägg. Ända sedan jag flyttade hit har jag haft svårt att förstå hur systemet här fungerar. Sjukvården är annorlunda, skolorna, universiteten, ALLT. Och när jag skulle bli gravid fick jag göra en hel del research på hur jag skulle gå tillväga... vem jag skulle vända mig till. (Nu låter detta helt fel... Jag vänder mig till R förstås. Det jag menar är att jag inte visste var jag skulle registrera mig, osv). Det är så konstigt att komma från Sverige och veta hur allt går till DÄR, men att vara så borta HÄR... Kände mig lika borta när jag höll på att få missfall. Jag tänkte att KANSKE, kanske kan mitt inlägg hjälpa någon svensk tjej i samma skitiga land och situation att få lite koll på läget. Detta är den enda anledningen till varför jag skrev som jag gjorde.

Ett missfall i Belgien

18 APRIL:
 
- Morgon - 
Eftersom jag inte har sovit under natten pga oro, gasig mage och blödande så vaknar jag runt 13.30. Jag har inte klarat av att ringa till gynekologen utan ber R göra det åt mig. Han bokar tid 16.30 på sjukhuset med min gynekolog. Jag hoppas att få veta att allt är bra, men förbereder mig mentalt på att det inte behöver vara det. 
 
 
- Besöket - 
R och jag är tre minuter sena. Jag börjar bli nervös men jag väljer att inte tänka på det. Vi går in till läkaren och jag får berätta vad det är jag varit med om. Jag berättar hur de tre klumparna kommit ut. Att den första var koagulerat blod och att det kom ut två likadana klumpar i toaletten. Hon nickar bara och säger att jag ska klä av mig på underkroppen och sätta mig i gynstolen. 
 
Redan när hon satt in apparaten märker jag att hon inte hittar på en gång som hon brukar göra. Jag fortsätter dock att hoppas lite. Hon ändrar inställningarna på sin apparat och går sedan in igen. Det känns som en evighet. Jag ser ingen baby på skärmen men jag försöker se ett flickrande på skärmen... det där som skulle betyda att det fanns hjärtslag. Hon säger sedan att det inte ser bra ut. Sedan pekar hon ut något som är koagulerat blod. Efter det räknar hon ut storleken på min livmoder. Hon säger att det är mycket som måste ut fortfarande. Hon går in med fingrarna och irriterar livmodertappen. Det gör ont. Och sedan börjar mensvärken komma.
 
Jag inser att bebisen måste ha spolats ner i toaletten. Det var den hemskaste insikten att komma till. Att förstå att jag inte insett att jag redan förlorat min bebis. Jag spolade ner bebis i toaletten utan att veta om det. Jag skrev ner den meningen i mitt förra inlägg. Sedan skrev jag "det är så sorgligt att jag skrattar", men jag kände att jag inte var redo att publicera det. Det är inte helt OK att ha en sådan reaktion. Det är en jättesorg för mig... som kommer i fyra delar. Oförståelse-delen. Ledsen-delen. Så-ledsen-att-man-måste-skratta-delen. Och sedan så-ledsen-att-man-gråter-hejdlöst. Jag låg definitivt i den tredje fasen i min sorg-process när jag väl kommit hem. Ganska snabb-arbetat måste jag ändå säga. 
 
Det är de belgiska toaletterna, måste jag ta och inflika här. Det är de det är fel på. Jag har inte sett min egen bajskorv på tre år. Vi får ett kärt återseende när jag är i Sverige. De här toaletterna är byggda på det viset att allt åker ner i hålet och ligger så att man inte kan se. Jag minns att jag letar efter bebis den där natten och allt jag ser är blod längst inne i hålet. Jag vet inte varför det är så jävla jobbigt för mig att inte ha sett bebis. Jag ville ju se det. Istället så spolar jag ner allt som kommit ut. Det är det jobbigaste i hela den här processen. Att jag spolat ner allt ovetandes. Har hängt upp mig något otroligt på den här detaljen. Ingen vet om det, inte ens R...
 
Läkaren bokar in mig på "operation" till nästa dag, men jag får ingen specifik tid. Hon ska ringa och meddela oss nästa morgon. Sedan ska jag genomgå en "skrapning". Hon förklarar att jag måste vara sövd och att jag inte ska äta något på morgonen. Hon måste även ta reda på min blodgrupp så jag går in för att ta ett blodprov. En sköterska tar över. Hon frågar om jag har lätta eller svåra vener. Jag säger att jag har jättelätta och att hon inte ska oroa sig. Kavlar upp ärmarna och hon ser en ådra som hon blir särskilt förtjust i. "Den var fin!" Jag svarar att jag får väldigt många komplimanger för den. Sedan skrattar vi. När hon går håller R om mig och jag gråter en skvätt. Bara en liten, liten skvätt. Sedan tar jag mig samman och vi lämnar sjukhuset. 
 
- Hemma - 
På vägen hem berättar jag för R att jag inte vill träffa någon än (hans familj, alltså). Att han kan ringa och säga att vi var hos doktorn och att det blir skrapning imorgon men jag vill inte träffa någon riktigt än. Vi köper med pizza hem och sedan ringer R till sin pappa. Två timmar senare är pizzorna uppätna och jag tar paracetamol och ska sova. Avsluta dagen liksom. Då ringer Rs pappa och meddelar att "de kommer för att hälsa på". R svarar att jag tänker lägga mig och att jag inte mår bra. Så det passar inte helt enkelt. Men de säger att de inte ska stanna länge. Jag får panik. Sedan börjar jag störtgråta och jag hatar på R och hatar på dem. Sedan börjar jag städa och diska för att det måste vara RENT om de ska komma hit. R ringer återigen sina föräldrar och säger att de inte ska komma för att jag inte alls mår bra. De säger att de inte ska komma då. R blir ledsen. Jag blir ännu mer ledsen och nu MASTE de ju komma, tycker jag. Det går ju inte att säga att det är OK att de kommer och sedan ta tillbaka det. 
 
De kommer ju till slut. Det är skönt att prata ut lite med dem. Svärfar påminner mig om kopparna vi gav dem. Farfar och farmor-kopparna. Alltså han har ju verkligen ingen tajming för vad man ska säga och inte säga. Jag säger att de kan ta och förvara de i en låda och ställa de på något mörkt ställe. "Jag säger till när ni kan ta ut dem igen". De skrattar. Jag ler, men menar fullständigt allvar. De säger att jag måste ringa till min mamma och berätta. Jag gör det. Mamma blir ledsen. Hon vet precis vad hon ska säga så att jag mår bättre. När jag säger att jag har dåliga nyheter säger hon: "vänta, jag måste sätta mig ner, ååh, nej, vad för dåliga nyheter?". Jag förklarar allt. Hon säger: "jag är så ledsen att du måste vara med om det här". Jag säger att allt är OK, att jag mår rätt bra egentligen. Men hon hör väl säkert på min röst hur det är jag mår egentligen. 
 
- Natten -
Sover fortfarande jättedåligt. Jag gråter mest hela natten. Väldigt mycket fulgråtande. Går på toa och irriterar mig över att det ska göra så ont och blöda så mycket. Är skitsur på gyn som gjort så att livmodern krampar. Om allt nu ändå skulle skrapas eller sugas ut så behövde hon väl inte fingra på livmodern. Sedan hon gjort det har mensvärken aldrig slutat. 
 
 
19 APRIL:
 
- Morgon - 
Jag är otroligt törstig och torr i munnen hela natten. Dricker lite vatten emellanåt. Drömmer att jag råkar äta en stor och god smörgås. Vaknar av att det ringer på ytterdörren. Jag kliver upp och sätter på mig kläder. Det är svärisarna. De frågar om när operationen ska ske. Jag ringer R. Han är på jobbet. Han svarar att vi ska vara där kl 11. Alltså om en timme. Jag börjar göra mig i ordning. Blöder jättemycket. Genom bindan och trosan. Får duscha och byta om lite snabbt. 
 
- Sjukhuset - 
Det tar lång tid att skriva in sig och sedan fylla ut sjukhusformer. Ca 45 minuter tar det. Vi väntar i väntrummet. Jag och Rs föräldrar samtalar om ditten och datten. Jag visas sedan till ett superfint rum. Sköterskan kan inte prata engelska. Jag säger att jag kan försöka samtala på nederländska istället. Till min (och hennes) stora förvåning pratar jag ju superbra. Rs mamma häpnas också. Hon förklarar att jag ska ta av mig ALLT och sätta på mig en såndär dräkt som är öppen på baksidan så rumpan syns. Jag går in på toa och har blött igenom bindan och trosan IGEN. Kommer ut alldeles jättesnygg i den blåa dräkten. Tänker att det var en himla tur att jag lyckades raka benen den senaste gången jag duschade i alla fall. R hittar till mitt rum precis när jag kommer ut. Sköterskan har lämnat en tablett som jag ska ta med lite vatten. Jag tror att det är lugnande. Och jag blir alldeles sömnig. 
 
Sedan kommer sköterskor in och rullar ut mig. Jag säger hejdå till alla. Vi går långt. Och sedan ser jag min gynekolog som frågar hur jag mår. Bra. Bättre, svarar jag. Och jag mår ju faktiskt mycket bättre än igår. De sätter i dropp efter att ha dragit av min dräkt. Jag ser mina bröst. Jag tycker inte om att DE ser mina bröst... Sedan är det jättekallt i operationssalen så jag ligger och skakar. En läkare sätter ett täcke över mig, och då blir det lite bättre. 
 
En grej som jag tyckte var jättekonstigt var att INGEN överhuvudtaget förklarade fôr mig hur proceduren skulle gå till. Hur lång tid det skulle ta. NÄR de skulle söva ner mig. Jag fick inte ens veta om det skulle göra ONT efteråt. Om jag skulle kunna gå/ställa mig upp. När jag skulle rullas in tillbaka. Hur jag skulle känna mig.. INGENTING sades (vilket egentligen bara var bra, för även om jag undrade så kanske det skulle gjort mig räddare än om jag legat ovetandes. Och jag vill ju gärna vara orädd i allt jag gör. Eller åtminstone låtsas att jag är orädd.). Hur som helst, är inte detta JÄTTEKONSTIGT?!
 
Jag får en sån gasmask över mig och är redo att kämpa emot narkosen. Av någon anledning börjar jag hosta. Två host kommer jag ihåg. Sedan slocknar jag. Minns inte att narkosen överhuvudtaget fick grepp om mig, därmed hade jag ingenting att kämpa emot. Vaknar av att jag blir slagen på kinderna. Från höger till vänster, från vänster till höger. Tur för de att jag var under narkos för jag skulle gärna slagit tillbaka just då. Jag hade väl inte väntat mig att bli väckt med "lilla vän, nu måste du öppna ögonen..." men... något liknandes kanske. Jag säger att jag har SKITONT. De lämnar mig. Jag ligger och stönar och jämrar mig. Ingen kommer. De sätter in ett nytt dropp ser jag. Jag ligger och har ont i säkert flera minuter innan det blir bättre. Tänker då att "nu ska jag låtsas bli medvetslös så att de fattar att jag hade ordentligt med smärta". En sköterska kommer och pratar med mig och jag låtsas ligga just medvetslös. Men då slår hon ju mig precis som innan och då MASTE man ju bara vakna... Hon frågar om jag har ont. Nja, inte längre. Sedan vaknar jag upp i mitt rum. Det tog en timma från det att jag rullades in till det att jag rullades ut. 
 
Det känns tomt och jobbigt. Jag vill gråta men inte framför Rs mamma, så jag sover istället. Jag sover och sover. Sover ända fram till kl 18. Sedan får jag gå hem. Jag ställer mig upp, med hjälp av en sköterska och R. Det känns jättekonstigt. Jag nästan ramlar. Kan inte alls gå. De sätter mig på en pall inne i toaletten där jag byter om till mina vanliga kläder. Jag får ett par trosor, ni vet, av nät. De är såå bra. Och jag får välja på att ha en STOR binda eller en MEGASTOR binda. Jag kan inte sätta på mig jeansen själv så R hjälper mig. Sedan får jag lägga mig i sängen igen för att jag är så svag. R kommer med en rullstol. Nu får jag komma hem. 
 
- Hemma - 
Väl hemma säger jag till R att han måste ringa min mamma och säga att allt gick bra. Han ringer och mamma svarar. Han säger att "hon ville prata med sin mamma". Men jag vill inte prata med min mamma, för min röst är dålig och jag är svag. Hon klarar ju inte av att höra min röst. Allt detta vet ju jag, för jag känner min mamma. Men R säger att det är bra om jag pratar med henne. Jag säger "hej, mamma". Och där brister det för min mamma. Hon säger med skakig och gråtande röst "Hur är det med min älskling?" Då ger jag ifrån mig telefonen till R. Jag säger att han ska prata för jag börjar själv gråta. Det är så jobbigt, för jag orkar inte gråta mer. 
 
Sedan sover jag. Jag äter lite, och så sover jag. Jag sover hela natten. Svärmor sover över hos oss. Hon lagar mat till nästa dag och lite till. Jag har ingen aning om det. Jag bara sover. Vaknade i morse och pratade äntligen med en samlad och stark mamma. Jag sa att jag mår jättebra nu. Att det bara är min röst som låter konstig för att jag är nyvaken. Hon säger att jag ska ta det lugnt. Jag frågar om hon berättat för mina syskon än. Det har hon. De var oroliga för mig. Jag säger att allt är över nu, och de behöver inte oroa sig längre. Att jag snart mår bra. Att det känns mycket bättre i kroppen nu. Att jag sovit och återhämtat mig jättebra.
 
Och vet ni? Jag tror på varenda ord jag sa. Jag känner mig lugn och stark. Och jag har gråtit ut och vilat. Och sedan gråtit ut igen. Nu blir det bara bättre. Sakta men säkert. Det är precis som mamma sa:.. "tråkigt att du måste vara med om det här"... Men det är väl livet. Det är bara att sucka och gå vidare. 
 
 

Missfall

Det är vad det är. Finns mycket vävnad kvar i livmodern som måste ut, sa hon. Imorgon ska jag sövas och de suger rent mig. Sedan ska jag få tabletter att käka i en månad så att min livmoder blir som vanligt snabbare. Just nu hoppas jag att det inte ska göra alltför ont. Hoppas att natten inte blir alldeles för jobbig. Tidigt, tidigt att säga hur jag mår. Hur VI mår.
 
Kom hem. Blev kramad av R... länge, länge.
 
Nu ska jag äta och sova. Och glömma bort den här sugiga dagen. 
 

Just nu

16.30 har jag tid på sjukhuset. Då får jag reda på hur det ligger till. Vill veta varför jag egentlligen blöder. Och om bebis mår bra. R ska hämta upp mig om en timma, så jag tänkte fräscha till mig nu. Det känns lite nervöst. Skönt att jag får komma in redan idag, annars hade jag fått vänta till imorgon eftermiddag. Och skönt att R slutar jobbet tidigare och följer med. Skulle inte klara av detta ensam. 
 
Det är så typiskt att detta ska hända precis efter att jag bytt min cyniska attityd mot den mer positiva. Läste till och med i min graviditetsbok i går. Den låg fortfarande på sängen när jag började blöda igen. Gah. 

Blodig natt

Jag visste att jag skulle sova dåligt i natt. Jag visste inte att jag inte skulle få sova överhuvudtaget. Jag hade gaser i magen, som VÄGRADE komma ut. Det var riktigt jobbigt. Som att jag var förstoppad, men jag ÄR inte förstoppad. Så jag vände och vred mig i sängen hela natten. Vid tre-tiden kände jag hur det kom ut något mellan benen. Va? Nej, det kan inte vara blod. Det slutade ju att blöda. Men det visar sig att det är blod. Och när jag ställer mig upp kommer även en klump ut. Jag vet inte vad jag trodde att det var just vid den tidpunkten. Framförallt blev jag så osäker på vad det var för värkar jag haft... jag hade verkligen inte haft molvärk. Hade jag haft det kanske jag inte hade blivit så chockad av blodet. 
 
 
Nere i toaletten drar jag ner byxorna och ser en mörkröd klump. Det är koagulerat blod. Inte liiite koagulerat blod. Det är typ 3x3 cm stor. När jag sätter mig på toa ploppar det ut två likadana klumpar ut. Jag är rädd att det ska vara bebis. Men det är det inte. 
 
1. Skulle det inte gjort förbaskat ont om jag faktiskt höll på att få missfall.
2. Skulle det inte vara mycket mycket mera blod? 
 
Jag fortsätter hoppas, så otroligt svårt dock. Jag har ringt till gyn, men det har varit upptaget i telefonen alla tre gånger. Ska försöka få tid snart och ta reda på varför jag fortsätter blöda. Någon som varit med om något liknande? 

Tre veckor kvar.

I och med min rädsla för missfall har jag inte riktigt stannat upp och tänkt att det är en liten växande bebis i min mage. Jag tycker att det är jättemysigt att reflektera över just det faktumet. Att vi äntligen ska ha barn. Något som är hälften R, hälften jag. Hur coolt?! Just idag har jag tänkt på det extra mycket. Det känns inte längre konstigt att säga att "jag är gravid" (okej, jo... det är fortfarande lite konstigt). Kanske kan jag snart vänja mig vid det? Just idag har jag mått väldigt gravidigt, så jag antar att det blir mer påtagligt. 
 
Just nu gör molvärken sig påmind. Känner att det kommer att bli en jobbig natt. Föregående natt sov jag otroligt bra (efter spyan alltså). Jag vaknade inte varje timme som jag brukade, och R fick också sova ut ordentligt. Antar att jag inte kommer ha samma tur i natt. Det börjar göra mer ont nu. Usch. 
 
Exakt tre veckor kvar till ultraljudet. Det ska bli så otroligt skönt att få det gjort. Att alla prover tas och vi får veta att allt är normalt och bra. Hoppas verkligen att det är det. Aterstår att se. TRE VECKOR?! Det kommer att vara tre seeeeega veckor. 

Vecka 9 (v8+4)

Dagen har varit lite extra kämpig. Har inte alls mått  så bra. Jag är extremt trött och mår rätt så illa. Har i alla fall lyckats packa upp det sista och fixat och donat i vårt sovrum. Nu är det rent och fint. Dags att laga mat och fixa i köket. Måste ta mig samman för jag orkar inte ligga och göra ingenting. 
 
Ser ni någon skillnad? Vet inte om det beror på bebis eller maten i Indien, men lite större har jag i alla fall blivit.

Illamående

Jag mår inte alls jätteilla på morgonen. Det är hanterbart. Speciellt om jag lyckas få i mig frukost timman efter att jag vaknat. Illamåendet blir värre på eftermiddagen, runt tre-tiden. Då försöker jag få i mig någonting, för det är faktiskt inte så kul med illamående för stunden (jag hoppar av lycka dock varje gång den är på gång! Antar att det går över snart.). Så har det varit i några dagar i alla fall. Jag har lyckats slippa kräkas, även om jag hade hoppats på det. 
 
Igår var en jobbig kväll. Jag var sjukt sömnig men hade gaser i magen som gjorde att jag fick helt sjukt ont i magen. Satt på toa, hoppade groda, R masserade ryggen, allt i hopp om att det skulle bli bra eller bättre. Försökte somna om, men jag blev hungrig. Detta är en period från kl 20 till 01, ungefär. Det fanns ingen mat kvar från middagen så jag tänkte att jag dricker te istället och äter lite kakor för att mätta. 
 
Jag klev i säng med min favorit "Lemon - Green Tea" och några kakor. Halvvägs genom teet kände jag att detta inte var en bra idé. Men tänkte inte slösa med det goda teet och kände att det även skulle hjälpa magen lite. Så jag sköljde även ner EN kaka med den varma drycken. Gick och la mig sedan. R låg bredvid mig med laptopen på magen och såg ett humorprogram. "Jag mår illa", sa jag när jag mådde illa. Vilket inte alls är ovanligt. Så jag tror inte att R reagerar särkilt nämnvärt på detta faktum. "Jag måste kräkas", sa jag när jag kände att jag behövde kräkas. Det blir en speciell känsla i halsen nämligen, och då vet jag. Men ändå kändes det så långt bort... för jag kräks aldrig. Senaste gången jag spydde var i Indien och då hade jag antagligen ätit något dåligt och det berodde nog inte på graviditeten.
 
Annars var det över tre år sedan jag spydde senast, och då var det för att jag gråtit i timmar. Hur som helst. Jag kliver upp, just in case, och tar ut en apoteket-påse från min garderob. "Jag vet att det känns jobbigt just nu", säger R... "men normalt kommer du inte att spy", hör jag honom säga. I den gröna påsen finns tp-tandborstar från Sverige som jag alltid köper med mig när jag är där. Tar ut dem och känner hur kräket kommer på en gång! "Blöäh..." Hihihi, R springer upp från sängen och kommer till min "räddning". Sedan spyr jag i tre omgångar. R repeterar för sig själv: "Det där var en stor spya, det där var en stor spya". 
 
När jag går ner med påsets innehåll känner jag mig så otroligt stolt. Jag får försöka låta bli att le. Jag hade ju velat spy, men när man är inne i illamåendet vill man inget hellre än att ta sig ur det. Jag säger till R: "Min första graviditetsspya! Yaaaay!" Han tittar konstigt på mig. Hihihihihihi. Behöver jag säga att jag somnade gott efter det? 
 
Känns som att jag har lite bevis på att kotten i magen lever nu. Så otroligt skönt. Vet att jag inte ska förlita mig helt på detta men ändå. Tre dagar kvar till vecka 10. Här går det undan! 
 
 

16 April

Jag mår illa. Jag har ätit och det blev liiiite bättre, men fortfarande jobbigt. Det blev värre när jag sprayade mig med min favoritparfym. Kan säga att den luktar mycket starkare än jag minns. Dagarna segar sig fram. Tre veckor kvar till ultraljudet... Efter det kanske jag kan njuta på riktigt av graviditeten. Undra hur stor plutt är nu? Sedan jag började blöda har jag skitit i att läsa på om fostret. Graviditetsboken har legat oläst på skrivbordet, men nu kanske jag vågar läsa fram till vecka 9 i alla fall. 
 
Igår pratade R för första gången med bebis. Det var när jag fick mensvärk. "Sluta störa mor din... *paus*... Hälsar din fader." Haha. Sött. Men värken gick inte över, så R bad MIG prata med bebis. "Amen, säg åt den att lägga av bara. Den kanske lyssnar på dig!" Lägg av, sa jag då. Halvt till R, halvt till bebis. Då gick värken över. Tyckte ändå att det var ett speciellt moment. Och något jag vill minnas.
 
 

Tidigare inlägg