Jag känner mig som världens sämsta hustru. R har varit underbar de senaste dagarna, men jag har varit sur på honom. Det har jag rätt till men ingenting han kan "fixa" heller. Dvs, jag kan gå runt och vara arg hela dagen, men det hjälper inte situationen. Det bara slutar med att både jag och R är olyckliga. Hur som helst, förutom att jag har varit arg på R så har jag de senaste dagarna inte haft ork till att göra några hushållssysslor. Jag gör endast det nödvändigaste. Diskar. Plockar undan. Lagar mat. Allt detta, slarvigt. Bara för att få det gjort. Hade jag bott ensam hade det verkligen inte spelat någon roll. 

 

Igår efter skolan låg jag bara i sängen och pluggade hela dagen. Och när jag var klar och egentligen borde ha lagat kvällsmat till mannen som jobbat i 12 timmar, då låg jag och kollade på Desperate Housewives. Jag tror att R åt lite blomkålsgratäng och apelsiner strax innan midnatt. Och i morse kunde jag inte ens kliva upp ur sängen i tid för att äta frukost tillsammans. Jag klev upp fem minuter efter att han gått...

 

Det gör så ont i hjärtat. Jag känner mig värdelös. Jag klagar på hur stökigt det är i köket och hur han får lägga in tvätten i maskinen för det gör jävligt ont när jag böjer mig ner. Hur han får plocka upp sina strumpor för jag kan inte göra det längre. Och R, han är så tyst... Han städar i köket, han sätter på tvättmaskinen, han plockar upp sina strumpor. Och sedan kryper han ner i sängen, alldeles, alldeles utmattad. Bredvid sin arga, lata fru. Jag vet inte var han finner styrkan till att lyfta sina händer för att massera min rygg. 

 

Jag förstår inte hur han kan kyssa mig innan han drar till jobbet. Men idag... Idag mår jag bättre. Idag ska jag laga jättegod mat. Jag ska sminka mig. Jag ska krama R. Jag ska ge honom den styrka han behöver att ta sig igenom dagen. Men jag tror att jag kanske gör detta mer för att stilla min ångest. Jag klarar inte av att känna att R förtjänar sååå mycket bättre än vad han får...