Vem är jag nu?
DATUM: 2014-08-11
TID: 13:01:39
KATEGORIER:
Allmänt;
Jag har inte alltid haft ett bra självförtroende. Som liten dög jag sällan. Jag tyckte inte heller om mig själv särskilt mycket. Men någonting ändrades sedan... när jag var ungefär 12-13 år gammal. Jag började tycka om mig själv. Började faktiskt att älska mig själv. Jag älskade att umgås med mig själv, och jag tror det är så andra också började gilla mig. Sedan flera år trivs jag verkligen med mig själv! Jag tycker om det jag ser när jag tittar i spegeln. Och jag tycker om det jag har på insidan. Under graviditeten upplevde jag konstigt nog få tillfällen då jag återigen blev den där osäkra flickan. Trots att magen var stor, jag var klumpig, och jag kände mig inte alltid som mig själv så var jag ändå riktigt nöjd. Men idag... Idag är jag den där osäkra flickan. Skinnet på magen hänger. Mina bröst läcker. Jag luktar mjölk. Fräschhetskänslan efter dusch tar slut på 0,2 sekunder. Allt detta har varit rätt okej ändå. Tills jag insåg att R skulle åka iväg till Kanada på sin brors bröllop. Utan mig. Och där kommer det finnas en massa snygga tjejer som inte luktar mjölk... Jag började plötsligt ångra att jag sagt till R han inte får missa brorsans bröllop. Att han måste åka iväg... i hela två veckor. Två veckor av vackra damer. Två veckors semester från frugan och barn. Jag hör hur dumt det låter. Och jag känner igen det här magontet. Det är precis det jag brukade ha som liten. Känslan av att inte duga. Gahh, gud vad jag inte vill att han åker... Jag kommer att känna mig skittaskig om jag tvingar honom till att stanna kvar hos mig.
Kommentarer
Svar:
Aåååh, ska ha det i åtanke!
Snutten
Svar:
Det är så sant..! Tack!
Snutten
Svar:
Brukar också påminna min man om hur lyckligt lottad han är, haha! Men att berätta att jag känner mig osäker på att han åker iväg känns så fel! Jag vill ju att han ska tro att jag har ett starkt självförtroende. Vill inte att jag ska vara någon han måste trösta. Eller bekräfta.
Snutten
Trackback