Ett missfall i Belgien
18 APRIL:
- Morgon -
Eftersom jag inte har sovit under natten pga oro, gasig mage och blödande så vaknar jag runt 13.30. Jag har inte klarat av att ringa till gynekologen utan ber R göra det åt mig. Han bokar tid 16.30 på sjukhuset med min gynekolog. Jag hoppas att få veta att allt är bra, men förbereder mig mentalt på att det inte behöver vara det.
- Besöket -
R och jag är tre minuter sena. Jag börjar bli nervös men jag väljer att inte tänka på det. Vi går in till läkaren och jag får berätta vad det är jag varit med om. Jag berättar hur de tre klumparna kommit ut. Att den första var koagulerat blod och att det kom ut två likadana klumpar i toaletten. Hon nickar bara och säger att jag ska klä av mig på underkroppen och sätta mig i gynstolen.
Redan när hon satt in apparaten märker jag att hon inte hittar på en gång som hon brukar göra. Jag fortsätter dock att hoppas lite. Hon ändrar inställningarna på sin apparat och går sedan in igen. Det känns som en evighet. Jag ser ingen baby på skärmen men jag försöker se ett flickrande på skärmen... det där som skulle betyda att det fanns hjärtslag. Hon säger sedan att det inte ser bra ut. Sedan pekar hon ut något som är koagulerat blod. Efter det räknar hon ut storleken på min livmoder. Hon säger att det är mycket som måste ut fortfarande. Hon går in med fingrarna och irriterar livmodertappen. Det gör ont. Och sedan börjar mensvärken komma.
Jag inser att bebisen måste ha spolats ner i toaletten. Det var den hemskaste insikten att komma till. Att förstå att jag inte insett att jag redan förlorat min bebis. Jag spolade ner bebis i toaletten utan att veta om det. Jag skrev ner den meningen i mitt förra inlägg. Sedan skrev jag "det är så sorgligt att jag skrattar", men jag kände att jag inte var redo att publicera det. Det är inte helt OK att ha en sådan reaktion. Det är en jättesorg för mig... som kommer i fyra delar. Oförståelse-delen. Ledsen-delen. Så-ledsen-att-man-måste-skratta-delen. Och sedan så-ledsen-att-man-gråter-hejdlöst. Jag låg definitivt i den tredje fasen i min sorg-process när jag väl kommit hem. Ganska snabb-arbetat måste jag ändå säga.
Det är de belgiska toaletterna, måste jag ta och inflika här. Det är de det är fel på. Jag har inte sett min egen bajskorv på tre år. Vi får ett kärt återseende när jag är i Sverige. De här toaletterna är byggda på det viset att allt åker ner i hålet och ligger så att man inte kan se. Jag minns att jag letar efter bebis den där natten och allt jag ser är blod längst inne i hålet. Jag vet inte varför det är så jävla jobbigt för mig att inte ha sett bebis. Jag ville ju se det. Istället så spolar jag ner allt som kommit ut. Det är det jobbigaste i hela den här processen. Att jag spolat ner allt ovetandes. Har hängt upp mig något otroligt på den här detaljen. Ingen vet om det, inte ens R...
Läkaren bokar in mig på "operation" till nästa dag, men jag får ingen specifik tid. Hon ska ringa och meddela oss nästa morgon. Sedan ska jag genomgå en "skrapning". Hon förklarar att jag måste vara sövd och att jag inte ska äta något på morgonen. Hon måste även ta reda på min blodgrupp så jag går in för att ta ett blodprov. En sköterska tar över. Hon frågar om jag har lätta eller svåra vener. Jag säger att jag har jättelätta och att hon inte ska oroa sig. Kavlar upp ärmarna och hon ser en ådra som hon blir särskilt förtjust i. "Den var fin!" Jag svarar att jag får väldigt många komplimanger för den. Sedan skrattar vi. När hon går håller R om mig och jag gråter en skvätt. Bara en liten, liten skvätt. Sedan tar jag mig samman och vi lämnar sjukhuset.
- Hemma -
På vägen hem berättar jag för R att jag inte vill träffa någon än (hans familj, alltså). Att han kan ringa och säga att vi var hos doktorn och att det blir skrapning imorgon men jag vill inte träffa någon riktigt än. Vi köper med pizza hem och sedan ringer R till sin pappa. Två timmar senare är pizzorna uppätna och jag tar paracetamol och ska sova. Avsluta dagen liksom. Då ringer Rs pappa och meddelar att "de kommer för att hälsa på". R svarar att jag tänker lägga mig och att jag inte mår bra. Så det passar inte helt enkelt. Men de säger att de inte ska stanna länge. Jag får panik. Sedan börjar jag störtgråta och jag hatar på R och hatar på dem. Sedan börjar jag städa och diska för att det måste vara RENT om de ska komma hit. R ringer återigen sina föräldrar och säger att de inte ska komma för att jag inte alls mår bra. De säger att de inte ska komma då. R blir ledsen. Jag blir ännu mer ledsen och nu MASTE de ju komma, tycker jag. Det går ju inte att säga att det är OK att de kommer och sedan ta tillbaka det.
De kommer ju till slut. Det är skönt att prata ut lite med dem. Svärfar påminner mig om kopparna vi gav dem. Farfar och farmor-kopparna. Alltså han har ju verkligen ingen tajming för vad man ska säga och inte säga. Jag säger att de kan ta och förvara de i en låda och ställa de på något mörkt ställe. "Jag säger till när ni kan ta ut dem igen". De skrattar. Jag ler, men menar fullständigt allvar. De säger att jag måste ringa till min mamma och berätta. Jag gör det. Mamma blir ledsen. Hon vet precis vad hon ska säga så att jag mår bättre. När jag säger att jag har dåliga nyheter säger hon: "vänta, jag måste sätta mig ner, ååh, nej, vad för dåliga nyheter?". Jag förklarar allt. Hon säger: "jag är så ledsen att du måste vara med om det här". Jag säger att allt är OK, att jag mår rätt bra egentligen. Men hon hör väl säkert på min röst hur det är jag mår egentligen.
- Natten -
Sover fortfarande jättedåligt. Jag gråter mest hela natten. Väldigt mycket fulgråtande. Går på toa och irriterar mig över att det ska göra så ont och blöda så mycket. Är skitsur på gyn som gjort så att livmodern krampar. Om allt nu ändå skulle skrapas eller sugas ut så behövde hon väl inte fingra på livmodern. Sedan hon gjort det har mensvärken aldrig slutat.
19 APRIL:
- Morgon -
Jag är otroligt törstig och torr i munnen hela natten. Dricker lite vatten emellanåt. Drömmer att jag råkar äta en stor och god smörgås. Vaknar av att det ringer på ytterdörren. Jag kliver upp och sätter på mig kläder. Det är svärisarna. De frågar om när operationen ska ske. Jag ringer R. Han är på jobbet. Han svarar att vi ska vara där kl 11. Alltså om en timme. Jag börjar göra mig i ordning. Blöder jättemycket. Genom bindan och trosan. Får duscha och byta om lite snabbt.
- Sjukhuset -
Det tar lång tid att skriva in sig och sedan fylla ut sjukhusformer. Ca 45 minuter tar det. Vi väntar i väntrummet. Jag och Rs föräldrar samtalar om ditten och datten. Jag visas sedan till ett superfint rum. Sköterskan kan inte prata engelska. Jag säger att jag kan försöka samtala på nederländska istället. Till min (och hennes) stora förvåning pratar jag ju superbra. Rs mamma häpnas också. Hon förklarar att jag ska ta av mig ALLT och sätta på mig en såndär dräkt som är öppen på baksidan så rumpan syns. Jag går in på toa och har blött igenom bindan och trosan IGEN. Kommer ut alldeles jättesnygg i den blåa dräkten. Tänker att det var en himla tur att jag lyckades raka benen den senaste gången jag duschade i alla fall. R hittar till mitt rum precis när jag kommer ut. Sköterskan har lämnat en tablett som jag ska ta med lite vatten. Jag tror att det är lugnande. Och jag blir alldeles sömnig.
Sedan kommer sköterskor in och rullar ut mig. Jag säger hejdå till alla. Vi går långt. Och sedan ser jag min gynekolog som frågar hur jag mår. Bra. Bättre, svarar jag. Och jag mår ju faktiskt mycket bättre än igår. De sätter i dropp efter att ha dragit av min dräkt. Jag ser mina bröst. Jag tycker inte om att DE ser mina bröst... Sedan är det jättekallt i operationssalen så jag ligger och skakar. En läkare sätter ett täcke över mig, och då blir det lite bättre.
En grej som jag tyckte var jättekonstigt var att INGEN överhuvudtaget förklarade fôr mig hur proceduren skulle gå till. Hur lång tid det skulle ta. NÄR de skulle söva ner mig. Jag fick inte ens veta om det skulle göra ONT efteråt. Om jag skulle kunna gå/ställa mig upp. När jag skulle rullas in tillbaka. Hur jag skulle känna mig.. INGENTING sades (vilket egentligen bara var bra, för även om jag undrade så kanske det skulle gjort mig räddare än om jag legat ovetandes. Och jag vill ju gärna vara orädd i allt jag gör. Eller åtminstone låtsas att jag är orädd.). Hur som helst, är inte detta JÄTTEKONSTIGT?!
Jag får en sån gasmask över mig och är redo att kämpa emot narkosen. Av någon anledning börjar jag hosta. Två host kommer jag ihåg. Sedan slocknar jag. Minns inte att narkosen överhuvudtaget fick grepp om mig, därmed hade jag ingenting att kämpa emot. Vaknar av att jag blir slagen på kinderna. Från höger till vänster, från vänster till höger. Tur för de att jag var under narkos för jag skulle gärna slagit tillbaka just då. Jag hade väl inte väntat mig att bli väckt med "lilla vän, nu måste du öppna ögonen..." men... något liknandes kanske. Jag säger att jag har SKITONT. De lämnar mig. Jag ligger och stönar och jämrar mig. Ingen kommer. De sätter in ett nytt dropp ser jag. Jag ligger och har ont i säkert flera minuter innan det blir bättre. Tänker då att "nu ska jag låtsas bli medvetslös så att de fattar att jag hade ordentligt med smärta". En sköterska kommer och pratar med mig och jag låtsas ligga just medvetslös. Men då slår hon ju mig precis som innan och då MASTE man ju bara vakna... Hon frågar om jag har ont. Nja, inte längre. Sedan vaknar jag upp i mitt rum. Det tog en timma från det att jag rullades in till det att jag rullades ut.
Det känns tomt och jobbigt. Jag vill gråta men inte framför Rs mamma, så jag sover istället. Jag sover och sover. Sover ända fram till kl 18. Sedan får jag gå hem. Jag ställer mig upp, med hjälp av en sköterska och R. Det känns jättekonstigt. Jag nästan ramlar. Kan inte alls gå. De sätter mig på en pall inne i toaletten där jag byter om till mina vanliga kläder. Jag får ett par trosor, ni vet, av nät. De är såå bra. Och jag får välja på att ha en STOR binda eller en MEGASTOR binda. Jag kan inte sätta på mig jeansen själv så R hjälper mig. Sedan får jag lägga mig i sängen igen för att jag är så svag. R kommer med en rullstol. Nu får jag komma hem.
- Hemma -
Väl hemma säger jag till R att han måste ringa min mamma och säga att allt gick bra. Han ringer och mamma svarar. Han säger att "hon ville prata med sin mamma". Men jag vill inte prata med min mamma, för min röst är dålig och jag är svag. Hon klarar ju inte av att höra min röst. Allt detta vet ju jag, för jag känner min mamma. Men R säger att det är bra om jag pratar med henne. Jag säger "hej, mamma". Och där brister det för min mamma. Hon säger med skakig och gråtande röst "Hur är det med min älskling?" Då ger jag ifrån mig telefonen till R. Jag säger att han ska prata för jag börjar själv gråta. Det är så jobbigt, för jag orkar inte gråta mer.
Sedan sover jag. Jag äter lite, och så sover jag. Jag sover hela natten. Svärmor sover över hos oss. Hon lagar mat till nästa dag och lite till. Jag har ingen aning om det. Jag bara sover. Vaknade i morse och pratade äntligen med en samlad och stark mamma. Jag sa att jag mår jättebra nu. Att det bara är min röst som låter konstig för att jag är nyvaken. Hon säger att jag ska ta det lugnt. Jag frågar om hon berättat för mina syskon än. Det har hon. De var oroliga för mig. Jag säger att allt är över nu, och de behöver inte oroa sig längre. Att jag snart mår bra. Att det känns mycket bättre i kroppen nu. Att jag sovit och återhämtat mig jättebra.
Och vet ni? Jag tror på varenda ord jag sa. Jag känner mig lugn och stark. Och jag har gråtit ut och vilat. Och sedan gråtit ut igen. Nu blir det bara bättre. Sakta men säkert. Det är precis som mamma sa:.. "tråkigt att du måste vara med om det här"... Men det är väl livet. Det är bara att sucka och gå vidare.
Kommentarer
Lin säger:
Så oerhört orättvist... Fruktansvärt... Sänder all styrka jag kan till er! Kramar...
Mallan säger:
All styrka till er!
Kram
Sussi säger:
=( Är så ledsen för er skull... Ta hand om er nu <3 Kramar.
Amanda säger:
<3<3<3<3<3<3
Anonym säger:
Varför Belgien? Skulle det vara mer speciellt eller?
Alexandra säger:
Jag är så ledsen för er skull! jag hoppas av hela mitt hjärta att sorgen läker och att din kropp återhämtar sig fort!
Massa styrkekramar!
Trackback