Hoppfull

Jag sitter med telefonen i famnen. Läkaren har fortfarande inte ringt. Det känns så hemskt att vänta. Jag måste erkänna att jag var extremt sugen på att ta ett test i morse, men jag lät bli. Mitt digitala test ligger och väntar på att bli använt också. Jag vet inte varför jag inte känner mig redo att använda den än. 
 
På väg hem från träningen i söndags, dvs innan jag visste att jag var gravid, då satt jag i bilen och tänkte. Jag insåg att den efterlängtade novembermånaden skulle vara här. Det hade jag sett fram emot om jag var gravid Jag tänkte att jag skulle få ta mig igenom den 22a november alldeles ensam - utan något frö i min mage. Det gjorde mig extremt sorgsen. I mitt huvud fanns det ingen chans att jag skulle kunna vara gravid. Så jag är så otroligt tacksam över att få en chans att ta mig igenom det datumet med ett hopp. Så otroligt tacksam.
 
Jag är fortfarande jätteorolig. Det ska bli skönt att ha hela vecka 8 bakom sig. Sedan ska det vara skönt att komma in i 2a trimestern. Det kommer jag att göra runt slutet av december. Det känns så otroligt långt bort. Men just nu känns det som att jag kommer ta mig dit. Jag måste bara det... 
 
BF är i juli. 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback