Utmattad

Allt är så jobbigt mellan R och mig. Tror att det blivit så för att jag jobbar så mycket. Men också för att jag är så trött. Vi ställer krav på varandra. Förväntar oss olika saker från varandra. Och dessa förväntningar, dessa krav... det är ju det som leder till besvikelse och sorg. Och bråk.  

På jobbet kan jag åtminstone glömma bort allt som pågår här hemma. Där är jag glad. Bland de förlösande mammorna. Där man uppskattas och vet vad man gör. 

Bilden nedan är från ett kejsarsnitt. Vet inte om ni ser. Men jag ler under masken. 
 


Hatar att vänta

Jag blir så jävla irriterad. Här har man förberett en underbar middag, tänt en massa ljus och städat rent. Dessutom luktar jag gott. Och då är R sen. Riktigt sen. 1h15 har jag suttit med middagen framför näsan på mig. Han kan inte ens ringa och förvarna. Gaahh.




Februari

Jag skrev ingenting efter att ha kommit tillbaka från Sverige. Förlåt för det. Jag hade nog själv inget svar på hur det låg till. Undrar lite om jag har det nu...
 
Jag och R har alltså haft det lite jobbigt de senaste månaderna. Inte alls stormigt, inte alls bråkigt. Det är lite det som har varit problemet. Det är som att vi knappt pratar med varandra. Förut var det alltid skratt och bus, och nu har vi hamnat i den här dippen och istället för att ta oss ur den så gräver vi allt djupare. Jag vill inte alltid vara den som gör ett fôrsök till att det ska bli bättre. Jag tycker att han ska ta sitt ansvar. Att han ska prata. Att han ska försöka krama eller göra närmanden istället för att det alltid är jag. 
 
I Sverige var allting bra. Vi hade saknat varandra och det blev bra med en gång; Men redan på flygplatsen tillbaka var det någonting som gick snett. Efter att ha nattat Abir pratade jag med honom och han insåg för första gången att jag varit olycklig i vår relation. Han hade aldrig förstått det tidigare. Han tyckte att jag varit falsk som låtsats att allt var okej, samtidigt som jag ställde honom frågan om hur han kunde tro det när det var så uppenbart att ingenting var som förut. 
 
Den konversationen slutade med att vi började gräva oss ur den där djupa gropen. Det blev bättre, men jag kan redan känna hur vi är tillbaks ner. Jag vet inte hur jag ska göra för att hålla relationen stark och fungerande. Kanske sänka mina krav? Kanske inte tänka på det för mycket? Jag vet inte. Hur gör andra? Hur gör ni? 
 När allt var lite lättare
 

Jag och R - del 1

Det jag ska skriva nu... Det är läskigt. Det är jobbigt och det ar svårt att erkänna. Men jag ska försöka. Jag ska försöka få ner orden jag gått runt och tänkt på i flera veckor nu. Jag och R. Försök att ha lite tålamod. Det är obearbetade tankar. Det är sådant jag inte fått struktur på än. Och det kommer du säkert se tydligt i min text nu. 
 
Vi har varit tillsammans sedan den där sensommar-morgonen 2007. Nästa år har vi alltså varit ihop i tio år. Gifta i sju år. Jag märker hur vi hamnat i en svacka. Hur vi kan sitta i samma rum och visa noll intresse för varann. Eller jag vet inte riktigt hur det är med honom. Tills för ett par veckor sedan var jag fortfarande intresserad, jag ville pussas och kramas. Jag tror att jag märkte hur det alltid var jag som kramade honom. Hur det alltid var jag som tog initiativ till närmande. Vid denna insikt slutade jag abrupt  för att vänta in honom. Ville ge honom chansen att kramas.  
 
Jag tror aldrig att han insåg det här. Och nu sitter vi här. I samma rum. Båda utan se på varann. Så nära men ändå så jävla långt bort. 
 
Nä, jag trodde faktiskt att jag skulle orka skriva om allt som händer oss just nu. Men jag orkar inte. Jag ska gå och sova istället. Precis som jag gjort varenda kväll de senaste veckorna. Jag har gått och lagt mig innan R. Har somnat innan han ens hunnit i säng. Eller låtsassovit. Och han har krupit in långsamt och försiktig, utan att väcka mig. Så nära. Men ändå så långt bort.

För tre år sedan

För tre år sedan var jag gravid i första trimestern. Jag var så himla orolig att det skulle bli ett tredje missfall. Men veckorna gick. Tre dagar in på det nya året fick vi se den lilla bebisen på ultraljud. Jag minns lyckan. Jag minns hur jag vågade visa upp bebisbulan redan samma kväll.

En kompis till mig är gravid. Hon har redan tre pojkar och hoppades så mycket på en flicka den här gången. På det senaste ultraljudet fick hon veta att det antagligen blir en till pojke. Hon blev så otroligt ledsen. Jag försöker trösta. Förstår henne verkligen. Samtidigt är jag själv beredd på att bli pojkmamma. Skulle aldrig skaffa barn efter barn bara för att få ett specifikt kön. Men alla dessa gravida kvinnor runt mig gör mig så sugen på att skaffa en till. Vill inte vilja det riktigt än.


Angest

Jag känner mig som världens sämsta hustru. R har varit underbar de senaste dagarna, men jag har varit sur på honom. Det har jag rätt till men ingenting han kan "fixa" heller. Dvs, jag kan gå runt och vara arg hela dagen, men det hjälper inte situationen. Det bara slutar med att både jag och R är olyckliga. Hur som helst, förutom att jag har varit arg på R så har jag de senaste dagarna inte haft ork till att göra några hushållssysslor. Jag gör endast det nödvändigaste. Diskar. Plockar undan. Lagar mat. Allt detta, slarvigt. Bara för att få det gjort. Hade jag bott ensam hade det verkligen inte spelat någon roll. 
 
Igår efter skolan låg jag bara i sängen och pluggade hela dagen. Och när jag var klar och egentligen borde ha lagat kvällsmat till mannen som jobbat i 12 timmar, då låg jag och kollade på Desperate Housewives. Jag tror att R åt lite blomkålsgratäng och apelsiner strax innan midnatt. Och i morse kunde jag inte ens kliva upp ur sängen i tid för att äta frukost tillsammans. Jag klev upp fem minuter efter att han gått...
 
Det gör så ont i hjärtat. Jag känner mig värdelös. Jag klagar på hur stökigt det är i köket och hur han får lägga in tvätten i maskinen för det gör jävligt ont när jag böjer mig ner. Hur han får plocka upp sina strumpor för jag kan inte göra det längre. Och R, han är så tyst... Han städar i köket, han sätter på tvättmaskinen, han plockar upp sina strumpor. Och sedan kryper han ner i sängen, alldeles, alldeles utmattad. Bredvid sin arga, lata fru. Jag vet inte var han finner styrkan till att lyfta sina händer för att massera min rygg. 
 
Jag förstår inte hur han kan kyssa mig innan han drar till jobbet. Men idag... Idag mår jag bättre. Idag ska jag laga jättegod mat. Jag ska sminka mig. Jag ska krama R. Jag ska ge honom den styrka han behöver att ta sig igenom dagen. Men jag tror att jag kanske gör detta mer för att stilla min ångest. Jag klarar inte av att känna att R förtjänar sååå mycket bättre än vad han får...
 
 

Berättelsen om hur jag nästan dog.

Det börjar bli riktigt trångt i min mage. Har börjat känna bebisen på jättekonstiga ställen. Och ni ska bara se min mage just nu. Hôger sida är typ helt platt medans den vänstra sidan buktar ut som fan. Bebis har precis vaknat till. Han somnar alltid när jag duschar. Det är så otroligt lugnt i magen efter att jag duschat. Skönt med lite paus. Vanligtvis bökar han omkring så att det gör ont. Innan min dusch försökte ha nämligen sparka bort en av mina revben. Det är inte bebisen fel. Det är JAG som har en kort överkropp. 
 
På tal om duschen... jag kanske ska nämna att jag nästan trillade baklänges i duschen. Det är sällan jag tar långa, varma duschar ensam. R och jag brukar faktiskt duscha tillsammans för det mesta. Vi sparar vatten. Hehe. Nä, men nu var han inte hemma. Så jag tände lite ljus. Satte på avslappnande musik. Klev in i duschen och vred sakta men sakert vattnet till kokande hett. Det immar i glasdörren och jag kan inte se ut. Jag blundar. Schampoonerar håret. Njuter. Vattnet rinner genom håret och jag ger ifrån mig njutningsljud. Aåååh, jag borde göra detta oftare. Öppnar ögonen. Och jag ser en skepnad stå bredbent i dörröppningen. Här hoppar jag till och flyger bakåt. Första instinkten är att gömma tuttarna...? Sedan inser jag att det är R. 
 
-;- 
 
Jag släpper tuttarna. Försöker återta balansen. Blir fasansfullt arg, för inte kan jag slå till den jäveln frrån där jag står. Han ligger just nu på golvet och asflabbar. Tur ändå att det gick "bra" och jag inte gjorde mig illa. Kunde ju slutat riktigt dåligt. 
 
 

v23+2

Vecka 24 har hittills varit både lugn och kaotisk. Mina revben gör inte lika ont, och svanken likaså. Skönt. Jag är dock fortfarande sjuk. Denna förkylning vägrar gå över! Samtidigt har jag hamnat efter i plugget så efter en lång dag i skolan kom jag hem och åt middag. Därefter grävde jag mig återigen ner i böckerna. R beordrar mig då att lägga mig i sängen och sluta ögonen en stund. Jag blir irriterad för jag har massa grejer att göra. Jag ska bland annat fixa lunchen till morgondagen. Men efter ett gräl (som R vann) lade jag mig ner. Tyvärr kunde jag inte njuta av den lugna stunden. Den avbröts nämligen av flera hostattacker. Till slut hostar jag upp kvällsmaten - liggandes i sängen (förlåt om detta blir lite too much information). Jag blev så jäkla less så jag började storgrina. Jag fattade inte ens vad det var som hade hänt. Jag bara grät och grät medan R torkade upp min spya. Fan vad jag tyckte synd om honom (och om mig själv). Men hans godhet irriterade mig. När han sa att "det inte gör någonting" väste jag tillbaka att det VISST gjorde någonting! Stackars, stackars R... Och stackars, stackars mig. Jag klargjorde att allt var hans fel. Om han inte tvingat mig att lägga mig ner hade jag kunnat smälta maten i alla fall! 
 
En stund senare deklarerade jag att jag ville ha pizza. Det var bara för R att bege sig ut, kl 23 på kvällen. Jag skriver detta befinnandes i ett chocktillstånd. VAD har hänt med den logiskt tänkande varelse jag en gång var? När kommer hon tillbaka? Det är så mycket som inte känns som jag just nu. 
 
 
Här följer några exempel:
- Min hjärna säger att nu ska det bli så jäkla skönt att få sova i Rs armar efter en lång dag. Kroppen, å andra sidan, kan för allt i världen inte komma in i en någorlunda bekväm position. Detta har löst sig på så vis att R ligger mot ryggen mot mig och jag kramar honom bakifrån. Yes... i mitt gravida tillstånd är det nu JAG som blivit den stora skeden (pun intended). 
 
Jag beordrar R att lägga sig si och så. Men ångrar mig genast då det inte alls är lika bekvämt som jag trodde att det skulle vara. 
 
- Jag vet inte alls varför jag börjar gråta. Är det för att det är synd om R? Är det för att jag är arg på honom? Nej, det är för att jag måste byta lakan för andra gången denna vecka? Nej, det är nog för att jag är trött och jag behöver vila, dvs R hade rätt? Nej, det är för att jag är dum i huvudet och inte kan känna efter när det är dags att spy.
 
 
P.S. Annars mår jag toppen! Ehm.. ja.
 
P.S. 2. Och ja, jag är medveten om hur fullständigt genomelak jag framkommer i detta inlägg. Och hur genomgod R verkar. :(

Min emotionella berg-och-wtf-bana.

God morgon! Eller god och god... Jag har redan hunnit gråta två gånger idag. Jag fattar inte vad problemet är. Jag vill gärna skylla på graviditeten, men det känns så konstigt att det skulle påverka mitt sinne. Vi kan väl börja med att ta upp allt det emotionella... Som visserligen har att göra med graviditeten för såhär känslig är jag minsann aldrig i vanliga fall.
 
 
R och jag:
Vi har alltid haft en skojfrisk och rå relation till varandra. Detta växlas ju med stunder av romantik och gulligull. Men jag står inte ut med vårt grova sätt ibland. Idag grät jag pga att R åkt iväg med båda datorer i bilen. Kvar är jag hemma alldeles, alldeles ensam. Inte ens en smartphone har jag. Ingen tillgång till internet. Ringde honom och frågade om han verkligen åkt iväg med datorerna. "Oj, men alltså... Nej, jag kan inte komma tillbaka! Du kan väl ta och städa och sånt?" Jag känner hur tårarna bara väntar på att spruta ut. Stackars lilla jag som måste sitta hemma utan tillgång till internet fram till kl 17. Och ingen TV har jag. Inte kan jag se någon film heller. Inte kan jag få plugga (fastän både jag och R vet att jag ändå inte skulle gjort det). Så under de korta sekunderna som jag sitter och tänker på allt detta försöker jag samtidigt låta bli att gråta. Aåååh, vad det är synd om mig, tänker jag. Alltså Jag skrattar ju nu. Nä, inte riktigt än, men jag ler och inser hur löjlig jag är. Men just då var det dödsallvar.
 
Jag säger att jag skulle plugga. "Men det kan du väl göra i Sverige... Det kommer du ha massor av tid till". Då fullständigt sprutar tårarna ut! "MEN TÄNK OM JAG VILL NJUUUUTA?! Tänk om jag vill slappna av!? Hur ska jag göra dååååå har du tänkt?!" Efter mitt utbrott med gråten i halsen är det tyst i andra sidan luren. "Du... jag bara skojade. Gråt inte. De ligger i köket, båda laptops."
 
Istället fôr att JAG ska känna mig dum över mitt utbrott så säger jag istället att jag inte fattar varför han måste jävlas med mig. Jag fattar inte varför han inte bara rakt ut kan saga att de står i köket. Varför måste han få ut en sådan respons ur mig innan han ska känna sig tillfredställd?! Jag förstår ju att vi haft den relationen i en evighet, men jag klarar inte av det längre. Jag klarar inte av att inte gråta.
 
Den senaste veckan har vi bråkat mer än någonsin. Det är en blandning av att jag är lättretlig och att han inte kan anpassa sig till den nya relationen. En relation där han måste tippa på tå runt mig. Där han faktiskt inte får reagera på varenda idiotiska grej jag säger.
 
Grejen är att vi typ blir sams direkt efteråt. Men vi bråkar ju också tre gånger om dagen. Den senaste tiden har jag i alla fall börjar avsluta samtal innan de går överstyr för att jag vill undvika bråk. Men tycker att han kan ta det steget. Men det tycker jag också att han gör ibland. Fan vad sorgligt att det ändå blir bråk då. Som tur är minns jag nu varför vi bråkade... Här är några punkter på den listan:
 
  • Jag hade i lite mycket salt i maten. Han sa det till mig medan han var i telefon med någon.
  • Jag vill ha en ny mobil som ska inköpas i Sverige.
  • Jag tar en "genväg" för att se om det är kortare hem (brukar oftast komma vilse, men denna gång gick det bra!).
  • Han ligger och rör sig i sängen.
  • Han ligger för nära.
  • Han är¨för varm.
  • Han kommer hem för sent.
  • ....
Igår var jag sååå frustrerad. Efter en lång skoldag var jag helt utmattad och kunde för allt i världen inte somna. Då kommer R med sina varma händer och ska massera mig. Jag blir skitsur och puttar bort honom till andra sidan sängen. Jag minns att jag blir arg på mig själv för att jag är så taskig, men har man legat i två timmar i försökt att somna så blir man frustrerad. Och så kommer R. Den hjälp han ska bidra med är att ligga still på andra kanten. Men i stället rör han sig HELA tiden. Det sista jag minns är hans ledsna ansikte i mörkret. Jag tror han blev ledsen. Men jag somnade. Och i morse pussade jag på honom lite extra så att han skulle veta att jag inte var sur. Fan, nu börjar jag gråta igen. Att jag ska vara så taskig...
 
 
Det var meningen att detta skulle vara ett inlägg om min graviditet i tre delar: R, bebisen och vecka 20. Mmm... Där lyckades jag minsann!

♥ 2a februari ♥

Idag hände det. Rs första kontakt med bebis. Vi hade precis myst i sängen. R skulle sedan iväg och köpa lite mer spackel. Innan han drar ut kommer han för att pussa på mig som vi alltid gör när någon ska iväg. Jag känner då att bebisen rör på sig. Han blir jätteglad, och hans hand letar sig ner i täcket. Jag leder honom till den rätta platsen, strax nedanför magen. 
 
"Kände du?" frågar jag. Men han skakar på huvudet. "Nä, det är alldeles för svagt tror jag." Sedan känner jag en mycket starkare rörelse. R står förstenad lutandes över mig. Jag slutar andas lite. Sedan känner han sparken igen. Efter det blir det bara svagare och svagare rörelser. R tokler. Bebisen slutar röra sig till slut men den magiska stunden har fortfarande inte tagit slut. Jag frågade R om han verkligen kände det tydligt? "Ja, men bara två gånger." "En tidig födelsedagspresent", tillägger han. Jag är euforisk just nu. Så himla underbart. 
 
I skrivande stund känner jag bebis röra sig. Det har verkligen blivit oftare och oftare. Samt starkare. Men att det skulle vara så starkt att R också kunde känna av det... det hade jag inte riktigt trott. Vilken tur vi har som inte behövt vänta så länge för de tydliga rörelserna! 
 
Ah... Underbart! ♥

Jag vann!

R är asbra på att diskutera och övertala. Jag stod på mig och sa att jag verkligen kände att jag behöver detta. Varför? frågar han såklart. Jag förklarar då att jag behöver bilda ett personligt band med barnet och en del av grejen är att veta så mycket så möjligt om honom/henne. Han påstår då att jag redan börjat känna bebisen sparka - hur mycket mer personligt och "på riktigt" vill jag att det ska vara? Vi diskuterade i fyrtio minuter. Och jag tror att jag lyckades övertala honom. Men jag tror också att R gillar att se mig så desperat så han spelar lite på att göra mig ännu mer desperat.
 
Så jag gjorde till slut det alla normala människor gör. Jag låste ut honom ur huset. Genom dörren sa jag att jag öppnar om han går med på att kolla könet. Han stod där ett tag och tänkte. Sedan sa han okej, och vi skakade hand på det. Han kom in skrattandes. Typ som att HAN hade vunnit, vilket gör mig så irriterad. Så jag måste dubbel- trippelkolla så att han vet om att vi faktiskt ska ta reda på könet nu, OCH att han förlorat argumentet. 
 
Så förhoppningsvis om en vecka så vet vi vad det blir! :D Så otroligt, otroligt spännande! 

...fortsättning

Så jag fick ett samtal från Rs mamma där hon skulle förklara sig. Bakom förklaringarna fanns fortfarande den där anklagande rösten. Stackars R som jobbar så hårt, och så gör vi det hela värre genom att bråka. VI bråkar inte. DU tar ett samtal med honom med klagomål om mig. JAG har inte klagat eller sagt något elakt OM dig TILL honom eller någon annan (förutom på en öppen blogg, ja, jag vet. Elakt.  Och jag känner mig hemsk för hon kan inte komma och förklara sig här.). Men hon fick prata på, för jag tror att det suddar bort hennes skuldkänslor lite. Och skuldkänslor kan vara det värsta man upplever. Jag vill ju inte att hon ska må dåligt. Men fan för mig. Att jag inte kan kontrollera mina känslor. Att tårarna ligger och svider när hon pratar. Att rösten går sönder när jag ska prata. Att inget ljud kommer ut när jag måste säga något. Hon säger att hans son är så fin... och det är där hon och jag möter varandra. Vi tycker båda om den här personen. Hon säger att vi ska låta bli att oroa honom. 
 
Hon ber mig att inte prata och oroa min mamma heller. Att vi ska lösa problemen själva. Jag bara lyssnar, för jag orkar inte bråka. Jag orkar inte motsätta mig. Jag sa bara till henne att hon borde vara riktigt glad att R och jag är lyckliga tillsammans. Vi är så lyckliga med ett litet barn på väg. Jag påminde henne om hur många par som gjort slut i våra gemensamma vänskapskretsar. Jag påminde henne om hur enkelt det är att förstöra allting. 
 
R kom hem och pussade på mig. Kramade om mig. Berömde min tapperhet. Men jag känner mig bara tom. Jag önskar att jag var mer rå. Att jag vågade, orkade, röt i från mera. Jag vill inte vara personen man mobbar och trampar på. Det är så det känns just nu. Jag måste stå stark. Skyddet är min och Rs relation. Ingenting annat ger mig någon styrka. 

Långt ledsamt inlägg.

Förlåt, jag vet att jag varit sämst på att uppdatera. *låtsas som att folk bryr sig om min blogg, hehe*.
 
Det har bara varit mycket just nu. Jag har varit jätteledsen i ett par dagar. Jag gråter jättemycket, och det har varit ett par riktigt, riktigt jobbiga dagar. Samtidigt försöker jag vara tapper, och skaka av mig all skit. Men jag trampar i lera och jag orkar inte mer. Jag kanske skulle orkat om jag inte var gravid. Men på ett sätt är det bra att jag tvingar mig själv till att sluta gråta, för jag är så orolig att det ska påverka bebis. 
 
Jag känner att jag behöver skriva av mig. Jag behöver det... Detta handlar inte så mycket om graviditeten, mest om min skitiga situation. Det blir långt. Och fult. Och snurrigt. Så det går bra att hoppa över. 
 
För två dagar sedan ringer R sin mamma för att fråga om det är möjligt att skjuta upp bröllopet så att jag kan vara med (för det vill jag). Jag hade redan sagt till R att det var en dålig idé att lägga sig i, men han kände att han ville göra ett sista försök. Hon svarar att jag inte ens vill komma så varför skulle man skjuta upp det? Här tycker jag att R kunde ha tackat för att de har försökt i alla fall och sedan lagt på. Men tydligen fortsätter diskussionen och hon säger att jag inte öppnar dörren när de hälsar på. Vilket är helt osant. 
 
Jag ska inte ljuga. Det lockar mig verkligen att inte öppna när det ringer på dörren och de kommer oanmält. Men jag har inte hjärta till att göra så. Är jag hemma så öppnas dörren. Alltid. Men den senaste gången Rs syster var och knackade på var jag inte hemma. Hon stod här utanför i 45 minuter, tydligen. Jag fick 15 missade samtal på hemtelefonen. Och tydligen trodde alla att jag låg hemma och sov...? För tydligen brukar jag sova kl 16 på dagen. 
 
Gången innan när hon knackade på stod jag i duschen och hörde inte alls knackningarna. Radiomusik + rinnande vatten gör det inte optimalt att höra annat. Så jag visste inte ens att någon knackat på. Detta har då tolkats som att jag inte vill att de kommer hem till oss. 
 
Under graviditeten, hittills, har jag varit såååå otroligt trött. Jag har haft ryckningar i benet som gör att jag inte somnar, även om jag är sömnig. Jag går upp och kissar tre gånger/natt och har jättesvårt att somna om. Jag har börjat vakna av småljud också. Sådant som inte brukade störa mig alls tidigare. Typ dörrar som stängs, att elementet sätts på, att R vänder sig i sängen. Men på kvällarna, runt 21-tiden har jag hittat en liten lucka där min kropp av utmattning stängs av. Och jag lyckas sova i tre timmar. Rs pappa brukar vara här och bygga ibland. Och tydligen har han nämnt hur "mycket" jag sover till sin fru. 
 
Jag förstår att Rs pappa inte kan förstå att det liksom blivit så i och med graviditeten. Men jag kan inte förstå att hon, en kvinna som varit med om graviditeter (och visserligen inte haft några svårigheter), inte kan förstå att en gravid kvinna kan må dåligt. I stället klagar hon till R att jag sover för mycket och att jag inte tar hand om städningen. Det här med städningen är också någonting Rs pappa har tagit upp med henne. 
 
Jag bor i ett hem där det renoveras. Jag borstar i hallen och det blir skitigt två timmar senare. I och med mitt ryggont har jag inte haft ork till att ta hand om dammsugningen mer än två gånger i veckan. Ibland en gång. När familjens hus renoverades bodde ALLA här. Hos mig. De vet inte alls hur det är att bo i ett hem där nästan allt är upp och ner. De tvingas inte att bo såhär... i skiten. Så varför bryr de sig om hur det ser ut hemma hos mig?! 
 
Sedan har hon även klagat på att jag inte "delar med mig" av saker. Typ graviditeten eller de besvär jag har. Jag klagar inte för att det inte är en sådan person jag är. Jag är tyst och tar mig genom dagen. Jag berättar inte om huvudvärken, ryggontet eller tröttheten. Jag berättar inte om att jag nästan kräks varje gång jag ställer mig upp för att diska. Jag berättar inte för att det är jobbigt att höra någon klaga jämt. Och jag berättar inte för henne för att jag känner att hon innerst inne inte bryr sig. Jag har dock delat med mig av vissa grejer till henne. Hon vet till exempel om tröttheten. Att mina ben rycker. Men hon klagar om mig ändå... Om att jag vilar? Så varför skulle jag dela med mig av resten. Jag bodde ju hemma hos de i en helg, när R var borta. Och då såg hon hur jag kräktes när jag lagade mat. Men det spelar ingen roll för henne. I hennes ögon gillar jag att vila, låta R göra allt jobb och inte öppna dörrar. 
 
Jag har många, många veckor kvar att ta mig igenom. Och jag känner mig lyckligt lottad över att jag får ta del av något så underbart som en graviditet. Det är ingenting självklart. Och jag tänker inte klaga, och jag tänker inte tycka synd om mig själv. R har förklarat för henne att jag mår dåligt, för R ser ju det. Det går inte att gömma. Han vet om att jag ligger vaken på nätterna, och han vet om att jag kämpar. Så även om han ger svar på tal till sin mamma kan jag inte låta bli att gråta. 
 
Hur kan man göra såhär mot någon annan? Någon som har en tuff tid i sin graviditet? Hur man kan sitta och klaga till sin son, som uppenbarligen är lycklig med sin fru? Hur kan de sitta och skvallra om hur jag har det hemma? 
 
 
Igår grät jag så att jag inte kunde andas. Igår. Idag ser jag hur idiotiskt det ser ut nerskrivet. Hur löjligt det är att jag ska bry mig om vad andra människor tycker om tänker om mig. Andra människor som uppenbarligen inte bryr sig om mig. Men igår... då grät jag så att jag kinderna klibbade i saltblandningen. Jag grät så att jag inte längre kunde känna igen de ljud som kom ur mig. Jag grät till en huvudvärk jag är väl bekant med. Och jag försökte sluta för bebisens skull. Och för att R vädjade mig om det. Jag grät när han sa att han skulle prata med dem. Och jag grät trots att jag helst av allt skulle vilja sluta. När jag såg hur R gick ner på knä, blev orolig, blev skräckslagen. Jag ville sluta. Jag gjorde det jag aldrig någonsin gör. Jag ringde gråtandes till mamma. Jag vet att hon också blir rädd, men jag behövde hennes ord. Jag behövde hennes tröst. Jag behövde mamma. Efter samtalet med henne lyckades jag lugna ner mitt gråtande. Nu rann bara tårarna. I en mindre hastighet än tidigare. Och min läskiga röst försvann. Den där rösten jag inte kände igen. R ringde sedan sin mamma. Och hans mamma undrade vad det var han hade sagt till mig som gjorde att jag började gråta så. 
 
R svarade att han berättat om allt det hon hade nämnt. "Detta är ju vardagliga saker... sådant som händer. Inte borde hon gråta så över det!" När R sedan nämnde att jag ringt min mamma blev hon dock orolig och ville träffas på en gång. Hon vet om att hon kan göra allt möjligt mot mig, men att jag aldrig skulle ringa min mamma och tala om hur dåligt jag mår. Min mamma bor i ett annat land. Hon kan inte komma och hålla om mig. Den kännedomen hindrar mig från att plocka upp telefonen och berätta om alla elakheter. Min mamma blir orolig... jättesnabbt. Över de minsta grejerna. Och det som händer just nu är inte litet. Men jag ringde henne för att jag inte klarade mer. 
 
Jag ringde inte hem när vi bodde hos dem och hon sa till mig att det var mitt jobb att dammsuga huset varje dag. Varje dag. Jag ringde inte till min mamma när hon två veckor senare sa att jag inte moppade. Jag ringde inte hem när hon klagade över att R och jag visar för mycket kärlek för varandra (håller handen och sitter tätt ihop i soffan). Jag ringde inte heller när hon begärde att vi skulle tala om var och när vi skulle åka och när vi skulle komma tillbaka. Jag ringde inte till mamma när hon puttade in mig i väggen. Jag besparade mamma allt det där jag grät för. 
 
 
Om det inte var för R. Då skulle jag sitta i Sverige just nu. Jag skulle aldrig tolerera det här. Jag skulle inte det. Jag har tänkt att om hon kunnat uppfostra en så fin människa som R... ja, då måste hon vara en god människa ju. Hon måste bara vara avundsjuk eller... Jag vet inte. Hon kanske bara har för mycket fritid. Jag har hittat bortförklaringar och jag har stått ut. 
 
Jag skiter i det som hänt mot mig. All bråk i världen kan jag glömma. Men nu får inte hennes elakheter påverka mitt barn. Och därför beslutade R igår att vi inte längre skulle ses som vi tidigare gjort. Vi skulle inte tala ut med varandra utan vi behövde bara en paus. Det känns som att all tyngd lyfts från mina axlar. Normalt blir det bråk när jag ger svar på tal. Det tolereras inte. Men det här samtalet kom från ingenstans. En massa klagomål om allt som är fel på mig. Om allt som är fel i mitt hem. 
 
I två dagar har jag burit på smärtan det orsakade. Men det tippade över när R föreslog att jag skulle öva bilkörning med hans pappa. En pappa som tydligen varit och skvallrat och snackat skit om mig bakom min rygg. Nej, tack, sa jag till R. Jag sa att jag inte alls hade lust att sitta i samma bil som honom. Och att jag tycker det är stort nog av mig att låta honom få komma hem till oss ens. Ett hem som han sagt är smutsigt. Då blir ju R också ledsen och arg. Och svarade att jag faktiskt inte verkade vilja ha någon kontakt med hans familj. Det var då det tippade över. När inte ens R kunde förstå hur jag kände. Hur sårad jag var. 
 
Jag pustar ut nu. För det här var ett jobbigt inlägg att skriva. Men jag behövde det verkligen. Det blir så tungt att gå runt och bära på det här. Jag är ändå riktigt tacksam för R, för min mamma och för lillaste bebis. Känner inte att jag behöver så mycket annat. 
 

Gräl

R och jag hade bråkat igen om hela den här grejen med att åka till Kanada. Efter mycket tårar och skrik så tror jag att han äntligen, äntligen förstår. Fast jag trodde ju att han hade förstått redan innan, men jag hade tydligen fel. Igår efter att ha läst på diverse hemsidor om att man helst skulle undvika långflyg tills barnet är minst 10 månader gammalt så sa han: "Men jag vill inte åka utan dig."
 

Jag vill verkligen inte att han ska missa hans brors bröllop. Jag skulle följa med om jag verkligen kände att jag inte tog en stor risk. Detta är mitt första barn. Jag kommer att vara mamma för första gången. Okej om jag hade lite erfarenhet. Typ om det var mitt tionde barn. Men jag vågar verkligen inte. R säger att det är viktigt att jag är där. Men jag tror att det bara är viktigt för R. Inte för hans familj. Om det verkligen var så viktigt kanske man kunde ändra datum. Det är ingenting jag förväntar mig. Verkligen inte. Men i en sådan situation måste man förstå om jag väljer att avstå från resan. Det är inte bara ett flyg på åtta timmar. Det är en lång bilresa både till och från flygplatsen. Orkar jag verkligen med det?
 
Jag tror att han också kommer ändra sig efter att bebis är här. Att han blir ännu mer övertygad om att det inte känns rätt. Hans förslag var att vi kunde lämna bebis hos "någon" och åka dit bara för en helg. Jag förstår att han är desperat, men det var ett av de dummaste förslagen jag hört. Jag hoppas verkligen att detta ämne nu är slutdiskuterat. Vill heller inte att han försöker övertyga sin bror om att ändra datum. Det är inte vår plats. 
 

Gaser

Igår när R masserade min mage: 
 
R: Här känns det hårt! *tar på tjejmagen*
 
Jag: Hehe, jaaa, det är nog...
 
R: ...gaser?
 
Jag: Ehh, min livmoder, hade jag tänkt att säga. Men tack för den! 
 
 
Ja. Jag pruttar lite väl ofta nuförtiden. 

Nyårsafton

En ny dag på ett nytt år.
Vi hade en supertrevlig kväll igår. Vi spacklade tillsammans och sedan vid halv tolv drog vi ut till stan för att se på fyrverkerierna. Det var väldigt kallt, men vi promenerade fram. Omfamnade varandra i kylan. Det var otroligt romantiskt nu när jag tänker tillbaka på det. Varför märker jag det inte i stunden? I stunden tänkte jag att det var jobbigt att R inte kunde gå i samma takt som jag. Och varför hans ficka var för liten för att även min hand. Jag pressade in handen så att vi nästan föll omkull. Men in kom den.
 
Och när vi kom hem kröp vi in i säng som ett ålderdomligt par. Innan klockan slagit 01. Och R värmde min rumpa för mina byxor hade varit för kalla för en nyårspromenad. Gud, vad jag älskar honom. 

Frågestund

Sedan jag plussade har det naturligtvis blivit så att läsarna blivit fler! Det är ju jättekul, men jag förstår att man inte orkar läsa bloggen från starten för att få en uppfattning om vem jag är. Tänkte därför svara på några av frågorna jag fick av Hanna. 
 
Hur kommer det sig att vi bor i Belgien? 
Min man bodde här sedan innan. Han hade jobb och familj här så jag bestämde mig för att flytta från världens bästa Sverige till (någorlunda dugliga) Belgien. 
 
Hur träffades R och jag? 
Vi träffades på ett bröllop i England. Han var från brudgummens sida och jag var från brudens sida. Vi började prata och utbytte mailadresser. Sedan började vi träffas lite då och då. Han hade flera svenska vänner så han var ofta på besök i Sverige. Vi började prata helt galet mycket en tid, och sedan beslutade vi oss för att försöka på ett långdistansförhållande. Det gick rätt bra. Vi gifte oss år 2010. 
 
Ska vi bo i Belgien i evigheternas evighet? 
I mitt huvud ska vi flytta till Sverige en vacker dag. Men det måste diskuteras lite mer ingående. För tillfället finns inga planer på en flytt. 
 
Vad utbildar jag mig till? 
Jag studerar på läkarlinjen. Nu är jag helt inriktad på gynekologi, och helst vill jag bli barnmorska. Men har man pluggat i två år till läkare känns det ju som ett "downstep", men jag vill ju studera till det jag helst vill arbeta som. Och det är ju barnmorska! 
 
 
Har ni fler frågor kan ni ställa de under DETTA inlägg så har vi en liten frågestund. Och snälla - ställ nu en fråga - så att inte jag framstår som värsta tönten. För egentligen tänker jag ju... Vem vill veta saker om MÄJ?! 
 

Ersan

I flera dagar har R bara gått runt och förundrats över min mage. "Den står verkligen ut." "Vad rund den ser ut." "Men bebis är ju bara ty 2 cm, hur kan detta vara?!" Till slut fick jag nog och sa: "Hörru, nu får du inte längre kommentera min kropp - överhuvudtaget - . Förstått?!"
 
Så nu går han runt och bara sneglar på min mage. Utan att säga något. Med min grottkvinnoröst frågade jag: "VA ÄRE?!" 
 
"Vah? Men jag har inte sagt nåt!"
 
-.-
 
Fast jag älskar honom ändå. Lite i alla fall. ♥

Irriterar min man.

 
R: Jag har goda nyheter! 

Jag: Jag är gravid! 
 
R:*ler* ...Andra goda nyheter!

Jag: Det är tvillingar! 

R: *irriterad* .... Kan jag få berätta, eller? 
 

Hehe. Jag är bara så glad! Vill bara prata om att jag är gravid hela tiden. Har ingen att prata med... Det är därför till blir många inlägg här. 

Vi håller tyst.

R och jag är väldigt försiktiga med vår glädje denna gång känns det som. Visst är vi otroligt glada. Men vi vet hur illa det kan gå också. Så vi har inte pratat så mycket om graviditeten. Nu har det visserligen bara gått två dagar sedan vi fick reda på detta, men förra gången var vi verkligen inne i en graviditetsbubbla tillsammans. Det har varit ett par gulliga sms fram och tillbaka, ett hopp har letat sig fram. Men det kommer aldrig bli som förra gången. 
 
Denna gång tror jag att vi ska behålla detta för oss själva. Inte berätta förrän efter vecka 12, eller kanske när det börjar synas. Och denna gång håller R också med mig! Förra gången var han så otroligt positiv och ville berätta för alla! Fast jag måste erkänna att det var så jäkla skönt med stöttningen jag fick av, framförallt, hans mamma. Hon hjälpte till något otroligt här hemma, när jag låg nerdrogad i sängen. Jag fick väl höra ett och annat om att jag inte borde gå i högklackat, och att jag inte borde springa uppför trappan. Men det var inte så farligt. Jag vet att hon menar väl. Nackdelen är att hon tyvärr berättat för någon annan när jag väl fick missfall. R blev så jäkla sur när han fick veta, så för att undvika detta håller vi tyst ett tag till. 
 
Det är svårt även för mig. Vill även berätta för  min mamma. Men nej. Detta får vara mellan mig och R. Och mina bloggvänner såklart. ,)
 
 
Ikväll kommer ett inlägg om hur jag gjorde med bisolvonet. Vet att det är många som undrar. Så jag berättar mer än gärna vad jag gjorde annorlunda denna cykel för att få det där plusset. 

Tidigare inlägg