Jag är äntligen tillbaka. Har varit upptagen med att leva livet och bloggen har inte prioriterats, tyvärr. Jag har heller inte haft något speciellt att skriva om. Jag väntar på att mensen ska börja, fast det kan dröja ett bra tag till. Kan inte fatta att det snart gått en månad sedan missfallet.. Jag är inte alls lika ledsen längre, och kan tänka tillbaka på händelsen även om det känns ofattbart. Att det var JAG som var gravid. Jag var gravid i nioende veckan! Och sedan att det var JAG som fick missfall. Och att det var jag som låg helt paralyserad i sängen ett tag. Ofattbart. 

 

Men jag har tagit mig igenom det här. Vet ni hur jag vet det? Jo... igår träffade jag en vän när jag var på stan. Det är Rs bästa kompis fru. R hade berättat för sin kompis att jag var gravid. Hade bett honom låta bli att berätta för någon, men det stod skrivet på hela hans ansikte. Jag blev väl lite sur, och sedan har jag också nämnt att jag inte ens kommer berätta för honom förrän jag passerat vecka 12. Hur som helst... Hans kompis hade självklart berättat för sin fru som igår väldigt glatt började gratulera. "För vad?", sa jag och log. I samma sekund slog det mig. Just det! Sedan blev det till att förklara. Hon stod där chockad. Svårt för henne också...  Vad ska man säga till någon som fått missfall. Hon beklagade och ville veta hur och så. Jag babblade på. Log till och med emellanåt. Tyckte inte ens att det var jobbigt. Hon tyckte nog att jag var lite konstig som inte berättade med mer ledsamhet. 

 

Minns när jag skulle prata med svärmor, och vi kämpa undan klumpen i halsen. "Jag har varit beredd på det här ända sedan jag började blöda. *svälj*. Men det gör ont ändå..." Och rösten brast. 

 

Men nu känns det ändå som att jag kan lämna den delen av sorgen. Den sorgen där rösten brister och klumpen uppenbarar sig. Och tårarna ligger nära. Så otroligt skönt att slippa det nu.

 

Hoppas att ni har det bra!