Neonatologin
Hej, jag lever.
Neonatologin. Tog mina första stapplande steg in på avdelingen för lite mer än två veckor sedan. En helt egen, och för mig hittills helt okänd värld. Där ligger lilla K... Han som legat där i tre månader nu. Han som kanske aldrig kommer kunna gå på de nu blågråa benen. Han som kanske kommer behöva en magsond resten av sitt liv. Han som antagligen kommer att ha ett svårt funktionshinder. Man vet inte. Det är så ovisst. Man vet inte vad den intrakraniala blodningen ställt till med i hans hjärna. Det är så många sladdar och monitorer uppkopplade på honom. I början såg jag endast sladdarna. Det var så svårt att se på barnen. Men nu ser jag bara barnen, läser deras ansiktsuttryck, försöker förstå deras kroppsspråk. Och sladdarna för mig finns inte längre.
När alarmen piper så springer man naturligtvis dit för att se att allt är OK. Men de finaste stunderna är när bebisarna är vakna och lugna och ser sig omkring. När alarmen är stilla och man har nästan ingenting annat att göra. Det bästa då är att gå och umgås med lilla K vid de stunderna. På nätterna när ingen annan hör och man har boxen för sig själv kan man sitta vagga K till sömns. Smånynna på "sov du lilla videung", önska att allt kommer lösa sig för honom och hans familj.
Nu kanske ni tycker att det jag beskriver är hemskt, men det här är inte det jag tycker är det mest hemska. Det mest hemska, ska ni veta, är de barn som föds med en mamma som varit drogpåverkad under hela sin graviditet. De barnen skakar något så fruktansvart och har alla de abstinensbesvär som vuxna genomgår under en detox. Det är det värsta och det sorgligaste jag någonsin sett.
Och fortfarande är det någonting med just det här jobbet som gjort att jag fastnat.
Kommentarer
Trackback