Gemensamma vänner till mig och R har försökt att skaffa barn ett bra tag nu. R sa att han diskuterat det med sin kompis och det verkade som att de hade det lite svårt. Det är Rs bästa kompis och han var en av de första med att få veta att vi var gravida. När vi var hos de senaste gången frågade hans fru hur jag egentligen fick reda på att jag var gravid. Jag sa att mensen hade uteblivit och att jag testade tre dagar senare. "Just det, du har ju regelbunden mens." Det har hon inte haft sedan länge. Och när man försöker skaffa barn är detta inte optimalt. Så jag kan verkligen förstå hennes ovisshet. För mig var det ju otroligt skönt att få på bevis att jag verkligen inte var gravid när mensen kom. Det blev en paus kring alla bebis/ÄL/gravid-tankar. Men tänk att aldrig få den där pausen... Jag tänkte på det långt in på kvällen. 

 

Jag funderade då på att ge bort mina ÄL-test till henne. Men helt ärligt så vågade jag inte riktigt. Det är inte alltid sådant uppskattas. Jag gillade verkligen inte att prata om våra problem med andra. Men skulle jag uppskattat tips och råd? Ja, jag tror det. Men bara känslan av att folk visste att man försökte... det var ju jobbigt. Man önskar ju de det allra bästa. Berätta för dem att de inte alls är ensamma. Hur vi verkligen kämpade. Hur vi var i samma situation. Hur vanligt det är. Att det oftast tar längre tid än att att det går på en gång. Att de verkligen kommer att bli föräldrar snart! Jag vill ge en massa pepp. Men det känns lättare att bara vara tyst. För både dem, och för oss.