Dagarna börjar närma sig. För snart sju år sen åkte jag ju till Indien tillsammans med R. Dagarna innan fick jag reda på att jag var gravid. Åkte dit helt sorg- och problemlös. Vi njöt av vår lilla hemlighet, påbörjade ett helt nytt kapitel tillsammans. Det var först när vi landat på europeisk mark som jag började blöda. Det slutade ju i missfall alltihop i vecka 9. 

Nu har vi inte skyddat oss sedan augusti, men jag kan inte säga att vi försökt vid varje ägglossning. I stället har vi kört på en väldigt avslappnad metod, vilket är väldigt ovant ändå... Just denna månad har jag känt av lite molvärk ända sedan ägglossningen. Blev egentligen lite orolig eftersom att jag inte tror att det skulle bli särskilt roligt att kombinera med arbetet jag ska göra därborta. Men jag tänkte att jag ändå kunnat bli gravid!

När en nära familjemedlem igår berättade att de väntar barn blev jag så otroligt glad för deras skull. Det var ren och skär glädje. Men idag när jag tog ett test (BIM -4 visserligen) så var jag lite besviken ändå, även om jag är tacksam för att det inte blev nu. När det än händer kommer det bli perfekt. Just nu är jag tacksam för att jag ogravid kommer kunna arbeta på den där förlossningsavdelningen.