Tjena! Idag har jag städat helt galet i huset. Fy fan, alltså! Hur hinner man med detta när man sedan får barn? Blir jag kansken tvungen att acceptera att det blir mer stökigt? Ska jag chilla lite med städningen eller ösa det på R istället när vi får barn? Jag har märkt att jag blivit mer och mer som min mamma. Väldigt ordentlig och renlig. Jag hatade det när jag bodde hemma. Och att städa är fortfarande inte en favoritsyssla, men Guuuuuuud vad jag älskar känslan efteråt. Så jävla nice att ha allt på sin plats, rent och fint.

 

Så hur mycket jag än inte vill bli som min mamma kan jag inte hjälpa det. Men jag kan inte låta bli att tycka synd om mina framtida barn. För jag blir galen om saker och ting inte ligger på sin plats. Och har R liksom plockat fram en grej borde han lägga tillbaka den. Jag brukar dock ställa undan hans grejer, men blir samtidigt irriterad. Och det är en irritation som barn snappar upp jättefort. Bättre att liksom låta det där glaset med handavtrycken stå kvar på bordet, och ställa den i disken när man har tid istället. Eller när man utsatt tid för att städa.

 

Fast jag måste säga att det är mycket lättare att gå runt och plocka undan det man ser, så blir det inte så jättestökigt. Shit... Jag måste sluta. 

 

Nu ska jag ta en snabb dusch och fixa mitt nylle så att R inte svimmar när han kliver in i dörren.