De senaste två åren
DATUM: 2014-08-18
TID: 10:53:46
KATEGORIER:
Allmänt;
Det var för två år och tre månader sedan, i maj 2012, som jag skrev mitt första inlägg på bloggen. Längtan till barn hade letat sig fram. Det var en rätt underbar tid. Vi hade äntligen bestämt oss. För vissa krävs det bara att man bestämmer sig och sedan försöker. Pang bom så blir det barn 9 månader senare. Så var det inte för oss. Och ibland var jag övertygad om att jag var steril. Även fast jag visste att det var normalt att det inte blev plus på stickan på en gång. De där månaderna kändes ju som en evighet... De var så hemskt långa. De var så hemskr jobbiga. Men när plusset kom i mars betydde inget annat.
18 mars fick jag mitt allra första plus. Jag avvaktade till morgondagen för att berätta för R, men till min besvikelse var strecket nästan borta när jag vaknade nästa morgon. Vågade inte tro att jag var gravid. Så jag sa ingenting till R. Hela dagen var en dimma. Lângtade till att komma hem och få testa igen.
Nu kunde jag äntligen tala om för R och det var helt underbart! Han blev så otroligt glad. Och vi kramades i en evighet. Allt kändes så overkligt. Jag minns hur allt var som i en dröm. Hur underbart glada vi var. Vi bestämde att hålla detta en hemlighet tills det första ultaljudet. Nästa dag åkte vi till Indien.
Lyckan blev dock kortvarig. Det började med bruna flytningar en månad efter plusset. Och sedan började det blöda. 18 april var allt slut. Drömmen var över. Och jag tappade lusten till att försöka. Men vi tog oss igenom den svåra perioden. Och jag insåg vilket underbart stöd jag fick från R.
I september fick jag återigen ett plus. Jag var försiktig men min glädje. Vågade inte riktigt hoppas. Och mycket riktigt... det blev ett tidigt missfall. Många svaga plus och en morgon var det andra strecket borta. Kort därefter började jag blöda...
Det var som en käftsmäll. Jag storgrät på telefon med R. Och vi sket i att försöka månaden därpå. HUR det blev ett plus igen förstår jag fortfarande inte. Att se det andra strecket var inte ett dugg speciellt denna gång. Jag tippade på tå som att det skulle få det att stanna kvar. Jag hade tidigare alltid berättat om graviditeten med ett stort leende på läpparna. Men denna gång svarade jag bara "ja" när R frågade om jag var gravid.
Det var ett par outhärdliga veckor jag tog mig igenom...
Sedan började jag få den där magen jag längtat efter. Jag vet inte riktigt hur jag tog mig igenom den här tiden. Jag får gå tillbaka i mitt arkiv och läsa. Det känns magiskt. Att han som vi längtat och kämpat oss till äntligen nu ligger i våra armar. Det där strecket blev till vår lilla Abir. Väntan var alldeles olidlig, men helt klart värd resultatet.
Det här blir mitt sista inlägg på ett bra tag. Kanske uppdaterar jag lite allteftersom. Det är ju trots allt helt underbart att ha hela den här processen i skrift. Tack till er som följt från start. Tack till er som hittade oss på vägen. Och ett stort tack för de underbara orden. Jag kunde nog inte gjort detta med samma lättnad om det inte var för er.
Kanske ses vi varje dag igen när det är dags för nr 2...? :)
Kommentarer
Svar:
Nej, jag känner att jag vill VARA mamma först. Och vill att prioriteten ska ligga där. Känner att jag inte kommer hinna med bloggen, och vill inte att jag ska känna mig tvungen att skriva inlägg när jag egentligen inte kan. Kram!
Snutten
Trackback
