Podd!!!

Jag har startat podd. Två faktiskt. En med min allra bästa kompis Petra. Våra samtal tar alltid så intressanta vändningar så jag ser fram emot att kunna prata och spara våra samtal. Detta gör vi ju inte för att bli kända eller så. Det är mest som en kul hobby. 


Den andra podden startar jag med en nyfunnen barnmorskekompis. Hon är väldigt utåtriktad och intressant. Vi älskar allt som har att göra med graviditet och förlossning. Idén föddes när jag letade efter poddar på nederländska och jag fann inte en enda. Tyckte att det var märkligt eftersom jag känner till minst ett tiotal poddar som inriktat sig på dessa ämnen i Sverige. Men i Belgien är det alltså inte alls populärt med poddar. Jag har ju skrivit om det tidigare, hur Belgien är två år segare med allt. Så vi kände, varför inte starta en egen? Första avsnittet spelas in imorgon! Ska bli så kul!!!


Inspirationsinlägg

Ett av det jävligaste jag varit med om var att få missfall... Både första och andra gången. Men den första gången hade jag levt i en lyckobubbla i en månad. Jag hade hunnit drömma mig bort. Det var ju första graviditeten. Jag svävade ju på små rosa moln. Efter att kroppen jävlats i flera månader lyckades jag faktiskt bli gravid. 
 
Efter missfallet gick jag igenom en period där jag trodde att jag aldrig någonsin skulle bli gravid igen. I de lite positivare perioderna trodde jag att det skulle dröja minst sju månader till innan jag blev gravid. Att min mamma sa att kvinnor i vår familj var "superfertila" hjälpte mycket lite. I ett desperat försök till plusset använde jag mig av bisolvon. Det fungerade. Nog fick jag plusset, men lyckan varade inte länge. 
 
Vägen hit har varit svår, och det är så många som varit igenom mycket jobbigare grejer på resan mot ett barn. Nu är det mer än 16 månader sedan vi bestämde oss för att börja försöka. Maybe this is it. Kanske är det vår tur nu. Hur det än går... för ännu kan jag inte vara säker... så vet jag att jag någon gång i framtiden får hålla ett barn jag kan kalla min egen. 
 
Visst. Det dröjer lite olika för oss alla att komma fram till den punkten. För vissa tar det flera år av ovisshet. Av rädsla.. För andra krävs inget kämpande, oroande eller lidande. Men tiden kommer, du tar dig dit. Snart har du ditt plus. Spelar ingen roll om det är genom ivf, ägg- eller spermadonation. Eller om det bara tagit en jävla massa tid. En jävla massa tårar. En jävla massa skit. Snart har du ett barn i din famn. Och allt däremellan kanske inte behöver spela så stor roll längre. 
 
Jag vet att det inte gör det för mig. Jag uppskattar den här graviditeten på helt annan nivå en vad jag gjorde den första gången. 

BIM+1

Jag tror att jag kände av något som liknade mensvärk tidigt i morse. Men sedan dess har jag inte känt någonting. Min mens är bara sen med en dag, men tror att det kan dröja en vecka tills mensen kommer. Är jättenyfiken nu. Funderar på att testa i morgon. Får se hur det blir. 
 
Just nu lyssnar jag på ett radioprogram som en läsare tipsade mig om. Det handlar om ofrivillig barnlöshet, och man får höra två kvinnors historia och solskenshistorier. Jättebra program, om någon vill känna lite extra hopp! Radioprogrammet kan du lyssna på här nedan.  

Stark berättelse

Fick en kommentar som berörde mig ENORMT. Fick en styrka och en känsla av hopp när jag hade läst klart. Det här är Isabels historia och hennes blogg hittar ni HÄR. In och läs. Jag blir så djupt berörd. 
 
Hon skriver: 
 
Jag har också en liten solskenshistoria. 
Våren 2012 började vi försöka skaffa barn och OH så glada vi blev när ett fint plus dök upp redan första månaden. Vi skulle bli föräldrar och vi var så lyckliga och glada. Men efter ungefär 3 veckor började jag blöda och läkarna konstaterade att missfallet var ett faktum. 

Vi hade inte ens funderat på missfall för "för det mesta går det ju bra". Jag blev jätteledsen men vi gjorde som läkarna sa att tog en månads uppehåll innan vi försökte igen. 2 månader senare kom plus nr 2 med efter 2 veckor började jag blöda igen och besvikelsen och sorgen var stor. 

Ett missfall okej, men två!!! Det kändes bara orättvist. Jag kände mig jätteledsen och kände att jag kanske behövde ta en liten paus på ett par månader så vi bestämde oss för att inte riktigt försöka. Men mensen kom aldrig tillbaka efter missfallet så efter en månad gjorde jag ett graviditetstest och jag blev förvånad när det dök upp två streck. 

Jag vågade nästan inte hoppas på att det hela skulle sluta väl men veckorna gick och allt verkade ju faktiskt gå bra. Vecka 12 kom och nu kändes det verkligen som att vi skulle få vårt efterlängtade barn och vi bokade ett ultraljud för att få se det lilla livet. 

Aldrig hade vi kunnat förbereda oss på att något skulle vara fel på vår lilla bebis, men det var precis vad det var. Ultraljudet gick få stor glädje när vi fick se vår lilla sprattla till enorm sorg när barnmorskan sa att något var fel på vår bebis. 

Efter flera ultraljud och provtagningar fick vi veta att vi väntade en liten tjej med en ovanlig kromosomavvikelse och att hon med största sannolikhet inte skulle klara sig. 

Läkarna tyckte vi skulle avbryta graviditeten tidigt men vi ville inte. Vi ville kämpa för vår lilla tjej. Vi ville ha HENNE. Det var ju ändå vår bebis. 

Halva graviditeten kämpade vi tillsammans innan vi tillslut fick inse att hon var så sjuk så att hon aldrig skulle klara hela graviditeten och än mindre ett liv utanför livmodern. Så i v 21 lät vi vår vackra flicka somna in tryggt i min mage. 

3 månader efter förlossningen så fick vi åter igen ett plus och de första 12 veckorna var i princip bara ren ångest för mig. Jag var övertygad om att det antingen skulle bli missfall eller vara något fel och jag hade också sagt till min man att "vi försöker bara den här gången också. Blir det inget nu så vill jag inte mer. Då adopterar vi!" 

Men i vecka 13 fick vi göra ett ultraljud för att utesluta samma kromosomavvikelse som sist och den här gången VAR det faktiskt en till synes frisk liten bebis där inne. På rutinultraljudet kring vecka 20 fick vi veta att alla organ och så såg bra ut och att vi väntade en välmående liten pojke. 

Nu är det ca 6 veckor kvar till förlossningen och vi längtar så hemskt mycket efter vår lilla son som minsann inte var ett dugg lätt att få till vår familj, men ändå så värt det såklart. 

Så ge INTE upp. Det tog oss lång tid och mycket sorg. Men äntligen är det vår tur att få bli föräldrar till ett levande, friskt litet barn!

Positivt inställd

Ett till inlägg i inspirationskategorin! Tummen upp för det!
 
 
Kommer ni ihåg KÄNSLAN av att BESTÄMMA att man nu skulle skaffa BARN? Det var ett extremt stort beslut och snart skulle det hända. Jag minns att vi låg i sängen och såg på en film. Och jag kände att snart är det någon som ligger emellan oss. Det var så jäkla längesedan jag tänkte på det, och minnet har liksom samlat damm. Vad man istället minns är tiderna efter det beslutet. Alla negativa testet och allt misslyckande. 
 
Men (nästan) hela den här veckan har varit som den där beslutsdagen. Går runt och tänker att vi snart kommer att ha barn. Att det kommer finnas en mini-snutte snart! Och snart måste inte betyda nu nu nu. Det kan få dröja. Men det kommer att hända. One way or another. 
 
Tror stenhårt på att allt kommer i rätt tid! Och även om en kan vara otålig kanske tidpunkten kan vara bättre. Vi håller t ex på att renovera, och det skulle ju vara skönt att slippa tänka på det när man var gravid. Hur som helst, fortsätt vara positiva! <3 
 
Kramar! 
 
 

Påminnelse

 
Idag är jag fruktansvärt positiv. Visst är det konstigt hur det kan ändra sig från den ena dagen till den andra? Jag tror att jag skrev någonting om någon sorts rädsla, minns inte så bra länge. Heh. Löjligt. För vet ni vad? 
 
Jag är 21 år gammal. Jag har minst 10-15 år av riktigt bra fertilitet framför mig. 
 
Det betyder 10 försök/år med 20 % chans att bli gravid varje gång.
 
Jag har fått plus två gånger inom loppet av ett år!
 
Jag kommer antagligen få uppleva en lyckad graviditet.
 

Det är såklart otroligt jobbigt att vänta när man längtar som en galning. Och det är så jäkla svårt att minnas det jag skrivit här ovan. Härmed startar jag en ny kategori med solskenshistorier, motivation och inspiration. Inspiration till att fortsätta försöka, och fortsätta att vara positiva. Snart får vi våra efterlängtade barn, tjejer. Det måste vi komma ihåg! 
 
Kramar till er alla!
 
P.S. Skriv gärna ERA solskenshistorier här nedan, ni som nu har barn/är gravida efter kämpande. Kan vara skönt för oss "försökande" att läsa.