Sömn och vikt
Jag. Orkar. Inte. Mer.
Han sover inte. Han sover aldrig. Aldrig mer än 2 timmar, och när jag är så utmattad har även jag svårt att sova. Intalar mig själv att det är en fas. Att det kommer bli bra till slut. Det är bara tänderna. Det är bara magen. Det är bara mamma-saknad. Men ursäkterna tar aldrig slut. Och aldrig blir sömnen bra. Kaffe är min räddning. Förutom R då. Det tär på oss. Hittills har vi skrikit på varandra två gånger mitt i natten när Abir vägrat somna om. Nuförtiden har jag lärt mig att bara vara tyst. Gå till ett annat rum när jag känner att det kommer att komma ut någonting ur munnen som är elakt. Som är osant. Som inte är jag.
Känner att jag måste avsluta med något positivt. Kan meddela att jag väger mindre än vad jag gjort på fem år! Det är rätt otroligt hur kroppen återhämtat sig. Äter fortfarande som en häst. Äter nog mer än vad jag behöver. Och magen ser fortfarande pösig ut just på den där platsen monsterungen hade sitt huvud. Men annars är jag riktigt nöjd med vad kroppen åstadkommit. Fantastiskt. Och ja, kilon är verkligen inte allt. Men jag är verkligen glad att jag sluppit kämpa mot en siffra de här senaste månaderna.
Misslyckande
Där försvann jag igen!
Det var verkligen inte meningen.
Vill bara skriva av mig lite just idag. Känner mig nedstämd. Tänker tillbaka på förlossningen, som verkligen inte blev som jag ville. Jag undrar gång på gång varför kroppen svek mig. Varför det inte började av sig självt. Varför värkarna aldrig blev tillräckligt starka. Ibland vill jag bara bli gravid för att ta mig igenom en "riktig" förlossning. En som startar med icke artificiella värkar. Under hela förlossningsprocessen trodde jag på mig själv. Behöll mitt lugn. Både åt och drack. Jag försökte verkligen. Ville verkligen att det skulle gå. Varför gick det inte?
Vill tillbaka. Försöka på nytt. Vet inte vad det skulle förändra. Vet inte varför det är så viktigt. Ibland kommer den där känslan av misslyckande över mig. Vet inte hur jag ska hantera det...