Denna vecka har inneburit en stor förändring. Jag har verkligen känt mig höggravid. Jag är otroligt trött, lättirriterad, stundtals euforisk. Jag är klumpig, känner mig gigantisk och har svårt att göra många saker. Jag kör inte bil med samma lätthet. Jag har det svårt att ta mig upp ur sängen. Jag bara känner mig väldigt, väldigt gravid. 

 

Lyckligtvis börjar R äntligen bli bättre. Nu kan han köra bil själv vilket underlättar. Sedan är han fortfarande sjukskriven vilket innebär att han gör en hel del hushållsarbete som i sin tur betyder att jag kan koncentrera mig på plugget. 

 

I natt vaknade jag av en hemsk mensvärk. Det gick till slut över men jag hann tänka att "usch... och själva förlossningen kommer at vara tusen gånger värre. Hur i all världen kommer jag att klara av det?!" Det var verkligen en ordentlig värk. Var det en förvärk måntro?

 

 

Fortfarande kan jag ibland glömma att bebisen i magen finns (btw, det känns så konstigt att inte skriva ut hans namn och skriva bebis). För ett par dagar sedan var vi på ett fik inne i stan. Bebisen hade varit helt galen därinne hela dagen. Men på vägen hem kände jag inga sparkar, inga rörelser överhuvudtaget. Jag körde bilen utan svårigheter och de vanliga gravidplågorna gjorde sig helt enkelt inte påminda. Detta ledde till att jag fick en sekunds panik då jag utbrast: "OMG, vi glömde bebisen på fiket!" För att sedan inse... nja, lite omöjligt. 

 

Det är så sjukt hur hjärnan totalt förlorar all kontroll ibland. Eller är det bara min hjärna? Någon som känner igen sig?