Midwife - at your cervix
Första veckan på förlossningen är avklarad. Den första veckan är alltid den jobbigaste. Man är så förvirrad och allt känns så ovant. Men jag hoppas att det från och med nu går bättre. Att få heltidsjobb på förlossningen att gå ihop med en familj och en fyraåring är bland det jobbigaste jag varit med om. Det är ju nästan omöjligt. Vissa dagar träffar jag inte ens Abir. Det gör dessutom så ont i hjärtat när jag ska jobba helger och han bönar och ber att jag ska stanna hemma hos honom istället.
Suck. Jag gör det här för dig, älskling. I slutändat i alla fall.
Bara några månader kvar. Sedan är jag en midwife - at your cervix! (Måste bara dricka upp kaffet först, haha). Köpte koppen nedan som motivation till mig själv. Fin, va?
Sista dagen på neonatologin
Nästa vecka jobbar jag på förlossningen igen. Kommer bli kul, hoppas jag, även om det finns ett par barnmorskor som jag verkligen inte ser fram emot att jobba med. Hoppas verkligen att jag gör bra ifrån mig också, och att jag når det antal förlossningar jag behöver för att bli klar med utbildningen.
Vi har börjat planera när barn nummer två ska komma också. Kommer bli tidigare än vi egentligen hade tänkt faktiskt, fniss.
Almost there. Keep pushing.
Säger samma sak till mig själv som jag säger till mina blivande mammor. Du ät snart där, fortsätt kämpa, detta är slutspurten.
Gravid
Har nog aldrig varit så bebissugen som jag blivit under min tid på neonatologin. Alltså guuuuud, min livmoder värker. Vill bara ha en till unge nu, nu, nu.
Min vän är förresten gravid med sitt femte barn nu. Jag var med henne när hon testade. Vi var båda så chockade när det blev positivt direkt. Det var helt oplanerat och oväntat. Så fort hennes man fick reda på det bokade han en tid för abort. En tid som hon senare avbokade. Hon skulle aldrig klara av det, sa hon.
Hon har redan fyra pojkar så nu håller vi tummarna för en flicka. Även om det såklart inte spelar någon roll.
Neonatologin
Hej, jag lever.
Neonatologin. Tog mina första stapplande steg in på avdelingen för lite mer än två veckor sedan. En helt egen, och för mig hittills helt okänd värld. Där ligger lilla K... Han som legat där i tre månader nu. Han som kanske aldrig kommer kunna gå på de nu blågråa benen. Han som kanske kommer behöva en magsond resten av sitt liv. Han som antagligen kommer att ha ett svårt funktionshinder. Man vet inte. Det är så ovisst. Man vet inte vad den intrakraniala blodningen ställt till med i hans hjärna. Det är så många sladdar och monitorer uppkopplade på honom. I början såg jag endast sladdarna. Det var så svårt att se på barnen. Men nu ser jag bara barnen, läser deras ansiktsuttryck, försöker förstå deras kroppsspråk. Och sladdarna för mig finns inte längre.
När alarmen piper så springer man naturligtvis dit för att se att allt är OK. Men de finaste stunderna är när bebisarna är vakna och lugna och ser sig omkring. När alarmen är stilla och man har nästan ingenting annat att göra. Det bästa då är att gå och umgås med lilla K vid de stunderna. På nätterna när ingen annan hör och man har boxen för sig själv kan man sitta vagga K till sömns. Smånynna på "sov du lilla videung", önska att allt kommer lösa sig för honom och hans familj.
Nu kanske ni tycker att det jag beskriver är hemskt, men det här är inte det jag tycker är det mest hemska. Det mest hemska, ska ni veta, är de barn som föds med en mamma som varit drogpåverkad under hela sin graviditet. De barnen skakar något så fruktansvart och har alla de abstinensbesvär som vuxna genomgår under en detox. Det är det värsta och det sorgligaste jag någonsin sett.
Och fortfarande är det någonting med just det här jobbet som gjort att jag fastnat.