Igår natt, efter en lång och underbar dusch gick jag direkt till sängs. Alltså utan både sport-BH och bomullsinläggen innanför. Jag vaknade upp under natten av att min tröja är helt blöt. Blöt och klibbig. Isch. Gick in på toa och satte på mig BHn. Bytte tröja. Tittade uppgivet på mina bröst i spegeln. Såg att de börjat bli röda vid bröstvårtorna. Huden försöker desperat anpassa sig till bröstens nya storlek. Fy fan vad jag var arg på mina bröst igår natt. Det var så äckligt. Det är inte vatten, det är något klibbigare. Det är inte bara en liten droppe längre. Det är jättemycket vätska. Fläckarna blir väldigt stora. Typ 8 cm i diameter.

 

Idag är BHn redan på. Redo för natten. Med stora bomullsinlägg. Inte vill vi repetera gårdagen? *tittar ner mot brösten* Får dock inget svar...

Tack så hemskt mycket för alla gratulationer! Det kändes alldeles underbart att få logga in på bloggen och läsa alltsammans. Såklart är jag superdålig på att svara på kommentarer, men jag läser och tar de till hjärtat. Jag SKA svara när jag har tid en dag. Just nu är jag upptagen med att spendera den sista tiden med familjen. På fredag åker jag ju hem...

 

Vi har alla turats om att vara sjuka. Just nu ligger pappa helt utslagen på soffan. Igår var en dålig dag för honom. Jag får inte ens komma nära och pussas. Jag försöker intala honom att det är samma skit som jag hade och att jag redan klarat mig undan den nu. Men han vill inte kramas... :(

 

 

 

Halv elva hade vi tid på Huddinge sjukhus. Jag träffade en jättehärlig barnmorska som tittade ordentligt i hela magen. Det kändes verkligen jättebra att de tittade efter de små, små detaljerna. Bebisen var inte så sammarbetsvillig när de skulle se hjärtat och blodkärlen, han låg och gömde sig under naveln. Min mamma frågade om könet och barnmorskan sa att det inte ingick i undersökningen men att hon skulle säga om hon såg något. Efter ett långt tag tittade hon in mellan benen och frågade "Ser ni vad det är här?"

"Det är en pojke, va?" sa jag. Hon nickade och mamma och jag skrattade. Det var rätt tydligt även om barnmorskan sa att de aldrig säger hundraprocentigt. Men sedan tilla hon "fast sådär ser ju inte flickor ut". Just nu försöker jag inte att jag ska få en son i juli. En person med snopp. Jo, det känns precis lika konstigt som jag trodde att det skulle göra att se en snopp i min mage. Mamma säger att det är jag som är onormal - att ingen vettig person tänker så.

 

Vi har köpt tårta som vi ska njuta av snart!

 

Shit, det är en pojke;;;

I morgon är det dags för ultraljud! Himla spännande! Igår fick min syrra för första gången känna bebis sparka! Två sparkar kände hon inte. Och sen sa hon "nu kände jag". Hon höll kvar handen lite och sedan drog hon bort den. Haha, värsta "inte-stora-grejen", sådant som hon gör varje dag. Hehe. Jag tyckte det var supercoolt. Mamma har också velat känna men tillället har aldrig kommit. Synd. Bara fyra dagar kvar här: Just nu vill jag verkligen inte tillbaka.

 

R har inte hunnit renovera klart vårt rum som han skulle passa på att göra medan jag var borta så att jag kunde slippa sova på madrass. Han har inte gjort någonting för han bor istället hos sina föräldrar... Jag blir så besviken. Äsch. Han ska väl få njuta om jag njuter? Fast jag har foglossning och en förkylning att tacklas med så jag tycker att han borde rycka upp sig.

 

 

Usch, jag tror att jag fått en hemsk släng av foglossning. Har promenerat varje dag ändå och har kollat upp lite övningar som gör så att det lättar på smärtan. Stod i duschen och stretchade. Och det var inte alls lika hemskt i morse. Utöver det har jag åkt på en förkylning, Farfar har varit jättesjuk och har haft sin äckliga näsduk på bland annat telefon och matbord. Gick runt och desinfekterade allt hela gårdagen men det verkar som att han smittat mig ändå.

 

Nu ska jag vila lite. Men först ska jag desinfektera datorn så att ingen annan blir smittad. Farfar också, gahhh! Själv har han nu blivit frisk och kry.  -:-

Idag är jag i v20+0. Det betyder att hälften av graviditeten är förbi! Jag har inte tänkt på detta som en milstolpe alls, men det är ju helt sjukt att jag tagit mig såhär långt! Jag börjar känna av andra besvär. Jag har fått ett par finnar helt plötsligt. Trodde först att det inte var länkat med graviditeten men två veckor har gått och jag upptäcker de röda fläckarna lite då och då. Ont gör de, och inte heller är de särskilt fina att se på. Men jag vet att det kan vara mycket värre, speciellt när det gäller utslag i graviditeten. Detta är ju ändå lätt att dölja. Jag är bara inte vad vid det här så det är därför det känns lite extra jobbigt. Eller, jag brukade få finnar i pannan lite då och då. Just dessa finnar befinner (hehe, finnar befinnar :D) sig på min vänstra kind... så himla fult!

 

Under de senaste två veckorna har jag även fått ont i ryggen av mina promenader. Jag klarar inte heller av att gå sådär snabbt som jag brukar. Det leder till att det drar och spänner i livmodern. Är det sammandragningar? Känner ibland att jag måste stanna upp och pusta ut. Sedan igår har jag haft skitont i vänstra skinkan också. Hela mina vänstra sida är fucked up helt enkelt. Ligamentet dras och gör extremt ont när jag ska sätta mig ner och när jag ska resa mig upp.

 

Brösten... Alltid inkapslade tajt i BHn, förutom på natten då jag känner att även de förtjänar lite frihet. Men det har nu lett till att jag bröstmjölkar ner min tröja. Eller min och min. Igår lånade jag min systers tröja och den är nu... inte längre så fräsch. Normalt brukar vätskan torka så att det inte längre syns... ni vet, som vatten. Men nattens vätska sitter kvar HÅRT i tyget. Ew.

 

 

Eh, känner att jag behöver skriva något underbart och fint med vecka 21! Jo, förresten! Jag lekte med bebis igår! Han sparkade och rörde sig något otroligt just igår. Det var otroligt starkt! Han reagerade på mina rörelser. Drog upp min tröja, som då fortfarande var ren från bröstmjölk, för att kunna beskåda magen. Mellan blodets pulseringar såg man hur det guppade upp och ner. Nu kan man utan några svårigheter alls både SE och KÄNNA rörelserna med handen. Underbart. Längtar till nästa möjlighet att få ligga och leka med finaste! <3

 

 

 

• Vaknade upp.
• Duschade
• Bestämde mig för att föna ut håret.
• Fönade håret
• Sen blev det natt och jag gick och la mig

Jag. Är. Helt. Mindbown!

 

Hade inskrivning igår och jag träffade världens finaste barnmorska. Jag tror vi satt hos henne i en timma. Hon var så himla snäll och förklarade allting så tydligt. Jag sa att det var bråttom till rul, för jag ska åka tillbaka om en vecka. Hon ska försöka akutboka det. Hon tog en massa prover. Min glukosnivå var lite låg, utöver det såg allting bra ut.Sedan lyssnade vi även till hjärtslagen. Det var så otroligt coolt! Hon pratade med bebisen typ "hallå därinne heeeej". Sedan kallade hon mamma för mormor. Det är faktiskt de små grejerna som gör det. Har inga tvivel på att de kollat upp det viktiga även i Belgien, men aldrig, aldrig med en sådan vänlighet. Jag har aldrig haft ett så ordentligt "check-up" i Belgien.

 

Nu håller vi tummarna för att jag får tid snart! 

 

Hej, allihopa!

 

Här går tiden riktigt snabbt. I skrivande stund sitter jag hemma i Sverige. Att lämna R åt sitt öde var så otroligt, otroligt jobbigt. Grät hela dagen innan. Samtidigt som jag packade och ordnade. Sista natten i hans armar och det enda jag klarade av är att blötgöra hans t-shirt. Jag vet att jag var löjlig men jag ville verkligen inte lämna honom. Jag ska vara kvar här i 10 dagar till. Det är ju inte så att jag aldrig kommer att få se honom igen.

 

Det ÄR underbart här! Har varit så avslappnad ända sedan jag kom. Fixade pass igår och idag är det inskrivning. Sedan bokar vi tid till rul. Sedan har jag andra viktiga grejer att göra medan jag är här. Typ äta semlor, köpa chips och klippa håret. Jo, mitt hår har blivit galet långt. Kommer nog en bild snart. Nu ska jag käka lite frukost och plugga lite. Vi hörs snart igen!

I torsdags gick jag in i vecka 20. Det känns fortfarande jättenytt att vara gravid. Jag tänker tillbaka till oktober. Känner hur längesedan det var. Vad jag just då tacklades med. Vecka 20 var ju hur långt bort som helst. Brukade se på vecka 20-magar som någonting jag aldrig kunde åstadkomma. Här står jag nu. Alldeles nyduschad med finaste magen. Underbart.

 

Halsbränna har varit ett av de nyaste symtomen. Dricker ett glas mjölk innan jag somnar, och det hjälper lite. Men det känns verkligen som att det brinner i halsen. Det är den värsta känslan ever. Har dock bara haft det i tre dagar i rad och känner att jag kan "njuta" av detta symtom lite till innan det blir för mycket.

 

Mina tuttar ser jättekonstiga ut. De har bytt utseende typ tre gånger sedan jag blev gravid. Och i går vaknade jag upp och kände hur min tröja var blöt. Det var det äckligaste jag känt. Såklart fattade jag ju inte att det kom ut från brösten så jag lyfte upp tröjan och insåg då att mitt bröst var kladdigt. Minns att jag sa "eeeew" och sedan somnade jag om. Idag kände jag det igen. Det blev så kallt på bröstvårtorna, och jag tittade ner och insåg att det var två våta droppar. Det var lite komiskt så jag var tvungen att ta en bild. Tänkte lägga upp här, men det kanske är lite väl känsligt? Hehe.

 

Och jag insåg också att vätskan inte kommer ut från ETT hål i bröstvårtan. Hela det området är ju... Det liksom passerar vätska. Så konstigt! Och man kan ju inte heller se in. Var det bara JAG som trodde att det skulle komma ur ett hål?

 

Tycker dessutom att min kropp blivit smalare. Eller alltså jag är ju tjock, men jag tycker att mina lår och armar blivit smalare. Eller så lurar proportionerna mig. Eller vad tycker ni?

Jag och lillkillen har börjat utveckla en relation till varandra. Det känns i alla fall så. Han gör sig påmind hela tiden. Han rör sig konstant. Igår under mina lektioner rörde han sig med både kraft och intensitet. I skrivande stund känner jag en massa buffar. Det känns inte längre konstigt att prata med honom. Det känns som att vi kommunicerar. Jag vet att jag kommer låta helt pantad nu, men jag tror att han vill uppmärksammas när han sparkar sådär. Varje gång man lägger handen på magen eller pratar med honom slutar han tvärt. Eller så reagerar han med full koncentration. Typ... "Vad var det som hände nu?" R har försökt känna honom flera dagar i rad. Men han rör sig aldrig så starkt då. Och känner jag buffar lägger R direkt handen på, men då slutar de också tvärt.

 

Jag är rädd att R ska tro att jag bara "låtsas" känna bebisen. Och att det "slutar" så fort han vill känna. Jag vill så gärna att han också ska häpnas över det jag känner. Men det blir aldrig så starkt att han reagerar som jag. När han känner är det mest vagt och svagt. Så otroligt synd, för jag tycker det är det coolaste i världen.

 

Och att prata om och med honom har blivit mycket lättare. Han är en del av vardagen. Jag vet när han sover. Jag vet¨när han börjar vakna upp. Och ja, jag har börjat saga han. Jag vet att det lika väl kan vara en tjej. Men jag¨säger han och R har slutat stoppa mig och saga hon. Jag säger inget av detta till någon. Om det här med hur det känns som att jag "känner honom". Jag är ju i vecka 20. En vecka då förstagång-gravida ibland inte ens känner av rörelser. Jag berättar det mesta för R, men inte sådan detalj. Jag vill att han ska tycka att jag inbillar mig och är konstig...

 

Har även känt honom långt upp i magen också. Och på olika ställen samtidigt. Förundras, förstenas... blir obeskrivligt glad när allt detta händer. Längtar till RUL. Aker till Sverige om två dagar! Sedan blir det passförnyelse och inskrivning för rul. Längtar, längtar, längtar! Snart får jag se dig igen! <3

 

 

 

Vi har alltid haft en skojfrisk och rå relation till varandra. Detta växlas ju med stunder av romantik och gulligull. Men jag står inte ut med vårt grova sätt ibland. Idag grät jag pga att R åkt iväg med båda datorer i bilen. Kvar är jag hemma alldeles, alldeles ensam. Inte ens en smartphone har jag. Ingen tillgång till internet. Ringde honom och frågade om han verkligen åkt iväg med datorerna. "Oj, men alltså... Nej, jag kan inte komma tillbaka! Du kan väl ta och städa och sånt?" Jag känner hur tårarna bara väntar på att spruta ut. Stackars lilla jag som måste sitta hemma utan tillgång till internet fram till kl 17. Och ingen TV har jag. Inte kan jag se någon film heller. Inte kan jag få plugga (fastän både jag och R vet att jag ändå inte skulle gjort det). Så under de korta sekunderna som jag sitter och tänker på allt detta försöker jag samtidigt låta bli att gråta. Aåååh, vad det är synd om mig, tänker jag. Alltså Jag skrattar ju nu. Nä, inte riktigt än, men jag ler och inser hur löjlig jag är. Men just då var det dödsallvar.

 

Jag säger att jag skulle plugga. "Men det kan du väl göra i Sverige... Det kommer du ha massor av tid till". Då fullständigt sprutar tårarna ut! "MEN TÄNK OM JAG VILL NJUUUUTA?! Tänk om jag vill slappna av!? Hur ska jag göra dååååå har du tänkt?!" Efter mitt utbrott med gråten i halsen är det tyst i andra sidan luren. "Du... jag bara skojade. Gråt inte. De ligger i köket, båda laptops."

 

Istället fôr att JAG ska känna mig dum över mitt utbrott så säger jag istället att jag inte fattar varför han måste jävlas med mig. Jag fattar inte varför han inte bara rakt ut kan saga att de står i köket. Varför måste han få ut en sådan respons ur mig innan han ska känna sig tillfredställd?! Jag förstår ju att vi haft den relationen i en evighet, men jag klarar inte av det längre. Jag klarar inte av att inte gråta.

 

Den senaste veckan har vi bråkat mer än någonsin. Det är en blandning av att jag är lättretlig och att han inte kan anpassa sig till den nya relationen. En relation där han måste tippa på tå runt mig. Där han faktiskt inte får reagera på varenda idiotiska grej jag säger.

 

Grejen är att vi typ blir sams direkt efteråt. Men vi bråkar ju också tre gånger om dagen. Den senaste tiden har jag i alla fall börjar avsluta samtal innan de går överstyr för att jag vill undvika bråk. Men tycker att han kan ta det steget. Men det tycker jag också att han gör ibland. Fan vad sorgligt att det ändå blir bråk då. Som tur är minns jag nu varför vi bråkade... Här är några punkter på den listan:

 

Igår var jag sååå frustrerad. Efter en lång skoldag var jag helt utmattad och kunde för allt i världen inte somna. Då kommer R med sina varma händer och ska massera mig. Jag blir skitsur och puttar bort honom till andra sidan sängen. Jag minns att jag blir arg på mig själv för att jag är så taskig, men har man legat i två timmar i försökt att somna så blir man frustrerad. Och så kommer R. Den hjälp han ska bidra med är att ligga still på andra kanten. Men i stället rör han sig HELA tiden. Det sista jag minns är hans ledsna ansikte i mörkret. Jag tror han blev ledsen. Men jag somnade. Och i morse pussade jag på honom lite extra så att han skulle veta att jag inte var sur. Fan, nu börjar jag gråta igen. Att jag ska vara så taskig...

 

 

Den senaste gången jag var och shoppade köpte jag en body till bebis. Den är ganska stor men fanns ändå i "nyfödd-sektionen". Har ingen aning om vilken storlek man ska ha till ett nyfött barn. Det är mycket som ska köpas. R uppmanar mig till att göra en lista. Jag tror att det börjar bli dags för det nu. Går ju faktiskt in i vecka 20 i morgon! Jag vet inte om jag skrev om det tidigare, men efter mitt inköp så har R suttit länge och stirrat på den lilla, lilla bodyn som hänger framför spegeln.

 

Han började med att säga "det känns så konstigt". Jag frågade naturligtvis vad det var som kändes så konstigt... Han kunde inte sätta fingret på vad det var. "Känns det mer påriktigt?" undrar jag. "Jo, precis... det känns påriktigt." Bara 20 veckor tog det... Alltså jag känner ju att bebisen nu rör sig nästan hela tiden. Och väldigt långt upp ibland. Jag chockas ständigt av hur kroppen förändras. Ändå är det detta ett koncept som känns helt... overkligt. 

 

R och jag låg i sängen häromdagen. Då säger han något riktigt oväntat. "Jag kommer nog sakna att det bara är vi två." Jag har känt likadant faktiskt. Men det kanske man inte får säga högt. Vi är ju naturligtvis superlyckliga för den lilla skatt vi får. Och jag trodde aldrig att R skulle säga detta. Han har varit så galet investerad i att skaffa barn och äntligen bli pappa. Men skönt att han gillar att det bara är vi två ibland också. Samt att han oroar sig över att barnet kommer uppta ALL min tid och att han kommer hamna utanför. Hahaha. Jo. Risken finns ju. :)

 

Jag har bokat en resa till Sverige nu! Har även bokat in ett rutinultraljud. Ser verkligen fram emot detta! Antagligen följer mamma och pappa med. R följer tyvärr inte med till Sverige. I stället ska han bygga på vårt hus. Jag stannar även en längre tid så jag missar ganska mycket plugg också. Den enda anledningen till att jag åker iväg nu är för att jag måste förnya mitt pass. 

Förlåt, förlåt, förlåt. 

 

Det är ungefär det som hänt de senaste dagarna. Om jag glömt något så är det bara att skriva. Och ännu en gång, förlåt. Det känns så konstigt att folk bryr sig om personen bakom denna lilla blogg. Men jag ska i alla fall försöka tänka på att inte göra andra oroliga i onödan. 

 

Stor kram på er! 

 Idag gjorde jag mitt första inköp av bebiskläder! Vågade bara köpa en grej, men det var ett stort steg. Bilder kommer senare. Visade för R när jag kom hem och han blev jätteglad. Har också handlat en massa presenter till honom. Han fyller år på lördag. Jag köpte en "pappa-bok", en "pappa-kopp", parfym-set och en plånbok. Och kanske något mer, jag minns inte riktigt. Det är rätt positivt att han fyller år nära alla hjärtans dag, för det finns så himla fina grejer att köpa. 

 

Jag är så jäkla trött just nu. Bloggar mer i morgon. Kram på er! 

Jag stod och velade mellan att byta eller inte ett bra tag igår. Men efter att ha loggat in på bloggen så vet jag nu hur jag ska göra. Jag har ett till ultraljud bokat på sjukhus om tre veckor. Men det blir antagligen det sista med henne för sedan byter jag. Jag HAR känt mig lite obekväm med henne, men jag har liksom ignorerat allt det där. Hon ler aldrig, skojar aldrig... är för det mesta trött, stressad och tråkig. Nä, jag tror att jag få byta nu. 

 

Igår hade jag en sådan lust att bara åka tillbaka till Sverige. Jag ville bara föda i Sverige. R förstår inte det där så bra. Så det var en ganska ledsam dag ändå. Men idag mår jag mycket bättre. Inser att vi ska få ett barn. En son antagligen... Ler när jag tänker på det. Om sanningen ska fram så kan jag ibland glömma att jag är gravid. Det händer inte alls ofta men i morse så glömde jag det. Sedan gjorde bebisen sig påmind och det är ett utav de vackraste ögonblicken. Just det. Jag är gravid. Jag ska bli mamma. R ska bli pappa. Vi ska bli en familj. 

Ska försöka ta en magbild idag. I morgon går jag in i vecka 19. Herregud. 

Jag är rätt besviken på ultraljudet vi hade idag. Vi kom in och läkaren var jättestressad. Berättade om blödningarna och så. Hon kollade mig vaginalt och var väldigt oförsiktig. Det var obehagligt och gjorde onödigt ont. Sedan fick vi se bebisen på skärmen och hon förklarar vad alla grejer är. Hon mätte inte huvudet och inte heller lårbenet som man ska. Utan bara kollade lite. Typ lite Ja, här finns två armar och två ben. Ett huvud. Så det ser bra ut. Efter två minuter är allt över. Jag ska torka och göra mig ren. Jag vågar inte fråga om könet men jag gör det ändå. Hon svarar att hon inte kunde se det så bra. Nähä... Inte det?! Det är väl inte så konstigt när du inte ens kollat ordentligt? Men hon tror att det är en pojke. 

Idag hände det. Rs första kontakt med bebis. Vi hade precis myst i sängen. R skulle sedan iväg och köpa lite mer spackel. Innan han drar ut kommer han för att pussa på mig som vi alltid gör när någon ska iväg. Jag känner då att bebisen rör på sig. Han blir jätteglad, och hans hand letar sig ner i täcket. Jag leder honom till den rätta platsen, strax nedanför magen. 

 

"Kände du?" frågar jag. Men han skakar på huvudet. "Nä, det är alldeles för svagt tror jag." Sedan känner jag en mycket starkare rörelse. R står förstenad lutandes över mig. Jag slutar andas lite. Sedan känner han sparken igen. Efter det blir det bara svagare och svagare rörelser. R tokler. Bebisen slutar röra sig till slut men den magiska stunden har fortfarande inte tagit slut. Jag frågade R om han verkligen kände det tydligt? "Ja, men bara två gånger." "En tidig födelsedagspresent", tillägger han. Jag är euforisk just nu. Så himla underbart. 

 

I skrivande stund känner jag bebis röra sig. Det har verkligen blivit oftare och oftare. Samt starkare. Men att det skulle vara så starkt att R också kunde känna av det... det hade jag inte riktigt trott. Vilken tur vi har som inte behövt vänta så länge för de tydliga rörelserna! 

 

Ah... Underbart! ♥

Jag är ju i vecka 18. Det är nu de flesta börjar känna lite rörelser. Igår fick jag ett släng av oro innan jag la mig. Jag hade fortsatt att blöda och hade inte känt bebis sedan tidigt på morgonen. Så jag lade mig på rygg och drack kallt vatten. Sedan skakade jag magen. Höll på typ i femton minuter, men ingenting hände alls. Till slut pratade jag första gången med bebisen... Och refererade mig själv som "mamma". Va?! Det är ju så sjukt! Sa någonting i stil med: "Kom igen, sparka för mamma nu!" Har inte lätt för att mig själv som mamma ännu. R har redan kommit in i papparollen. Han pratar jämt och ständigt med bebis. Han har det roligaste smeknamnet till bebis. Kan inte ens säga det för det är så konstigt, men han kallas bebis "chunu-munu". Hahaha. 

 

Okej, nu kom jag in på ett sidospår. Hur som helst. Hade precis givit upp när jag känner en vag rörelse. Tittar på magen och ser (och känner) hur min mage plötsligt pluppar upp och sedan ner. Som att det sparkades direkt under min navel. En snabb rörelse. Jag ringde R direkt för han hade varit orolig också. Hörde honom le på andra sidan luren. När han kom tillbaka försökte vi störa bebis (shit - vi kommer bli föräldrar som väcker barnet när det sover sött...!). Men vi kände ingenting. 

 

Just nu rör sig bebisen i magen. Det är så HIMLA coooooolt! Jag blir sååå glad! Aååååh. Det här är det finaste i livet. Nu ska jag leka lite med magen. :) Kram på er! 

Känner bebisen mer och mer. Starkare och starkare. Jag ler varenda gång. Stort. Det känns fortfarande konstigt, men vänjer man sig någonsin? Det ar bara två dagar kvar till ultraljudet. Jag längtar så otroligt. Det är så spännande. Ber att allt ska vara bra med bebis. Jag har haft lite bruna flytningar idag igen. Det känns bättre att skriva "bruna flytningar" i stället för "brunt blod" eller "gammalt blod". Blod är blod. Och i mina ögon är det alltid negativt. Det är inte mycket, men återkommande.