Vi har alltid haft en skojfrisk och rå relation till varandra. Detta växlas ju med stunder av romantik och gulligull. Men jag står inte ut med vårt grova sätt ibland. Idag grät jag pga att R åkt iväg med båda datorer i bilen. Kvar är jag hemma alldeles, alldeles ensam. Inte ens en smartphone har jag. Ingen tillgång till internet. Ringde honom och frågade om han verkligen åkt iväg med datorerna. "Oj, men alltså... Nej, jag kan inte komma tillbaka! Du kan väl ta och städa och sånt?" Jag känner hur tårarna bara väntar på att spruta ut. Stackars lilla jag som måste sitta hemma utan tillgång till internet fram till kl 17. Och ingen TV har jag. Inte kan jag se någon film heller. Inte kan jag få plugga (fastän både jag och R vet att jag ändå inte skulle gjort det). Så under de korta sekunderna som jag sitter och tänker på allt detta försöker jag samtidigt låta bli att gråta. Aåååh, vad det är synd om mig, tänker jag. Alltså Jag skrattar ju nu. Nä, inte riktigt än, men jag ler och inser hur löjlig jag är. Men just då var det dödsallvar.

 

Jag säger att jag skulle plugga. "Men det kan du väl göra i Sverige... Det kommer du ha massor av tid till". Då fullständigt sprutar tårarna ut! "MEN TÄNK OM JAG VILL NJUUUUTA?! Tänk om jag vill slappna av!? Hur ska jag göra dååååå har du tänkt?!" Efter mitt utbrott med gråten i halsen är det tyst i andra sidan luren. "Du... jag bara skojade. Gråt inte. De ligger i köket, båda laptops."

 

Istället fôr att JAG ska känna mig dum över mitt utbrott så säger jag istället att jag inte fattar varför han måste jävlas med mig. Jag fattar inte varför han inte bara rakt ut kan saga att de står i köket. Varför måste han få ut en sådan respons ur mig innan han ska känna sig tillfredställd?! Jag förstår ju att vi haft den relationen i en evighet, men jag klarar inte av det längre. Jag klarar inte av att inte gråta.

 

Den senaste veckan har vi bråkat mer än någonsin. Det är en blandning av att jag är lättretlig och att han inte kan anpassa sig till den nya relationen. En relation där han måste tippa på tå runt mig. Där han faktiskt inte får reagera på varenda idiotiska grej jag säger.

 

Grejen är att vi typ blir sams direkt efteråt. Men vi bråkar ju också tre gånger om dagen. Den senaste tiden har jag i alla fall börjar avsluta samtal innan de går överstyr för att jag vill undvika bråk. Men tycker att han kan ta det steget. Men det tycker jag också att han gör ibland. Fan vad sorgligt att det ändå blir bråk då. Som tur är minns jag nu varför vi bråkade... Här är några punkter på den listan:

 

Igår var jag sååå frustrerad. Efter en lång skoldag var jag helt utmattad och kunde för allt i världen inte somna. Då kommer R med sina varma händer och ska massera mig. Jag blir skitsur och puttar bort honom till andra sidan sängen. Jag minns att jag blir arg på mig själv för att jag är så taskig, men har man legat i två timmar i försökt att somna så blir man frustrerad. Och så kommer R. Den hjälp han ska bidra med är att ligga still på andra kanten. Men i stället rör han sig HELA tiden. Det sista jag minns är hans ledsna ansikte i mörkret. Jag tror han blev ledsen. Men jag somnade. Och i morse pussade jag på honom lite extra så att han skulle veta att jag inte var sur. Fan, nu börjar jag gråta igen. Att jag ska vara så taskig...