Stark berättelse
Fick en kommentar som berörde mig ENORMT. Fick en styrka och en känsla av hopp när jag hade läst klart. Det här är Isabels historia och hennes blogg hittar ni HÄR. In och läs. Jag blir så djupt berörd.
Hon skriver:
Jag har också en liten solskenshistoria.
Våren 2012 började vi försöka skaffa barn och OH så glada vi blev när ett fint plus dök upp redan första månaden. Vi skulle bli föräldrar och vi var så lyckliga och glada. Men efter ungefär 3 veckor började jag blöda och läkarna konstaterade att missfallet var ett faktum.
Vi hade inte ens funderat på missfall för "för det mesta går det ju bra". Jag blev jätteledsen men vi gjorde som läkarna sa att tog en månads uppehåll innan vi försökte igen. 2 månader senare kom plus nr 2 med efter 2 veckor började jag blöda igen och besvikelsen och sorgen var stor.
Ett missfall okej, men två!!! Det kändes bara orättvist. Jag kände mig jätteledsen och kände att jag kanske behövde ta en liten paus på ett par månader så vi bestämde oss för att inte riktigt försöka. Men mensen kom aldrig tillbaka efter missfallet så efter en månad gjorde jag ett graviditetstest och jag blev förvånad när det dök upp två streck.
Jag vågade nästan inte hoppas på att det hela skulle sluta väl men veckorna gick och allt verkade ju faktiskt gå bra. Vecka 12 kom och nu kändes det verkligen som att vi skulle få vårt efterlängtade barn och vi bokade ett ultraljud för att få se det lilla livet.
Aldrig hade vi kunnat förbereda oss på att något skulle vara fel på vår lilla bebis, men det var precis vad det var. Ultraljudet gick få stor glädje när vi fick se vår lilla sprattla till enorm sorg när barnmorskan sa att något var fel på vår bebis.
Efter flera ultraljud och provtagningar fick vi veta att vi väntade en liten tjej med en ovanlig kromosomavvikelse och att hon med största sannolikhet inte skulle klara sig.
Läkarna tyckte vi skulle avbryta graviditeten tidigt men vi ville inte. Vi ville kämpa för vår lilla tjej. Vi ville ha HENNE. Det var ju ändå vår bebis.
Halva graviditeten kämpade vi tillsammans innan vi tillslut fick inse att hon var så sjuk så att hon aldrig skulle klara hela graviditeten och än mindre ett liv utanför livmodern. Så i v 21 lät vi vår vackra flicka somna in tryggt i min mage.
3 månader efter förlossningen så fick vi åter igen ett plus och de första 12 veckorna var i princip bara ren ångest för mig. Jag var övertygad om att det antingen skulle bli missfall eller vara något fel och jag hade också sagt till min man att "vi försöker bara den här gången också. Blir det inget nu så vill jag inte mer. Då adopterar vi!"
Men i vecka 13 fick vi göra ett ultraljud för att utesluta samma kromosomavvikelse som sist och den här gången VAR det faktiskt en till synes frisk liten bebis där inne. På rutinultraljudet kring vecka 20 fick vi veta att alla organ och så såg bra ut och att vi väntade en välmående liten pojke.
Nu är det ca 6 veckor kvar till förlossningen och vi längtar så hemskt mycket efter vår lilla son som minsann inte var ett dugg lätt att få till vår familj, men ändå så värt det såklart.
Så ge INTE upp. Det tog oss lång tid och mycket sorg. Men äntligen är det vår tur att få bli föräldrar till ett levande, friskt litet barn!
Våren 2012 började vi försöka skaffa barn och OH så glada vi blev när ett fint plus dök upp redan första månaden. Vi skulle bli föräldrar och vi var så lyckliga och glada. Men efter ungefär 3 veckor började jag blöda och läkarna konstaterade att missfallet var ett faktum.
Vi hade inte ens funderat på missfall för "för det mesta går det ju bra". Jag blev jätteledsen men vi gjorde som läkarna sa att tog en månads uppehåll innan vi försökte igen. 2 månader senare kom plus nr 2 med efter 2 veckor började jag blöda igen och besvikelsen och sorgen var stor.
Ett missfall okej, men två!!! Det kändes bara orättvist. Jag kände mig jätteledsen och kände att jag kanske behövde ta en liten paus på ett par månader så vi bestämde oss för att inte riktigt försöka. Men mensen kom aldrig tillbaka efter missfallet så efter en månad gjorde jag ett graviditetstest och jag blev förvånad när det dök upp två streck.
Jag vågade nästan inte hoppas på att det hela skulle sluta väl men veckorna gick och allt verkade ju faktiskt gå bra. Vecka 12 kom och nu kändes det verkligen som att vi skulle få vårt efterlängtade barn och vi bokade ett ultraljud för att få se det lilla livet.
Aldrig hade vi kunnat förbereda oss på att något skulle vara fel på vår lilla bebis, men det var precis vad det var. Ultraljudet gick få stor glädje när vi fick se vår lilla sprattla till enorm sorg när barnmorskan sa att något var fel på vår bebis.
Efter flera ultraljud och provtagningar fick vi veta att vi väntade en liten tjej med en ovanlig kromosomavvikelse och att hon med största sannolikhet inte skulle klara sig.
Läkarna tyckte vi skulle avbryta graviditeten tidigt men vi ville inte. Vi ville kämpa för vår lilla tjej. Vi ville ha HENNE. Det var ju ändå vår bebis.
Halva graviditeten kämpade vi tillsammans innan vi tillslut fick inse att hon var så sjuk så att hon aldrig skulle klara hela graviditeten och än mindre ett liv utanför livmodern. Så i v 21 lät vi vår vackra flicka somna in tryggt i min mage.
3 månader efter förlossningen så fick vi åter igen ett plus och de första 12 veckorna var i princip bara ren ångest för mig. Jag var övertygad om att det antingen skulle bli missfall eller vara något fel och jag hade också sagt till min man att "vi försöker bara den här gången också. Blir det inget nu så vill jag inte mer. Då adopterar vi!"
Men i vecka 13 fick vi göra ett ultraljud för att utesluta samma kromosomavvikelse som sist och den här gången VAR det faktiskt en till synes frisk liten bebis där inne. På rutinultraljudet kring vecka 20 fick vi veta att alla organ och så såg bra ut och att vi väntade en välmående liten pojke.
Nu är det ca 6 veckor kvar till förlossningen och vi längtar så hemskt mycket efter vår lilla son som minsann inte var ett dugg lätt att få till vår familj, men ändå så värt det såklart.
Så ge INTE upp. Det tog oss lång tid och mycket sorg. Men äntligen är det vår tur att få bli föräldrar till ett levande, friskt litet barn!
Kommentarer
bambino.blogg.se säger:
Oj vilken berättelse. Det finns inte ord!
Trackback