22 juli - del 3

Jag läste precis igenom mina två inlägg och insåg att jag repeterade en grej. "Det är fullt". Mamma hade förklarat en grej för mig innan hon gick. "Du måste kämpa och kräva din rätt. Det är deras skyldighet att de skickar dig till ett annat sjukhus om de inte kan hjälpa dig!" Jag bankade in det i hjärnan. Att jag får försöka hitta en arg röst och verkligen stå upp för mig själv... Men det är fullt ÖVERALLT tydligen. I hela Stockholm. 
 
Hur som helst, vi fortsätter berättelsen där jag lämnade av...
 
Jag sov på natten! Utropstecken! Jag sov så jäkla bra. Jag hade dock värkar som gjorde ont insåg jag de två gångerna jag vaknade under natten. Jag hade varit övertrött och längtat till det där sömnpillret. Och jag är så glad att det faktiskt hjälpte. Nästa morgon gjordes en CTG-kurva igen. Bebis var lite trött. Inga ordentliga accelerationer. Vi buffade och försökte väcka honom. Hjärtljuden kom upp till 130 men inte mer än så. Barnmorskan var ändå nöjd. Sedan fick vi äta frukost.
 
 
Efter frukosten sa den läskiga barnmorskan att det skulle dröja hela dagen och vi skulle få vänta. Jag sa att jag var helt okej med att vänta hela dagen om det så krävdes. Nu hade jag energi till att ta mig genom en förlossning. Hon menade att jag nu inte hade så farliga värkar och att värktabletterna hjälpte. Jag skulle få med mig mediciner hem så att jag kunde vila och sova. Jag frågade om det fanns en möjlighet att flyttas till ett annat sjukhus. Då sa hon att det var fullt i hela Stockholm. Istället för att hitta den där elaka, arga rösten blev jag bara tyst. Jag sa inte emot. Jag orkade inte. Jag förstår ju att de måste ta de akuta först. Jag är ju inte dum i huvudet. Men besvikelsen som sköljde över mig... den var enorm. Jag tackade för hennes hjälp. Fan att jag ska vara trevlig. Hon sa att hon hoppades att det skulle startas av sig själv nu. "Vi håller tummarna för det". Jag vet någonstans du kan stoppa upp dina tummar, tänkte jag.
 
Pappa kom för att hämta upp oss. Jag var tyst hela vägen hem. Det kändes nästan pinsamt att få åka hem för tredje gången när vi åkt in med förhoppningen om att få stanna kvar. Har vilat lite nu här hemma. Sitter och funderar på hur annorlunda det hade varit om jag varit i Belgien. Funderat på om jag hade fått genomlida det här därborta.  
 
Värkarna fortsätter nu också. Vill så gärna lämna huset och gå ut på promenad, men vill inte genomlida en till natt med värkar när jag vet att jag ska sättas igång i morgon. De sa att jag är prio nr 1 i morgon, men jag vågar inte lita på deras ord. Jag gav de mammas telefonnummer för jag orkar inte sitta och vänta på deras samtal om att få åka in. Jag orkar inte med besvikelsen om jag inte får åka in. För de är det säkert inte "så farligt" att det skjuts upp en dag. Men är det inte lite mitt eget fel...? Att jag tillåter dem att köra runt lite med mig..? 
 
Hoppas verkligen att jag får den vård jag behöver i morgon. Att vi får träffa vår son snart. 

21 juli - del 2


Fick n
ågra ordentligt onda värkar och jag skyndade mig igenom min andra frukost vid 08. Väl inne på förlossningen skulle jag undersökas. Det tog så otroligt lång tid och vi fick vänta jättelänge. Jag var inställd på att det inte skulle vara någon stor skillnad. Och jag hade rätt. Det var ingen stor skillnad. Jag sa till sköterskan att jag ville ta mig igenom latensfasen på sjukhuset. Att jag verkligen inte ville åka hem. Och var jag ändå tretton dagar över tiden. Hon sa att det var fullt och att jag skulle komma tillbaka om vid 13-tiden. Sagt och gjort, vi bestämde oss fôr att käka lunch och ta en promenad. Under promenaden fortsatte värkarna och de kom verkligen var tredje minut. Jag fick stanna med jämna mellanrum. 
 
Den första CTG-kurvan.
 
Tog mig tillbaka till förlossningen där vi fick sitta inne i ett litet, litet rum. De kopplade en CTG-kurva till mig. Värkarna hade blivit lite oregelbundna efter promenaden. Men mycket mer intensiva; Aterigen ville de undersöka mig.  Dessa kontroller gör ju ONT, de är obehagliga och jobbiga. Men barnmorskan måste ha info till läkaren så att de kan besluta om jag får stanna eller inte. Läkaren kom in och berättade sedan att de hade det alldeles för fullt och jag fick jobba på latensfasen hemma. Jag sa att jag hade riktigt, riktigt ont. Att jag inte orkade. Att jag inte hade sovit på flera dagar. Att jag aldrig skulle kunna klara av en förlossning om jag åkte hem nu och värkarna stannade av, så som det har varit. Hon sa att om det är ett riktigt värkarbete kan man inte stoppa värkarna. Sedan säger hon att jag måste undersökas igen för barnmorskan misstänkte vattenavgång. 
 
Hon gick in med ett hårt verktyg som verkligen skar i slidan... Det gjorde så jäkla ont. Och tre gånger gick hon in för att sedan konstatera att det inte var någon vattenavgång. Hon sa återigen att det är bäst att vila hemma. "Vissa kvinnor har en jobbig, lång och ineffektiv latensfas... så är det bara". Mamma intog då försvarsställning. Och jag vädjade en sista gång... Jag har inte sovit. Jag ORKAR inte mer... Ni måste hjälpa mig på något sätt. Jag KAN inte åka hem med de här värkarna. Jag är tretton dagar över tiden! Jag kommer ju ändå få sättas igång snart! Då förändras uttrycket på läkarens ansikte. Tretton dagar? Det visste hon inte.. Känns som att hon borde ha lite bättre koll på sina patienter... "Jaha, men då föreslår jag en vilodos idag och så sätter vi igång dig i morgon!"
 
Jag var så otroligt tacksam. Jag var så lättad. Äntligen skulle jag få hjälp. Äntligen skulle jag få vila. Vi kommer in till vårt rum. Låt oss även komma ihåg att jag har värkar under hela den här tiden. Visserligen ineffektiva och oregelbundna, men väldigt energikrävande. Jag skickar hem mamma och R får följa med in till rummet. Får två citodon mot värkarna. Tar även en lång dusch. Sedan kommer vår barnmorska in. Hon ser skrämmande ut. Och faktiskt så är hon läskig. Får höra både det ena och det andra av henne. Bland annat att folk blir så otroligt otåliga på slutet av graviditeten, och man måste ha tålamod! Sedan säger hon att det är bäst att komma igång av sig själv... Nästa gång hon kommer in säger hon att "om jag var du skulle jag hem och vila". Jag var så trött och sliten så jag orkade inte ens argumentera emot. Jag sa bara att vi hade fått tillåtelse att stanna av läkaren. "Men det går så bra att skriva ut er", fick jag höra istället. Jag bara log och tackade. 
 
Arbetade mig genom värkarna. R fick mig att slappna av emellan dem. När hon kommer in nästa gång säger hon "du ser så oberörd ut av värkarna". Intitierade att jag fejkade min smärta. GUD VAD HEMSK HON VAR... Värst av allt...? Jag fick veta att det kanske inte blir igångsättning trots allt. De hade det fullt på förlossningen, och vi skulle behöva få vänta på vår tur. Vår tur kanske innebar en hel dags väntan. Det kanske innebar att de skulle skicka hem mig igen för att de inte hade någon plats. 
 
Vid det här laget ville jag bara sova. Jag vill bara att de skulle stoppa värkarna och att jag skulle få vila. Tänkte att vi får ha tålamod och ta dagen som den kommer... Jag har varit den största förespråkaren för svensk vård, men ska jag verkligen behöva må såhär? Ska jag behöva vingla fram och tillbaka mellan hopp och hopplöshet? Just nu känner jag mig som en jävligt stor börda. Jag har varit så otroligt ledsen. Känns inte som att det är sjukvårdens skyldighet att hjälpa mig överhuvudtaget. Det känns som att jag bara är i vägen. Det känns som att jag får ta de här smällarna för det är trots allt jag själv som försatt mig i denna situation. Fy fan för dessa tårar... 

21 juli - del 1

Var ska jag börja? Hur ska jag skriva och förklara? Det kommer bli så jobbigt. Jag kommer att börja gråta och jag vet att jag måste fortsätta vara stark i den här situationen... Men nu måste jag skriva av mig. Och sedan ska jag duscha av mig allt det här jobbiga. 
 
Det började för två dagar sedan. Jag hade fått komma tillbaka från sjukhuset från en onödig sovdos som inte hjälpt överhuvudtaget. Hade vaknat 6 på morgonen och jag var så himla trött. De hade då sagt att det skulle bli igångsättning nästa morgon. Det blev det inte. "Vi har fullt på förlossningen, du får åka hem och vila och vänta på att det startar av sig själv." Jag argumenterade verkligen för att få stanna kvar, men det gick inte. De lyssnade inte. Vi blev tvungna att packa ihop våra grejer och lämna rummet. Ovilad. Ohjälpt. 
 
Jag höll mig stark genom dagen. De första timmarna hemma surade jag och var ledsen. Tittade på TV och bara försökte slappna av. Fick EN annorlunda och smärtsam värk. Det var dock inget som koMen mot kvällen blev jag rastlös. Drog med mamma ut på en kvällspromenad. En promenad som ledde till värkar när jag kom tillbaka. Jag hade så ont i ryggen. Och upplevde en konstant mensvärk. Jag hade även en hemsk huvudvärk pga sömnbristen. Vid 23-tiden började värkarna komma i vågor. Mensvärken var dock konstant. Ryggen värkte mest. Det strålade verkligen i nedre delen. Jag trodde även då att det inte var någonting på gång. När jag tog en alvedon var det mest för att kunna sova genom natten. Men vid midnatt började jag istället klocka värkarna. Två timmar senare kom de med 3-4 minuters mellanrum. Jag var så otroligt trött. Sa till R och mamma att de skulle sova ut ordentligt. Jag skulle tacklas med värkarna. Jag åt frukost. Eller en nattmacka. Vad man nu ska kalla ett mellanmål klockan 03:30 på morgonen. Jag duschade med varmt vatten för att lindra värkarna. Sedan ringde jag in till förlossningen och de sa att jag fick komma in för kontroll. Barnmorskan avslutade samtalet med att "sedan kanske det blir hemgång om ingenting har hänt". Det gjorde mig osäker, och jag bestämde mig för att åka in på morgonen i stället. 
 
När alla låg och snarkade bestämde jag mig också för att lägga mig ner och vila, fastän värkarna gjorde mindre ont uppståendes. Mellan någon värk slumrade jag till, detta vid 04-tiden. Tydligen ojade och stojade jag mig genom värkarna ändå, men jag tror att jag var typ nästan medvetslös pga sömnbristen. Kl 07 bestämde vi oss för att det var dags att åka in. Mitt "sovande" hade bidrogit till att värkarna istället kom var femte minut. Jag var överlycklig över det faktum att de inte hade avtagit helt...
 
Skriver mer i nästa inlägg...
 

Update

Ledsen att göra er besvikna men än är det ingen bebis på gång. Igår var jag hos barnmorskan för jag kände hur ingenting var på g, och hur tiden bara gick. Tänkte på hur R snart måste tillbaka till Belgien och bebis inte verkar vilja komma. Dessutom hade hon bokat in en tid till mig då jag skulle vara i v42+1, och jag ville inte vänta på att gå 16 dagar över tiden för att få komma in till förlossningen. Jag undrade även HUR jag skulle klara av en förlossning nar jag inte sover pga värkarna. 
 
Hon föreslog att vi skulle åka in till förlossningen och få en sk "vilodos". Förhoppningsvis skulle processen starta av sig själv efter att jag fått vila. Om inte skulle jag sättas igång nästa morgon. Kl 18 fick jag vilodosen. Morfin och muskelavslappnande. Sedan tog jag också två alvedon. Tror ni att kroppen lyssnade och somnade upp sig lite? Nä. Jag låg vaken till 00.30. Och sedan fortsatte värkarna så jag sov rätt dåligt på natten också. 
 
Besvikelsen kom dock i morse när läkaren meddelade att de hade fullt och var tvungna att ta emot akuta fall först. De skickade hem mig fastän jag verkligen, verkligen ville vara kvar. Fick höra att sjukhuset inte var något hotell, och att de ringer när de har plats. 
 
Jag förstår dem. Jag förstår att det inte är kris för mig just nu. Det är bara så jäääkla jobbigt. Ska försöka hålla ut, men jag var verkligen gråtfärdig. Fick knappt stanna kvar av dem i går för vilodosen heller, men stod på mig. Sa att jag behövde energi innan förlossningen. Och då fick jag ju stanna. Men denna morgon funkade det inte. 
 
Jag försöker verkligen hålla modet uppe. Ha en positiv inställning. Låta naturen göra sitt jobb. Jag ville ju verkligen att allt skulle sättas igång av sig själv, och inte att jag skulle behöva igångsättning. Men det finns ju en gräns till hur mycket man orkar, hur mycket man tål. 
 
Jag börjar nå min gräns...

Avslappning på g

Skrev två inlägg i morse från mobilen men de verkar inte ha kommit fram. Dags att sätta sig vid datorn och slösurfa. Det kan ju vara avslappnande... Ringde in till förlossningen då jag hade en blodig flytning, men de sa att det nog bara var slemproppen. Fick rådet att ta ett bad och bara "slappna av". Jag ska därför strax ut och lägga mig på en filt vid en avlägsen plats vid sjön. Med maken. Det kan inte bli fel. Värkarna tilltar nu i smärta men intervallerna är fortfarande för långa. Jag vet att latensfasen kan vara riktigt, riktigt lång. Men trots den kännedomen vill jag inget hellre än att det ska starta "på riktigt". Jag väntar på de där värkarna man knappt kan låta bli att skrika sig genom. Fy fan vad jag längtar till dem!
 
Nu ska jag ta och youtuba lite skit. Hörs snart igen!

Bajs!

Nu bajsar jag löst igen! 

BF+8

Idag går jag in i vecka 42! Oj, vad mycket det känns! Blir det igångsättning, mån tro? Jag har haft lite värkar idag, men inget utöver det vanliga. Det känns så konstigt att det inte startar, men samtidigt känns graviditeten som ett permanent tillstånd. I morse försökte jag förstå HUR i all världen barnmorskan kunde säga att det var en fråga om 2-5 dagar innan förlossningen startade. Detta var 4 dagar innan BF. Lite ilska riktas ju mot barnmorskan. Stackarn. Hon sa ju precis det jag ville höra just då. I morgon är det dags för ytterligare ett besök hos henne. Hade ju helst velat slippa. Jag hoppas få ett datum för igångsättning. Helst hade jag ju velat att det startade av sig själv, och så naturligt som möjligt.
 
Har en känsla av att det kommer bli en utdragen process, det här. Bajs.

7 dagar över

Förlåt för kass uppdatering. Det är väl ändå det värsta man kan göra som bloggare under dessa dagar? Jag och R firade nämligen fyra år gifta igår. Vi var fullt upptagna med varandra, och jag hann tyvärr inte uppdatera trots att jag försökte. Vi hade en liten gravid-photoshoot i trädgården på morgonen. Sedan var vi på en restaurang. Mot kvällen firade vi med tårta med familjerna. 
 
Detta var ju faktiskt den dagen jag initiellt trodde att bebis skulle komma på. Nu blev det inte så. Det är bara bästis gissning som återstår. Hon trodde att han skulle komma i morgon. Vi får väl se! 
 
Hur är det då med mig? Jo, jag har inte haft några sammandragningar eller värkar. Nja, inga ordentliga i alla fall. Jag har bara känt mig ordentligt trött. Jag bajsar hårt igen, men jag undrar om inte det är pga järntabletterna? Idag tror jag faktiskt att slemproppen gick på riktigt! Blev glad, men vet att det kan dröja ett bra tag till innan förlossningen sätter igång. Det går fortfarande väldigt bra att promenera! Det blir ungefär en timme långa promenader och de är alltid uppfriskande och energigivande! 
 
Jag har dock börjat få ont i ryggen nu. R säger också att min rygg ser böjd ut när jag står upp, så jag försöker undvika att stå för länge. Har också märkt att fötterna KAN svullna upp ibland. Mest efter mina långa duschar. 

Annars mår jag prima! Och bebis verkar trivas. Fast han är så otroligt saknad nu. R längtar helt galet mycket! 
Fyra år
Och snart tre. <3
 


Fem dagar över.

Inatt: Värkar som gör så att jag var tvungen att låta lite. Regelbundna och bra. Trodde att det skulle bli bebis till nästa natt. Sover mycket lite. Och värkarna fortsätter till långt in på morgonen. Sedan avtar smärtan. Intervallerna blir längre. Smärtan går att hantera. Ibland är bara magen hård och jag känner inte ontet. Tillsammans med värkarna har lite av min positiva inställning försvunnit... Aterigen trodde alla att det var på g. Men kroppen bara luras. Elakt. 
 
Jag känner de fortfarande. Känner ett litet tryck neråt. Men de är inte smärtsamma längre. Kvar är jag. Trött. Jag ska nu ta igen på sömn. Och försöka hantera besvikelsen på bästa möjliga sätt. Jag vet ju att det kommer ske snart. Jag vet ju att det som hände är en del av processen. Det ar bara så jobbigt att hoppas och sedan tvingas inse verkligheten. Ingen bebis idag, heller. 

Elakheter

 
Bror är och hälsar på. Detta är lite av vad jag har fått tolerera under två dagar: 
 
 
Strosandes på ett shoppingcenter: 

Jag: Tappa inte bort mig! 
Bror: I nuvarande situation kan inte ens blind tappa bort dig.
 
 
 
När jag ska resa mig från soffan: 

Bror: Klarar du dig eller ska jag beställa en lyftkran?
 
 
 
När vi planerar en utflykt

Jag: Jag skulle gärna vilja åka och bada!
Bror: Men vi vill inte ha ytterligare en översvämning..
 
 
Och mycket, mycket fler elaka kommentarer som jag nu inte minns. Fast kan ändå inte låta bli att fnissa lite nu. Hihi. 
 

Värkarna

Besvikelse
 
Värkarna slutade runt kl 19 ikväll. Jag hade lite svårigheter under promenaden med ett enormt tryck nedåt men mina värkar var som bortblåsta. Jaja, finns inte mycket man kan göra åt det. Jag tröstar mig med att det är MAX 11 dagar kvar! :D
 
I skrivande stund har de börjat igen, men svagare denna gång. Det börjar dock bli riktigt, riktigt spännande. Ett tag trodde jag verkligen att det skulle bli bebis i natt. Det finns något underbart med att vakna upp på morgonen och inte veta om detta ska bli dagen vi får träffa vår son. 
 
Det är ju lite tjusningen såhär på slutet. Jag försöker hålla mig så avslappnad och lugn som möjligt. Min barnmorska berömde mig för att jag verkade så lugn trots sammandragningar under natten och morgonen. "Vad bra att du inte analyserar ihjäl dig", sa hon. "Hah - du skulle bara veta", tänkte jag. 

BF + 3

Jag vet inte om det beror på teet jag gjorde igår, eller om det var bröstvårtestimulationen, men jag har haft konstanta värkar sedan igår natt. Nu tycker jag att de börjar bli lite värre. Stackars mina bröstvårtor, förresten. R blev lite väl överexhalterad över uppgiften. I morse var jag också hos barnmorskan. Till min besvikelse fick jag veta att jag inte alls var öppen. Cervix var mjuk som förra gången och låg mer centralt. Men sedan besöket har värkarna faktiskt blivit värre. Det har inte slutat upp under dagen i alla fall, vilket är en lättnad! Jag har aldrig haft värkar såhär länge. Just nu känns det som ganska ordentlig mensvärk. 
 
Uppdaterar lite senare om hur det ligger till och vad som kan tänkas hända. Håll tummarna att det blir något i natt!

v40+2

Ikväll ska det minsann testas att stimulera bröstvårtor. Jag hoppas på några ordentliga värkar! Idag har jag varit på promenad hela tre gånger. Skönt att vara aktiv, det är inte lätt att gå runt här hemma och bara vänta. Plus att alla undrar när det kommer att ske. Jag svarar bara att de får fråga bebisen istället. Känner fortfarande att jag mår alldeles för bra. Just idag känner jag mig bara öm i fötterna. Jag har haft lite svullnad nu de senaste dagarna. Jag känner också bebisens huvud preciiiiiis på livmodertappen. 
 
I morgon träffar jag min barnmorska igen. Ska be henne kolla om jag är öppen igen. Gud, vad jag hoppas att hon kommer med glada besked! 

BF+1

I skrivande stund försöker bebisen i magen ta sig ut genom naveln. Han rör sig med en sådan kraft att jag blir rädd. Rädd för att han ska göra illa mig, eller göra illa sig själv. Han är så stark. Jag är nyfiken på hur han ser ut. Hur han kommer att vara. När han kommer att komma. Idag har jag lyckligtvis haft ett par ordentliga värkar, men jag vågar fortfarande inte hoppas eller tro på att något är på gång riktigt än. 
 
Jag och R hade en verkligen jättemysig dag idag. Vi åkte till en avlägsen plats vid sjön efter att ha shoppat lite. Jag hade beställt en oxfilé-pizza med bearnaise-sås att ta med. R hade aldrig tidigare ätit en svensk pizza. Vi låg där vid vattnet i en evighet. Det blåste så skönt och för stunden glömde vi allt som hade med bebis att göra. Visst att vi fortfarande saknar honom, men just då njöt vi verkligen av varandras sällskap. 
 
Efter ungefär tre veckor ifrån varandra var jag rädd att R inte längre skulle finna mig attraktiv. Jag kände mig otroligt mycket större än vad jag var när jag åkte från Belgien. Men det verkar som att R tycker att jag är vackrare än någonsin. Jag hade längtat till hans ankomst, för jag tänkte att då skulle vi kunna testa sex-metoden till att få ut bebis. En månad hade vi varit utan och min kropp kanske skulle få en kickstart och förlossningen kunde börja. Med stor besvikelse kan jag meddela att så var inte fallet. Kroppen vägrar ens reagera på annat än ananasen. Men de värkarna går också över. 
 
Vi får se om något händer i natt. Men jag känner på mig att jag kommer sova som en ängel... som vanligt. 

100 % gravid

Det känns så långt bort... det här med förlossningen just nu. Jag vet att det borde kännas närmare än någonsin, men det känns som att det aldrig kommer att hända. Kanske går jag verkligen två veckor över tiden? Längtar till att vi får träffa vår son. Hoppas att han väljer att komma snart. Jag börjar bli lite otålig. 

BF-1

Gaaah, vad det är varmt idag! Dagar som denna brukar jag käka is, men nu har jag en visdomstand som är på väg att ploppa ut (som det mesta i min kropp nuförtiden), så jag har haft både ont och inte kunnat kyla mig. R är och sightseear Stockholm med sin familj idag så jag har använt tiden till att slappa ordentligt. I morgon är det beräknade datumet. Jag har sagt att om han kommer i tid eller innan så har bebis tagit efter mig. Men är han sen då är det minsann hans pappas gener. Just nu verkar det som att bebis gått efter R. Typiskt. Jag får hoppas att han är lite mindre hårig i alla fall...

BF-2

Rs familj har anlänt från Belgien. Det betyder att det är fullt hus här. Kommer kanske inte kunna uppdatera så mycket. Just nu njuter jag och R av vår sista tid tillsammans utan bebis. Samtidigt längtar vi som tokar på att få träffa den nya familjemedlemmen. 

Spännande!

Det är helt galet vad jag tycker det är spännande att följa bloggarna som närmar sig sitt BF-datum! Jag tycker nästan det är MER spännande att gå in på bloggarna än att gå runt i min egna ospännande situation. Jovisst att det kan hända när som helst, och jovisst att jag undrar HUR det kommer gå till. Kanske behöver jag bara stanna upp och dra in ett djupt andetag... Inse hur spännande livet är just nu. För snart börjar det. Snart!

Slemmis

Jag hittade precis någonting i trosan som inte riktigt såg ut som en flytning... slempropp?
 

Ananasen

Min barnmorska var förresten alldeles fantastisk! Jag frågade så försiktigt om hon kunde kolla mig där nere. Jag förväntade mig ett svar som "det där är något kroppen sköter själv, och även om jag kollar kan jag omöjligt säga hur långt det dröjer, så näe!". Men hon förstod min nyfikenhet och tittade. Så himla bra BM, och jag var otroligt glad för vårt besök. 
 
Nästa är inbokat om en vecka. Hoppas att få slippa den, men det vet man ju aldrig. Just nu har jag precis varit på promenad. Hade inga värkar under promenaden trots ett högt tempo. Jag behövde aldrig stanna upp. Kom hem och käkade lite mer ananas. Det var ju mest på skoj som jag ville käka ananas för att se om det kunde sätta igång något. Men faktum är att jag fått mensvärk mycket kort efter att jag ätit av frukten. Nu har jag ätit det vid tre olika tillfällen, och alla tre gånger har jag fått ont i magen. Sedan var det helt sjukt gott! Typ den godaste ananasen jag atit. Typiskt att munnen inte tål så mycket innan det skär i tungan. 
 
Så nu sitter jag här med värkar. Är otroligt trött så jag hoppas att få sova nu. Det blev ju inte ett barn idag. Pappa tror nu att det istället kommer att ske nästa fredag. Spännande. Aj! Nu måste jag få vila. Hörs i morgon! 

Tidigare inlägg