Jag och lillkillen har börjat utveckla en relation till varandra. Det känns i alla fall så. Han gör sig påmind hela tiden. Han rör sig konstant. Igår under mina lektioner rörde han sig med både kraft och intensitet. I skrivande stund känner jag en massa buffar. Det känns inte längre konstigt att prata med honom. Det känns som att vi kommunicerar. Jag vet att jag kommer låta helt pantad nu, men jag tror att han vill uppmärksammas när han sparkar sådär. Varje gång man lägger handen på magen eller pratar med honom slutar han tvärt. Eller så reagerar han med full koncentration. Typ... "Vad var det som hände nu?" R har försökt känna honom flera dagar i rad. Men han rör sig aldrig så starkt då. Och känner jag buffar lägger R direkt handen på, men då slutar de också tvärt.

 

Jag är rädd att R ska tro att jag bara "låtsas" känna bebisen. Och att det "slutar" så fort han vill känna. Jag vill så gärna att han också ska häpnas över det jag känner. Men det blir aldrig så starkt att han reagerar som jag. När han känner är det mest vagt och svagt. Så otroligt synd, för jag tycker det är det coolaste i världen.

 

Och att prata om och med honom har blivit mycket lättare. Han är en del av vardagen. Jag vet när han sover. Jag vet¨när han börjar vakna upp. Och ja, jag har börjat saga han. Jag vet att det lika väl kan vara en tjej. Men jag¨säger han och R har slutat stoppa mig och saga hon. Jag säger inget av detta till någon. Om det här med hur det känns som att jag "känner honom". Jag är ju i vecka 20. En vecka då förstagång-gravida ibland inte ens känner av rörelser. Jag berättar det mesta för R, men inte sådan detalj. Jag vill att han ska tycka att jag inbillar mig och är konstig...

 

Har även känt honom långt upp i magen också. Och på olika ställen samtidigt. Förundras, förstenas... blir obeskrivligt glad när allt detta händer. Längtar till RUL. Aker till Sverige om två dagar! Sedan blir det passförnyelse och inskrivning för rul. Längtar, längtar, längtar! Snart får jag se dig igen! <3