Jag har fått otroligt mycket bristningar. Inte bara på magen. Det har kommit massor på sidorna och lite på ryggen. Jag mår, konstigt nog, inte dåligt av detta. Jag har nog varit en ganska ytlig person skulle jag ändå säga. Jag bryr mig mycket om mitt yttre. För att må lite bättre över mig själv krävs det att jag sätter på mig fina kläder och smink ibland. Jag har varit väldigt bekväm i att gå runt i mjukisbyxor och se förskräcklig ut också... men jag behöver de där "uppklädda" dagarna emellanåt. Då jag får känna mig vacker och fin. Detta gör jag alltså för mig själv, för att tycka lite bättre om mig själv. :)
Trots att kroppen förändrats så otroligt fortsätter jag att tycka att jag är otroligt vacker emellanåt. Igår såg jag den gigantiska magen och de långa bristningarna i spegeln. Och jag log... Jag tyckte att det var så fint med gravidmagen. Det där jag trodde att jag aldrig skulle få uppleva. Jag stoltserar mer än gärna med den. Går runt i bara BH här hemma. Skäms fan inte ett dugg över bristningarna. R tycker nog inte det är lika fint. Han har ibland sagt att "bebisen förstört min mage" och "det där kommer aldrig bli bra igen". Men jag har inte brytt mig.
Kanske blir det jobbigare när det inte finns ett barn i magen längre. När jag vill återgå till hur jag var. För tillfället är jag himla glad och stolt över min kropp! Det är nu jag börjar må riktigt dåligt egentligen. Dvs, jag har svårt att röra mig. Ibland gör det riktigt ont i kroppen. Jag är orkelös och trött. Det är NU jag tycker det börjar bli riktigt jobbigt att koncentrera sig på plugget. Det är nu det börjar bli svårt att komma in i bekväma positioner. Men jag är glad att det dröjts till den sista månaden för de här känslorna. Jo... Nu är det PRECIS en månad kvar till BF.
Tänk att jag ändå tog mig hit. :D
