v11+1
Jag mår bättre. Bättre än jag gjort på flera veckor. Det känns som att jag fått tillbaka min egna kropp. Okej, den är fortfarande inte samarbetsvillig hela tiden. Det är klart att hormonerna leker med humöret och att tårarna bränner bakom ögonen ibland. Men i det stora hela känns det som att jag kommit tillbaka. Det är skönt.
Jag tänkte mycket på hur jag hade blivit en hel annan person. Någon jag inte kände igen. Det är först nu som jag börjat undra om R har känt likadant. Att jag inte varit jag. Att hans (mestadels) snälla tjej blivit utbytt mot kvinnan från the grudge. Jag undrar hur det har varit för min son. Som blivit fråntagen sin aktiva mamma. Sin mamma som tog honom på långa cykelturer mitt i pandemin, när skolorna var stängda och det inte fanns något annat att göra om dagarna. Hans mamma som spelade fotboll (och gjorde allt för att vinna). Hon har inte synts till på jättelänge. Undrar han varför det har varit så? Varför TV:n fått sitta barnvakt allt mer?
Jag är på väg tillbaka. Jag mår bättre nu. Vill säga tack till de båda. För att de varit så tålmodiga och snälla mot mig. Och efter två veckor ska vi berätta för ungen att han ska få ett syskon. Längtar.
v10+5
Jag har inte gråtit så mycket på två år som jag gjort den senaste veckan. Fy, vilken huvudvärk det orsakar. Gråter för fina saker, gråter för hur omtänksam mitt barn är och när jag är det minsta obekväm. Jag vet att hormonerna påverkar något otroligt, men vill inte heller avfärda mina känslor. Även om det är hormoner, är det också riktiga känslor, riktiga tårar. Men jag har tacklats med det här de senaste dagarna. Och det är tufft. Lyckligtvis är R tålmodig och väldigt, väldigt snäll. Och förstående.
Kan ibland inte förstå att jag för ett antal veckor sedan testade positivt - redan BIM-6. Jag var inte så säker på att mensen skulle hålla sig borta så riktigt glad vågade jag inte bli. Men det är så otroligt att allt gått så bra, har verkligen haft känslan att det är menat att hi ska få det här andra barnet nu. Längtar.
v10+3
Det går undan. Det var varit så mycket bättre med mitt illamående de senaste dagarna. Känner fortfarande av det lite då och då men det är så mycket bättre än för en vecka sedan. För någon dag sedan lyssnade jag även på hjärtljuden igen. Det är det finaste ljudet, blir jätteglad av att höra det slå så snabbt och starkt. Och det är en tröst också. När jag är osäker och tvivlar på graviditeten. Har gjort upp med mig själv att det dock inte får ske mer än en gång i veckan och om jag kan hålla mig så ska det helst få gå lite längre tid emellan.
Lite too much information men jag har haft så otroligt rikliga och vattniga flytningar. Just denna morgon har det varit lite väl överdrivet. Måste faktiskt byta trosor as we speak...
v9+5
Jag mår lite bättre vad gäller illamåendet. Det är jag så otroligt tacksam för. Kanske är det nu det vänder. De senaste dagarna har varit rofyllda. Tror att det har mycket att göra med att jag kunnat höra hjärtljuden, det är en sån otrolig lättnad. Är dock fortfarande så oerhört trött och sliten, särskilt om kvällarna. Utöver det har jag fått en massa otäcka finnar i ansiktet som gör så ont. Mitt ansikte är inte van vid detta och jag går runt och tar på finnarna hela tiden. Jag hade superfin hy vid förra graviditeten så jag hoppas detta är tillfälligt.
En kompis undrade vad som hade hänt och jag sa att mensen antagligen var på väg. Hehe. Orkar inte att vännerna vet än. Det räcker med att nyheten sprider sig som löpeld genom släkten (antar jag).
Det är inte smulor runt min mun, utan mini-finnar.
Mitt värsta minne från förlossningen
De starkaste minnena från förlossningsavdelningen i Indien är också de allra mest hemska. Det här inlägget kommer handla om ett barn som aldrig fick ta sitt första andetag och en mamma som var med om det värsta tänkbara. Så om du själv är gravid eller känslig för detaljer så föreslår jag att du slutar läsa nu.
Jag hade kvällsskiftet, så när jag anlände till avdelningen hade ett par födslar redan ägt rum och ett var pågående. Det var en hektisk start på skiftet så jag fick ingen briefing kring patienterna eftersom all personal var upptagna på varsitt håll. Istället för att vänta på att någon skulle ge mig en uppdatering så valde jag att gå in i rum 3. En kvinna låg på britsen, väldigt apatisk. Jag insåg direkt att saker inte stod rätt till, stämningen var helt annorlunda mot hur det är vid en vanligt förlossning. Barnmorskan var helt ensam, och inga skrik hördes från barnet. I efterhand är jag tacksam för att jag kunde läsa av situationen tillrâckligt snabbt. Barnmorskan som för stunden förlöste moderkakan tittade på mig och sedan mot barnsängen. "Kan du börja rengöra barnet?" frågade hon. På något vis kunde jag se hennes ledsna ansiktsuttryck trots skyddsmasken hon bar. Jag tittade mot spjälsängen och såg ett bebis med mycket hår på huvudet. Mer än det ville jag inte se med både mammans och barnmorskans ögon på mig. Sedan gick jag ut till bebisrummet.
Det var första gången som jag sett en nyförlöst död bebis. Här i Belgien har jag bara sett en bebis som redan hade gjorts fin. En liten änglabebis som man skulle kunna tro sover. Det här var annorlunda. När jag försiktigt virade av den vita duken som bebisen låg i, insåg jag att det var en flicka. Hon var tunn, född i vecka 32, men lång. Och jättevacker. Jag minns inte exakt hur länge hon hade varit död i magen, men antagligen en tid eftersom jag var tvungen att vara väldigt försiktig med den alldeles sköra huden. En av studenterna var med mig, hon var väldigt skärrad vid åsynen av den livlösa bebisen. Jag frågade en av de äldre barnmorskorna om inga prover skulle tas, biopsi från moderkakan eller DNA från barnet för att ta reda på orsaken till detta. Men det var inte så det gick till där.
I denna säng fick barnet ligga ett tag.
Det här kanske uppfattas vara den hemska delen i historien, men jag kan redan nu avslöja att det är inte det här jag tycker är det allra värsta. Det allra värsta (i mina ögon) är det jag ska berätta nu.
När vi precis vara klara med att rengöra, väga och mäta bebisen, flyttades en annan kvinna in i salen bredvid. Mellan förlossningsal nummer 2 och 3 fanns en liten gång. Så det som försigick i sal nummer 2 kunde höras in i nummer 3. Redan när den nya mamman flyttades in i rummet bad jag artigt att mamman som precis förlorat sitt barn skulle förflyttas så snabbt som möjligt. "Ja, ja, det fixar vi", svarade en av de yngre kollegorna lite nonchalant. Jag kallades in till salen för den här bebisen hade bråttom ut. Men jag kunde inte koncentrera mig. Jag kunde inte stötta henne som jag brukar. Här sker alla förlossningar utan smärtstillning, utan epidural och utan lustgas. Det enda som får de är fortsätta är att höra oss säga "snart kommer du få höra hans skrik", eller "strax får du träffa din efterlängtade bebis". Men jag kunde inte förmå mig att säga de orden, för i salen bredvid låg en mamma som inte fick uppleva det där. Och hon låg där och lyssnade."Hon ska inte behöva höra barnets första skrik", tänkte jag. Och mellan krystningsvärkarna sprang jag och öppnade dörrarna ut mot personalrummet och frågade om kvinnan transporterats till en annan avdelning, eller vilket annat rum som helst. Vad som helst hade varit bättre än där hon låg.
För att vara helt ärligt minns jag inte vad jag fick för respons. Antagligen var jag nog redan tillbaka mellan benen på min nya patient. Jag skakade av mig tankarna på den förra. Allting gick så otroligt bra, hon var fantastiskt på att krysta, bebisen skrek med en gång och mamman behövde inte sys. När bebis och mamma återhämtat sig bestämde jag mig för att göra detsamma och lämnade salen. Väl ute såg jag att transportbädden rullades ut ur salen bredvis. Jag mötte blickarna av mamman som aldrig fick höra sitt barns första skrik. Hon som kom in för en vanlig undersökning och som istället fick sättas igång med den sorgliga nyheten att barnets hjärta inte längre slog. Hon som var med om något fysiskt påfrestande och som efter detta fick genomlida ett psykiskt trauma. Hon som blev tvungen att lyssna på ett annat barns första skrik. Och jag kan inte beskriva tomheten i hennes blick.
Jag var så otroligt besviken efter denna incident. Besviken på kollegorna, på vården; på mig själv (framförallt att jag skulle vara så jävla artig och inte bara BEGÄRA det som krävdes). Jag var besviken att mina uppmaningar totalt ignorerats och jag kunde inte förstå avsaknaden på empati hos personalen. Jag skrev naturligtvis ett långt mail om händelesen till avdelningens huvudansvarige när jag kom tillbaka. Har fortfarande inte fått något svar, och vet heller inte om de anser att det är lika illa som jag upplevde det hela. Kanske tycker de inte att mitt mail förtjänar något svar.
Men den där kvinnan som var med om det värsta tänkbara - hon förtjänar svar. På varför hon var tvungen att utstå denna emotionella trauma. Hon förtjänar en ursäkt. Men den kommer aldrig komma. Och nästa graviditet kommer vara orofylld och förlossningen lär vara olidlig. Och kanske hade en ursäkt, ett svar eller en förklaring förenklat hennes läkningsprocess.
❤
Jag lyckades höra hjärtljud idag med min egna doppler. Mitt egna hjärta stannade så fort jag hörde dem. Och det var de finaste ljuden. Det gjorde mig så otroligt glad, så jag har varit på ett underbart humör idag, trots illamående och trötthet.
v8+5
Vi har berättat för lite fler folk. Bara familj och så, men det känns mer på riktigt när man väl gör det. Jag hoppas bara verkligen att allt är bra om ett par veckor när vi får göra kub och NIPT. Jag mår fortfarande illa, det är som värst på eftermiddagen och sen på kvällen.
Idag kommer även familjen hem till oss. Hade helst velat att de kom vid lunchtiden, men jag ska försöka hålla kväljningarna på ett minimum.
Kan förresten fortfarande inte förstå hur snabbt tiden verkar gå. Tänk att jag går in i vecka 10 redan om två dagar. Så kul. Önskar bara jag kunde känna rörelser som ett tecken på att allt står bra till. Ibland värker det till i magen, och det ser jag som ett tecken på att livmodern växer, dvs bebis växer.
Btw, min femåring ritade en vattenpistol idag. Visst blev den fin?
v8+0
Jag mår ganska dåligt. Jag är trött. Jag mår illa. Pga det kan jag inte äta min normala kost utan den har byts av mot något min femåring fått välja om han fick fria tyglar. Det blir mycket socker, i form av bröd med marmelad, pannkakor med sylt, godis, sugkarameller, cornflakes (!!! Har inte käkat cornflakes på fem år). Jag har helt slutat träna, promenerar inte ens längre, orkar inte lyfta vikter.
Jag börjar bli tjock och jag tror tyvärr inte det har att göra med den växande magen eller bebisen. Det är bara lathet. Sen tänker jag att jag är för hård mot mig själv. Ska komma igång med träningen när jag mår bättre såklart. Första trimestern är ju jobbig, man är trött. Det är normalt.
Skulle vara tröstande att kunna känna att allt är bra med bebis. Men jag känner bara oro, ovisshet... Vill känna att det här kommer gå hela vägen. Speciellt innan vi berättar för alla.
MA
Att diagnostisera en missed abortion (MA) är bland det jobbigaste på gynekologin. Paret kommer oftast in totalt ovetandes, ofta med en massa symptom. Sedan inser man att utvecklingen stannat av. Nej, först inser man att hjärtat inte slår. Men man försöker titta igen. SEN inser man att fostret är för litet för antal veckor som gått. Utvecklingen har stannat av. Detta måste man sedan förmedla till föräldrarna.
Det här är jag livrädd för.
För att trösta föräldrarna kan man ropa in en kollega som ska bekräfta det man redan vet. Så att de får lite tid att förbereda sig på ett definitivt svar - ett negativt sådant.
Jag är rädd för att hamna där. Utan R, utan någon support, helt ensam.