Förlossningsberättelsen

Min förlossning blev väldigt, väldigt annorlunda från det jag hade önskat. Jag väntade mig en lång förlossningsprocess men en naturlig födsel till slut. Det blev det inte. Jag trodde att det skulle bli R som skulle klippa navelsträngen. Det blev det inte heller. Och jag trodde att vi skulle komma hem snabbt efter förlossningen. Men vi blev kvar...

 

 

Den 23 juli hade jag haft ont i flera dagar och var öppen tre cm när jag kom in på förlossningen för igångsättning. Både R och mamma var med mig. Fick först veta av sköterskan att de antagligen skulle använda cytotec på mig. Men runt tolv-tiden kom de istället in och tog hål på hinnorna. Jag trodde att det skulle forsa ut vatten. Som Niagra Falls. Det gjorde det inte. Det visade sig att bebis hade bajsat i vattnet. Jag frågade sköterskan om bebisen REDAN var stressad..?! Överallt hade jag läst att det var ett tecken på stress. Men sköterskan sa att det var vanligt för överburna bebisar. Så jag tänkte inte mer på det.

 

Sedan fick jag även värkstimulerande dropp. Jag hade verkligen inte velat ligga sådär uppkopplad som jag gjorde. Jag hade alltid tänkt att när värkarna kommer vill jag ta dem ståendes. Jag ville promenera under dem. Men kroppen hade inte velat samarbeta med mig och starta förlossningen normalt.

 

Så femton dagar över BF låg jag på rygg i en sjukhus-säng med värkstimulerande dropp och CTG. När värkarna kom påminde både R och mamma mig om vad som var viktigt att komma ihåg. Saker som jag talat om för dem att påminna mig om. Jag skulle slappna av under värkarna. Då blev de mer effektiva. Jag skulle andas lugnt genom dem. Jag skulle vara avslappnad runt munnen. Jag skulle upp och kissa varje timma. Ja, det sista blev ju rätt jobbigt när CTG måste kopplas av och på. Mamma stoppade in vindruvor i munnen  på mig efter värkarna. Och R gav mig dricka.

 

 

Sakta men säkert höjde de oxytocinet. Det blev värre och värre, men jag blev så peppad. Speciellt av mamma som sa att jag hanterade värkarna så himla bra. Jag såg fram emot en vaginal undersökning som skulle visa hur långt jag hade kommit. Jag bad om lustgas vid 140 ml oxytocine. Jag kände att jag behövde det och dessutom ville jag få kläm på hur jag skulle använda den. Jag måste vara ärlig. Jag ÄLSKADE lustgasen. Jag gillade t o m känslan av att ha fått i sig lite för mycket. Det tog inte bara av topparna av värkarna utan jag lämnade rummet och svävade bort för en liten stund efteråt också.

 

Runt 21.30 blev jag undersökt och hade då helt sjukt jävla ont! Det värkstimulerande droppet får man höja till max 180 ml, och jag låg då på 160. Dvs, de skulle bara höja en gång till. CTG visade dock att bebisen var stressad. De ville undersöka snabbt och väntade inte på att värkarna skulle ta slut. De undersökte mig under tiden och det var otroligt smärtsamt. Vad visade då undersökningen? Jo… Jag hade öppnat mig ynka 1 cm sedan början. Jag hade även fått hög feber.

 

Läkaren sa direkt att det får bli akut kejsarsnitt för bebisen klarar inte det här länge till och jag har väldigt ont i onödan. Droppet kopplades bort. Alla smycken togs av. Jag fick inte dricka eller äta något mer. Värkarna fortsatte, men lustgasen fick inte användas längre användas. Jag struntade i att slappna av under värkarna. Jag struntade i allt. Jag kände att det inte var värt att kämpa längre.

 

 

Jag minns att de frågade vem av mamma och R som skulle med in. Frågan var ställd till R och mamma men i dimman svarade jag att mamma får vara kvar. Under hela dagen hade både R och mamma fått turas om när de känt att det blivit för jobbigt. Men jag tyckte att det var dags för R att steppa up.

 

Jag rullades in till operationssalen och möttes av en otrevlig dam och en jättetrevlig tjej. Bad cop, good cop? Jag vet inte. Men det blev mitt uppdrag att försöka tillfredställa den där otrevliga. Jag fick sätta mig upp och de skulle sätta ryggbedövningen. Jag sjönk ihop på Rs axlar samtidigt som den där otrevliga höll hårt i mig om jag mot förmodan skulle rycka till eller något. Jag ryckte inte till (skulle ju göra henne glad). Det var hur obehagligt som helst, och det gjorde ont. Men inte mer ont än värkarna, och jag blev så glad att jag skulle slippa dem.

 

Lades ner på britsen och skynkena sattes upp. Jag frågade den trevliga om de var tvungna att berätta för mig när de skulle börja. “Du vill inte det, eller? För vissa vill att man absolut berättar”, var svaret. Jag vet alltså inte när de började, men jag kände hur det drogs och bändes inom mig, och misstänkte att de hade börjat. Jag började prata alldeles nervöst med R. Om vad det var de höll på med. Och att vi snart skulle få träffa honom. Jag ville verkligen inte tänka på vad de höll på att göra i/med min kropp. Helt plötsligt hör vi ett litet tjut. Och vi brister ut i tårar i exakt samma sekund. 23.30 föddes han. R fick följa med honom ut. Jag såg honom aldrig. Låg med ansiktet vänt mot dörren de hade gått ut från. Men såg ingenting. Såg dem inte. Jag låg med armarna brett isär och kände hur det gjorde så otroligt ont strax under nyckelbenet. Det sa jag till den otrevliga och hon svarade att det är nog någon nerv de kommit åt när de bökat i magen. Men så log hon mot mig och satte en hand i pannan. Och jag kände att jag hade klarat av mitt uppdrag.

 

 

R kom in med bebisen, och jag fick även tillbaka mina armar för att kunna hålla om honom. Han var så fin. Och hade så otroligt mycket och långt hår. Fick bara ligga där en kort stund för sedan gick de upp till förlossningen igen. Jag skulle till post-op. Medan jag låg där fick jag extrema skakningar. Jag kunde inte kontrollera dem. Runt midnatt rullades jag in till post-op för nu skulle ryggbedövningen avta. Jag fortsatte skaka och sköterskan gav mig medicin som skulle hjälpa inom 5-10 minuter. Mina käkar värkte av spänningarna och 15 minuter gick men medicinen hjälpte inte. Så jag låg där och skakade och var extremt törstig. Efter 20 minuter ger hon mig en ökad dos av vad det än var. Det funkade fortfarande inte. Det smärtade så otroligt mycket, jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Bara låg där och stirrade på klockan brevid.

 

Efter den tredje dosen minskade skakningarna. Sköterskan sa att hon aldrig sett något liknande förut. Hon säger att jag snaaaart kommer få något att dricka. Ryggbedövningen måste släppa först. Jag ligger där så otroligt törstig. Mina läppar blev så torra. Jag saknade bebisen. Ville bara träffa honom nu. Men jag visste inte att det skulle dröja till kl 04.

 

Jag fick lite vatten innan jag kördes upp av barnmorskan. Hon frågade mig: “Vill du sova först eller vill du träffa bebisen?” Jag tittade på henne som att hon var dum i huvudet. Samtidigt undrade jag varför vi inte fick sova tillsammans... “Han ligger på en annan avdelning”, fick jag som svar.

 

Insåg att jag kördes till intensivvårdsavdelningen. Där fick jag se vår son. Mamma och R var också där. Såg att han var uppkopplad till apparater och fick veta av mamma att han hade slutat andas när han fått komma till förlossningsrummet. Och nu andades han alldeles för fort.

 

Följande dagar var fyllda av både oro och glädje. Han var så otroligt fin. Och R kunde verkligen inte få nog av honom. Det första jag tänkte när jag fick se honom var att han liknade mig.

 

Vi flyttades från intensiven två dagar senare. Både bebis och jag fick ta antibiotika under följande dagar. Jag hade även järnbrist efter förlossningen så jag fick det i dropp. 26 juli flyttades vi till en annan avdelning. Bebis var nu för frisk för att ligga på intensiven. Jag vet inte vilken avdelning det var nu. Men inte vanliga BB. På dag 4 fick vi äntligen svar från de sista proverna från bebis. Han mådde bra. Han var frisk. Och vi fick åka hem nästa dag. Tårarna bara forsade ner. På måndagen 28 juli åkte vi hem.

 

 

Jag mådde verkligen dåligt. Kände mig svag och fick tvinga mig själv till att äta ordentligt. Det var verkligen skönt att få komma hem. Men för min del dröjer det lite tills jag mår bättre. Dels för medicinerna jag tar, och dels för såret att läka. Medicinerna får mig att svettas, och det är redan skitvarmt. Smärtstillande hjälper inte mot att det spänner vid stygnen. Mitt enda jobb är att amma och ge kärlek till denna underbara varelse. Blöjbyten tar R och mamma hand om. Pappa lagar mat till oss, och leker med bebis på kvällarna. Mamma tar hand om mig på ett fenomenalt sätt. Jag känner mig så lyckligt lottad!

 

 

Och även om min förlossning inte var som jag hade tänkt att den skulle bli så måste jag komma ihåg att vi hade tur som tog oss igenom det. Och självklart lär jag bearbeta detta med en terapeut men att skriva ner processen kan ju också ha varit till hjälp…


Kommentarer
-Jenny- säger:

Men usch, gravid och blödig som jag är började jag gråta när jag läste din berättelse. Så sorgligt att förlossningen gick som den gick efter allt ditt slit. Du som var så duktig innan och så slutade det så. Och att både du och bebisen mådde så dåligt.... Nej, usch vad ledsamt. Hoppas att du återhämtar dig någorlunda fort och att den lille fortsätter må bra.
Men samtidigt i allt det ledsamma - vad fint med kärleken till din lille kille, att R är så bra i sin papparoll och vilken familj du har! Ta hand om varandra!
Stor kram och tack för att du ville dela med dig!

Svar: <3 Underbart fin kommentar, gör att jag blir alldeles tårögd. Kram!
Snutten

2014-08-01 | 19:57:21
Bloggadress: http://jennyspysventil.vimedbarn.se
Anonym säger:

Stort grattis till er son!! Kram sara

2014-08-01 | 23:41:31
bambino.blogg.se säger:

Beklagar din dåliga upplevelse. Grattulerar till att ditt älskade barn äntlugen är hä. Nu är väntan över...

2014-08-02 | 08:56:38
Bloggadress: http://bambino.blogg.se/
Lin säger:

Vilken upplevelse... Skickar massa styrkekramar till sig och er! Försök fokusera på att ni båda är friska och vid liv, det är ju faktiskt underbart!
Sedan bör du ju verkligen hantera alla tankar o känslor för förlossningsdepression känns nästan givet efter vad du varit med om... Kämpa på och du är, och har varit, så himla stark! <3

2014-08-02 | 09:41:59
Lotta säger:

Har följt dig och din graviditet länge utan att kommentera, förrän nu. Förstår att det var jobbigt, en chock och att inget blev som du tänkt dig. Din upplevelse liknar min förlossning väldigt mycket. För 10år sen födde jag efter två veckors övertid som du gjorde nu, med igångsättning och en traumatiserad upplevelse. Jag fick bearbeta den länge efteråt och mitt råd till dig är att ta all hjälp du kan få, t ex prata igenom vad som hände med barnmorskan som förlöste eller liknande och ta hjälp av MVC-psykolog, det gjorde jag.

Nu är jag gravid i v 27 med mitt andra barn och kommer att föda med planerat snitt, på grund av min stora rädsla för att det ska bli lika oplanerat, chockartat och okontrollerat igen. Det finns hjälp att få, och du, stor kram och grattis til den lille pojken!

2014-08-02 | 11:57:38
Bloggadress: http://burpeesandstuff.blogspot.com
Ninni säger:

Shit vilken upplevelse. Va ni har fått gå igenom! Vilken start. Helt galet. De blir ju sällan vad man tänkt sig. Men detta måste varit långt ifrån vad ni hade ens kunna föreställt er! Tack och lov att ni mår bra nu. Och att detta var i Sverige! Ta hand om er och njut av din familj! Njut nu av att ha en frisk bebis! Man glömmer efter ett tag, iallafall de värsta! Man kollar på sitt barn och ser bara kärlek. Inte något omtåligt som man konstant måste övervaka! 💖

2014-08-02 | 19:13:36
Jeanette säger:

Tråkigt att det inte blev som du tänkt dig alls :( men det allra viktigaste är att nu har ni er son hos er och han mår bra :) tids nog kommer du bli återställd också! Tur att du har en så bra familj att falla tillbaka på lite grann nu i början :) det här kommer gå jättbra!

Svar: Så sant! :) Tack!
Snutten

2014-08-03 | 09:59:55
Ida säger:

Har följt din blogg ett tag nu, i början för att vi hade BF så nära varandra men sen så vart det så spännande att följa din graviditet. När jag löste överskriften förlossningsberättelse var jag helt säker på att jag skulle få läsa en sån här vanlig historia om värkar som kom å gick och hur allt var så underbart. I stället fick jag läsa en historia som var väldigt lik min. Födde den 20/7 efter 44 timmar och sugklocka. Tack för dom ärliga berättelse och jag hoppas du får bearbeta den ordentligt.
Kramar

Svar: Usch, vad jobbigt det låter... Hade gärna velat läsa din förlossningsberättelse :)
Snutten

2014-08-07 | 10:55:07

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback