Jag läste precis igenom mina två inlägg och insåg att jag repeterade en grej. "Det är fullt". Mamma hade förklarat en grej för mig innan hon gick. "Du måste kämpa och kräva din rätt. Det är deras skyldighet att de skickar dig till ett annat sjukhus om de inte kan hjälpa dig!" Jag bankade in det i hjärnan. Att jag får försöka hitta en arg röst och verkligen stå upp för mig själv... Men det är fullt ÖVERALLT tydligen. I hela Stockholm.
Hur som helst, vi fortsätter berättelsen där jag lämnade av...
Jag sov på natten! Utropstecken! Jag sov så jäkla bra. Jag hade dock värkar som gjorde ont insåg jag de två gångerna jag vaknade under natten. Jag hade varit övertrött och längtat till det där sömnpillret. Och jag är så glad att det faktiskt hjälpte. Nästa morgon gjordes en CTG-kurva igen. Bebis var lite trött. Inga ordentliga accelerationer. Vi buffade och försökte väcka honom. Hjärtljuden kom upp till 130 men inte mer än så. Barnmorskan var ändå nöjd. Sedan fick vi äta frukost.
Efter frukosten sa den läskiga barnmorskan att det skulle dröja hela dagen och vi skulle få vänta. Jag sa att jag var helt okej med att vänta hela dagen om det så krävdes. Nu hade jag energi till att ta mig genom en förlossning. Hon menade att jag nu inte hade så farliga värkar och att värktabletterna hjälpte. Jag skulle få med mig mediciner hem så att jag kunde vila och sova. Jag frågade om det fanns en möjlighet att flyttas till ett annat sjukhus. Då sa hon att det var fullt i hela Stockholm. Istället för att hitta den där elaka, arga rösten blev jag bara tyst. Jag sa inte emot. Jag orkade inte. Jag förstår ju att de måste ta de akuta först. Jag är ju inte dum i huvudet. Men besvikelsen som sköljde över mig... den var enorm. Jag tackade för hennes hjälp. Fan att jag ska vara trevlig. Hon sa att hon hoppades att det skulle startas av sig själv nu. "Vi håller tummarna för det". Jag vet någonstans du kan stoppa upp dina tummar, tänkte jag.
Pappa kom för att hämta upp oss. Jag var tyst hela vägen hem. Det kändes nästan pinsamt att få åka hem för tredje gången när vi åkt in med förhoppningen om att få stanna kvar. Har vilat lite nu här hemma. Sitter och funderar på hur annorlunda det hade varit om jag varit i Belgien. Funderat på om jag hade fått genomlida det här därborta.
Värkarna fortsätter nu också. Vill så gärna lämna huset och gå ut på promenad, men vill inte genomlida en till natt med värkar när jag vet att jag ska sättas igång i morgon. De sa att jag är prio nr 1 i morgon, men jag vågar inte lita på deras ord. Jag gav de mammas telefonnummer för jag orkar inte sitta och vänta på deras samtal om att få åka in. Jag orkar inte med besvikelsen om jag inte får åka in. För de är det säkert inte "så farligt" att det skjuts upp en dag. Men är det inte lite mitt eget fel...? Att jag tillåter dem att köra runt lite med mig..?
Hoppas verkligen att jag får den vård jag behöver i morgon. Att vi får träffa vår son snart.
