Förlossningsavdelningen

Jag är här. I Indien. På förlossningsavdelningen. Det är ett helt annat arbetssätt. Totalt annorlunda från vad jag är van vid. Ibland står man bara och gapar på tillvägagångssättet. 

Har inte haft någon tid att uppdatera bloggen eller någon annan... men här är ändå en liten hälsning. 

Är det något särskilt som ni vill veta? 

Indien

Jag vill skriva mer, men tiden finns verkligen inte. Inom kort åker jag iväg till Indien. Jag längtar. Jag packar lite varje dag. Jag har samlat in så många bebiskläder, handdukar och produkter som jag kunnat. Saker som ändå skulle slängas. Har proppat in allt i min väskor. 



Dagarna börjar närma sig. För snart sju år sen åkte jag ju till Indien tillsammans med R. Dagarna innan fick jag reda på att jag var gravid. Åkte dit helt sorg- och problemlös. Vi njöt av vår lilla hemlighet, påbörjade ett helt nytt kapitel tillsammans. Det var först när vi landat på europeisk mark som jag började blöda. Det slutade ju i missfall alltihop i vecka 9. 

Nu har vi inte skyddat oss sedan augusti, men jag kan inte säga att vi försökt vid varje ägglossning. I stället har vi kört på en väldigt avslappnad metod, vilket är väldigt ovant ändå... Just denna månad har jag känt av lite molvärk ända sedan ägglossningen. Blev egentligen lite orolig eftersom att jag inte tror att det skulle bli särskilt roligt att kombinera med arbetet jag ska göra därborta. Men jag tänkte att jag ändå kunnat bli gravid!

När en nära familjemedlem igår berättade att de väntar barn blev jag så otroligt glad för deras skull. Det var ren och skär glädje. Men idag när jag tog ett test (BIM -4 visserligen) så var jag lite besviken ändå, även om jag är tacksam för att det inte blev nu. När det än händer kommer det bli perfekt. Just nu är jag tacksam för att jag ogravid kommer kunna arbeta på den där förlossningsavdelningen. 

Taggad

Jag tror inte jag skrivit det här på bloggen, men för ett par månader sedan studerade jag färdigt till barnmorska. Det var en otroligt känsla att äntligen få det där certifikatet i hand. Jag är så otroligt tacksam över att jag klarade utbildningen och att jag får jobba med det jag lärt mig att älska. Under utbildningen märkte jag också att jag brinner för att hjälpa de mest utsatta kvinnorna. De som inte kan språket, de som måste gå till asylcentrmet dagen efter förlossningen, de som behöver allra mest kärlek. 
 
Några dagar efter att jag tagit examen sökte jag till en organisation som har volontär-arbete i olika u-länder. Jag valde Indien. Idag fick jag veta att min ansökan accepteras och i januari kommer jag få arbeta på en förlossningsklinik i västra Indien! Jag ser såååå mycket fram emot det här och hoppas att allt går bra. Jag åker ensam och det kommer kanske bli det mest vågade jag någonsin gjort. Är lite rädd, men mest är jag så sjuuuukt taggad!
 
Skulle det vara kul att följa? 

Nätter som denna.

Alltså fy fan för nätter som denna. När det är totalt tomt på förlossningen. På BB är det nästan bara flaskor som ska värmas. Några som vill ha hjälp med amningen. Men i skrivande stund har jag suttit på samma stol i 1 1/2h.. Nu hade gärna någon fått komma in och föda. 

Vad gör ni? Haha, inte för att det är många som är härinne och läser. 
Hittade en del av Sverige inne i förlossningsrummen. Detta verktyg ändå för att ta hål på hinnorna. 

Midwife - at your cervix

Första veckan på förlossningen är avklarad. Den första veckan är alltid den jobbigaste. Man är så förvirrad och allt känns så ovant. Men jag hoppas att det från och med nu går bättre. Att få heltidsjobb på förlossningen att gå ihop med en familj och en fyraåring är bland det jobbigaste jag varit med om. Det är ju nästan omöjligt. Vissa dagar träffar jag inte ens Abir. Det gör dessutom så ont i hjärtat när jag ska jobba helger och han bönar och ber att jag ska stanna hemma hos honom istället. 
 
Suck. Jag gör det här för dig, älskling. I slutändat i alla fall. 
 
Bara några månader kvar. Sedan är jag en midwife - at your cervix! (Måste bara dricka upp kaffet först, haha). Köpte koppen nedan som motivation till mig själv. Fin, va? 
 
 

Babyboom på förlossningen

Tre dagar. Tre dagar till. Sen kan jag njuta av ledigheten.Jag har så ont i huvudet. Och i benen, och fötterna. Jag gav110% idag och fick jättedålig feedback tillbaka. Det var fullt på förlossningen, baby boom, 7 timmar in på mitt skift fick jag tid för en paus. Trots allt hårt arbete verkar det som att nästan ingenting jag gjorde var bra nog. Jag arbetade inte snabbt nog, inte tillräckligt noga, inte tillräckligt bra. Började gråta redan på väg hem. Var dock med om två fina förlossningar i alla fall. Älskar kontakten med patienterna, men jag kan hata hur barnmorskorna här är. Inte bara med patienter, men med varandra och med studenterna, som är där för att lära sig.
 
Det positiva är att jag klarat vartenda skitiga, jobbiga, hemskt svåra prov jag haft under det här året. Till och med den sista provet som var så sjukt svårt. Det gick bättre än jag hade väntat. Direkt efteråt började praktiken på ett av sjukhusen som jag inte tycker om. Tre dagar avklarade. Tre dagar kvar. Det är fysiskt krävande. Krävande på ett sätt som jag inte är van vid. Också mentalt krävande. Vet inte vad jag ska skriva mer. Kan inte förklara varför det går så dåligt. På alla andra avdelningar har det alltid gått så otroligt bra. Jag har aldrig mått så dåligt som nu.
 
Första dagen gick allt så bra.. Det beror också jättemycket på vem man arbetar med.
 
Längtar till lördag kväll när jag äntligen får ledigt. Måndag åker jag till Sverige. Och jag ska fan stanna där tills jobbet på förlossningen börjar igen!
I augusti börjar mitt sista år för denna utbildning. Så kul. Bara jobbigt nu när jag tänker på en eventuell praktikplats på just detta sjukhus. Fy.

Koffie

Dagen började med fika och statistik. Håller på att skriva en vetenskaplig artikel om perineum-rupturer. Superintressant men frustrerande. Om ni någonsin ska föda barn rekommenderar jag inte att ligga på rygg. Större risk för att spricka eller klippas. Och hur ligger 99,8 % av alla kvinnor i belgiska förlossningsvården? Jo, på rygg. Klipp, hupp, ut. 
 
Har inte ännu sett någon kvinna föda i någon annan position än rygg. Hur sorgligt?!
 

Sjuka historier från förlossningen

Jag har haft lektion heeela dagen. Vissa så tråkiga att jag var tvungen att gäspa varannan minut (överdriver inte, tyvärr). Det var lektioner i statistik under förmiddagen. Jag hade dessutom inte druckit någon kaffe. Eftermiddagen var mycket bättre. Intressanta ämnen och roliga diskussioner. Minns inte riktigt hur vi kom in på det, men en tjej i klassen berättade att det var ett par som kom in på förlossningen. De fick en barnmorska som också förlöste barnet. Vad den nyblivna mamman inte visste var att barnmorskan och hennes man hade haft sex flera gånger (också under hennes graviditet). Så han hade varit otrogen med samma barnmorska som förlöste deras gemensamma barn. 
 
Enligt en annan tjej i klassen var det också vanligt att partnern som är med under förlossningen i en 1/5 del av fallen inte vet om att det inte är han som är fadern. På ett sjukhus kom ett par in på förlossningsavdelningen. Både hon och fadern hade negativ blodgrupp. Om kvinnan har negativ blodgrupp och fadern positiv finns det en risk att barnet också kommer vara positiv. I sådana fall ges rhogam till kvinnan så att hon inte bildar antikroppar mot barnets blodtyp. Det är särskilt viktigt så att kvinnans kropp inte attackerar de röda blodcellerna i nästa graviditet. Men eftersom både pappan och mamman var rhesus-negativa gavs rhogam aldrig till kvinnan. Barnet visade sig hav en positiv blodgrupp. Dvs, mamman hade haft sex med någon annan.
 
Sedan berättade min lärare om någonting som hon var med om när hon jobbade som barnmorska på förlossningsavdelningen. En kvinna kom in med värkar. Anestesisten slinker ut så fort som möjligt när hon ser vem som kommit till avdelningen. En tid senare ringer barnmorskan anestesisten som måste sätta en epidural. Hon märker hur läkaren liksom står och väntar utanför dörren till förlossningsrummet. Hon ser hur obekväm och ängslig hon är. Till slut frågar barnmorskan rakt ut "vad är det för fel?". Då berättar läkaren att hon varit tillsammans med kvinnans kille för inte så länge sedan. Hon går till slut in på rummet och presenterar sig. Hon berättar att det tyvärr inte finns någon annan som kan sätta epiduralen. Som tur är bryr sig kvinnan inte särskilt mycket om det just vid det tillfället. Hon ville bara att värkarna skulle försvinna. 
 
Följande berättelse är en jag fick berättad för mig för ett år sedan av en annan barnmorska. Jag tyckte då att den var så himla overklig. Men tydligen är den helt sann. Det finns sju förlossningsrum på det sjukhuset vi pratar om i den här historien. En hektisk dag, med flera förlossningar, märker en av barnmorskorna hur en av männen slinker ut genom den ena förlossningssalen in till den andra. Hon tänker att hon kanske sett fel, eller missuppfattat situationen. Men så är det alltså inte. Tydligen ligger mannens hustru i förlossningsrum 4 och hans älskarinna i förlossningssal 1. Och han hoppar hela dagen mellan de två rummen utan att varken älskarinnan eller hustrun får reda på detta. 
 
 
Alltså. Och det här är inte ens hälften av berättelserna. Men vi får ta de andra någon annan gång för nu måste jag verkligen fortsätta plugga. Lämna gärna en kommentar om ni tycker sådana här inlägg är roliga. Alltså inte roliga. De är ju sorgliga. Man förlorar ju hoppet på MÄNskligheten när man läser sånt. Men ändå. Helt ofattbart. Men hojta till om ni vill höra flera, för trots min korta erfarenhet inom detta yrke har jag ändå hört och sett sånt som man aldrig kan tro är sant.  

Oud

Ibland tänker jag att jag redan har så otroligt sjuka historier från förlossningrummen och operationssalar. På den korta tid som jag har haft min praktik. Ibland undrar jag vad en erfaren barnmorska har att berätta. Historierna måste vara både långa och korta. Sorgliga och glada. 
 
Minns när vi en gång med skolan organiserade en träff. Det var en liten grupp människor som var med, men jag tror att det gjorde det hela mer speciellt. Lärarna hade varit i kontakt med gamla barnmorskor. När jag säger gamla... då menar jag gamla. En av de fick sin barnmorskelegitimation -32. Det var tre gamla barnmorskor som kom för att berätta sina historier. Inga frågor behövde ställas. De bara babblade på. Jag lyssnade förundrat. Ville inte att det skulle sluta. 
 
Jag tror att det var då jag verkligen blev inspirerad till att plugga till barnmorska. Det var nog där det började.

Niet te geloven

Det här var sista graviditeten, det sista barnet. Det hade hon redan bestämt. Hennes fjärde son. Han som egentligen borde ha varit en flicka. De som hade väntat och längtat. Det blev aldrig av. Så när hon lämnade sjukhuset ett par dagar senare hade hon redan bestämt sig att hon ville bli steriliserad. Att det verkligen inte skulle bli några barn mer. Det skulle aldrig bli en flicka. Hon skulle aldrig få ha en dotter.

Av någon anledning blev den operationen aldrig av. Istället satte hon in en p-stav. Det funkade väldigt bra i tre år. Sedan var det faktiskt dags att ta ur och ersätta med en ny. Så hon gick till sin gynekolog. Ingreppet gick problemfritt.

Men det här nya märket, den här nya sorten p-stav, det var något som var skumt med den. Det var någonting som inte riktigt kändes OK. Hon fick andra symptom. Hon började till och med gå upp i vikt. Det var jättejobbigt. Den där utställda sterilisationen blev aktuell igen. Hon ringde sin gynekolog och de bokade en tid.
 

I flera dagar hade jag läst på om olika sorters operationer. Det var bland annat hysterektomier (laparoskopiska, abdominala eller vaginala tillvägagångssätt för att ta bort livmodern), borttaganden av brösttumörer, TVTO/TOT-ingrepp för inkontinens-besvär. Allt för att förbereda inför praktiken i operationssalen. Till slut kom den dagen. Vi hade tre operationer den dagen, varav den ena jag inte läst på om överhuvudtagen; kvinnlig sterilisering. Hur kunde jag ha missat den delen? Jag hoppades bara att min handledare inte skulle ställa jobbiga frågor om just det ingreppet.

Patienten kommer in, hon är pratglad med samtidigt ganska nervös. ”Hej då”, säger jag när hon får masken över sin näsa och mun. ”Hej...”, säger hon innan hon somnar. Allt går som planerat. Tills mot slutet då gynekologen säger ”dat is wel een vrij grote baarmoeder”. Han tycker att livmodern ser ganska stor ut. Man börjar undra, ställa frågor... Kan det vara en tumör?

Nej. Det är ingen tumör. Det är ingenting som någon överhuvudtaget har anat. Någonting som kvinnan själv knappast visste om. Det är ett foster. 23 veckor gammalt. Men det vet ingen om än. Tystnaden som uppstår är hemsk. Jag vet inte alls vad jag ska göra, vad jag ska tro. Hur kan detta ens vara möjligt?

Kvinnan får stanna kvar extra länge på avdelningen. Jag vet inte vad exakt som händer när paret får reda på att hon är gravid och redan så långt gången. Jag vet inte om hon gråter. Jag vet inte om hon blir chockad eller skrattar för att hon tror att det är ett skämt. Jag ser pappan i hallen. Han ser tagen ut. De har lyckats komma fram till att fostret är ungefär 23 veckor. De räknar tillbaka och inser att befruktningen skett vid utbyte av stavarna. Paret informeras om deras olika alternativ. Det berättas att de fortfarande kan göra abort om så önskas.

Det viskas i fikarummen på materniteten. De flesta barnmorskor tycker inte att det är okej att hon ska få göra abort. ”Hon är ju i en stabil relation”, säger någon. ”Det är ju inget fel på barnet”, säger en annan. Jag försöker att hålla mig neutral. Det är ju så en bra barnmorska ska vara, tänker jag. Men även jag tycker inte det känns riktigt rätt.

Med hjälp av ultraljudet kommer de snabbt fram till att det är en flicka paret väntar. Tack gode Gud. De väntar en flicka. Tänk om det hade varit en pojke. Stackars lilla pojke. Än en gång ser jag pappan ute i hallen. Han tackar alla barnmorskor för den fantastiska hjälp de har fått. ”Jag har alltid velat ha en dotter, jag har alltid stannat upp vid prinsessklänningarna i klädaffärer, och nu får vi uppleva det som vi endast kunna drömma om”, säger han med gråten i halsen och tårar i ögonen.

Har haft henne i mina tankar rätt länge nu. Hoppas de mår bra. Hoppas de är glada nu.

Niks te doen

 
Egentligen borde jag stoppa undan mobilen just nu men jag har verkligen ingenting att göra. Så sjukt tråkigt. 2 1/2 timma kvar tills jag får åka hem. Älskar nätter när det ligger fullt och man har fullt upp. Det här är ju förfärligt. Något som visserligen hör till det här jobbet. Men fy. Skulle vara nice om någon kom in och ville föda nu. Kom igen nu, Belgien. Öka din population för i helvete. Upp med invånarantalet. 

Nätter på förlossningen



Hoppas att ni kunde läsa min slarviga handstil. 

Saai

Igår var det så otroligt tråkigt på avdelningen. Ingenting hände. Det låg ett par kvinnor med borttagna livmödrar (livmoderar?). Och resten av kvinnorna ville bara ha hjälp med att värma upp mjölk. Endast en mamma ammade sitt barn men det var hennes tredje och hon behövde inte heller någon hjälp. Inte heller kom någon in för att föda. Suck. Det var så tråkigt. Räknade ner timmarna till att jag fick dra hem. 

Idag jobbar jag eftermiddag igen. Sen är det helg! Hoppas verkligen att någon tänkt föda idag. Blir så lack. 



"Ik heb bang".

Gravid. 28 veckor och 1 dag. Tjugoåtta veckor.  Bara. Förkortad livmodertapp. Rullstol in i kontrollrummet. Tårar. Rädsla. Mer tårar. Lugnande ord. Vänliga leenden. Småprat trots att det egentligen inte är möjligt. Mer tårar. Tog tag i hennes hand. La min ovanpå hennes. 

Jag hade egentligen slutat en timme tidigare. Men ville inte lämna henne förrän transporten kom för att hämta henne. Hon skulle till ett större sjukhus. Mer tårar. Mer rädsla.

Tack, sa hon där hon låg på britsen redo att föras vidare. Hoppas att allt går bra för henne nu. För de alla tre. Nu är energin helt slut. 



Is het goed dan is het goed

Hade inget inne på förlossningen idag heller. Fick hjälpa till på materniteten. Har mest hjälpt med amningen. Fy vad jag kan sakna att amma en bebis. Det är ju bland det bästa som finns när det väl går bra. Och när bröstvårtorna vänjer sig vid att töjas ut och bli misshandlade. När allt går bra är det så fantastiskt. Kan sakna det så mycket. Längtar själv till en bebis. Försöker hålla benen korsade än så länge. 

All in all a good day

Dagen har varit helt fantastisk. Jag följde med en av de strängare barnmorskorna (det finns alltid en som hatar studenter), men jag fick jättebra feedback inskrivet av henne. Hon skrev så mycket bra saker och la till att hon inte lätt ger ut ett sådant omdöme. 

Tyvärr fick jag inte vara med om någon förlossningen idag. Det var bara en kvinna inne. Förstföderska så det tar ju sin tid. Men jag fick öva på att känna på öppningen och livmoderhalsen. Fick hjälpa med epiduralen, och jag fick dessutom sätta in en kateter. Allt det gick väldigt bra. 

En av gynekologerna hade under fredagen frågat mig om jag var från Indien varpå jag svarade att jag egentligen är född i Sverige men att jag har rötter i Indien. "Jaha", svarade han ointresserat. "Vet du varför det utförs så mycket kejsarsnitt där?" Jag svarade att jag inte visste faktiskt. Att det antagligen passade gynekologerna bättre att schemalägga födelserna. 

Blev dock rätt nyfiken och gjorde en del research i helgen angående detta. Tydligen är astrologi en stor grej där. Föräldrarna vill ofta att barnet föds specifika dagar då det skulle bara mer gynnande och ge mer tur. Andra faktorer är mentaliteten av människorna där. Barnmorskor/sköterskor är inte bra nog. Man insisterar på att läkaren ska närvara vid födseln. Har en gynekolog privatpraktik är det nästan omöjligt att närvara vid varje födsel. Ganska praktiskt att planera in ett par kejsarsnitt då. 

Idag ställde han frågan igen. När jag kunde ge honom direkta svar på alla frågor high-fivade han mig. Blev ställd men även sjukt glad. 

Den där gynekologen gör mig så nervös btw. Snygg, jättetrevlig men också... vet inte. Dominant på något vis. Låter inte alltid prata till punkt. Avbryter samtal. Står lite för nära. Tittar lite för länge. Får en konstig vibb.

Sexism på jobbet.

På förlossningsrummet. Har precis installerat patienten som valt att sätta epidural. Förklarar för henne att det är viktigt att hon inte rör på sig. Det är vi tre inne i rummet, jag, patienten och den manliga läkaren. 

Läkaren: Är värken över? Kan jag fortsätta? 
Patienten: Mm.
Läkaren: Svara "ja". Alltid ett tydligt "ja". Bra och duktiga kvinnor säger alltid ja. Eller hur? 

Han nickar mot mig och blinkar med ena ögat. Trots att jag har på en mask över näsan och munnen tror jag att han ser mitt oförstående ansiktsuttryck. Jag tycker att han är äcklig. Är så tydligt vad han menar. Är det meningen att jag ska småle och hålla med? Aldrig i livet. Men samtidigt kan jag ju inte svara spydigt framför patienten. Sedan är det ju en högre uppsatt kollega. Någon som kan påverka hur min arbetsplats kommer se ut de komma veckorna. Så jag svarar utan att låta ilskan ta över allt för mycket.  

Jag: Nej, vad menar doktorn egentligen??

Läkaren mumlar något och sedan jobbar han vidare. Under ingreppet svarar patienten med sina duktiga ja:anden varenda gång han frågar någonting. Stämningen var spänd efter mitt bryska svar. Vet inte om jag gjorde rätt. Därefter undvek läkaren ögonkontakt och lämnade rummet utan att säga någonting. 


Finaste förlossningen

Idag fick jag se en av de vackraste förlossningarna jag någonsin sett. Inga interventioner utförda. Gav huvudet lite stöd. Barnet kom ut lugnt och fint. Var för första gången på länge emotionell vid en förlossning. Den första förlossningen jag fick beskåda var också en emotionell sådan. Fick nog lite tårar i ögonen då. Men det var ju som sagt ett tag sedan. 

Idag är jag så otroligt trött. Det känns i både armar och ben. Längtar till sängen.