Jag vaknade i morse av sammandragningar... Lite läskigt. Men det går ju över. Minns att jag vaknade på ett liknande sätt några dagar tidigare också. Antar att kroppen gör sig redo. Det börjar kännas mer och mer verkligt. Att jag ska pressa ut honom och vips så är vi föräldrar. Jag känner hur magen spänner sig och blir hård ibland när jag är ute på mina promenader. Men just de smärtsamma sammandragningarna känns jättekonstiga. Och även om jag intalar mig själv om att det är "normalt" så vet man ju egentligen inte hur det "ska" kännas... Jag tycker också att det är obehagligt när han sparkar rakt neråt. Eller mot insidan. Då brukar jag be honom sparka ut mot magen i stället. Jag tror att några av mina organ blivit till typ köttfärs. 

 

 

Fy fan vad det är konstigt! Jag försöker sätta ord på känslorna men det går verkligen inte. Tankarna vägrar samlas på en plats. Jag tror det är därför jag haft det så svårt att skriva inlägg den senaste tiden. Det känns så svårt att beskriva allt som händer..

 

Framförallt kan jag väl nämna att jag är otroligt lycklig i alla fall. Speciellt när jag går in i arkivet och läser om våra svårigheter. Om vår längtan. Tänk att R ska få bli pappa till slut. Jag bara ser hans kärlek välla ut över magen och in till bebis. Längtar så till att kunna föra samman de båda. Längtar så att jag blir tårögd. Så fina de kommer att vara. Så fina. ♥