Saknad

Jag har har suttit under dagen och läst igenom de flesta av dina inlägg och verkligen fastnat i din blogg. Jag känner igen mig i mycket tankar du har. Jag har också känt mig ledsen över att man känner sig osäker på om det kommer gå eller inte. Men jag tror säkert att det kommer att bli vår tur snart om vi bara håller ut lite till. Jag önskar er all lycka till och håller tummarna för att ni får ett pluss snart!<3 Kram

Har läst din blogg ett tag nu. Jag tror att ni tänkte för mycket på att ni ska skaffa barn. Jag och min sambo har försökt i över ett år med att få barn utn resultat. För 4månader sen så sa vi att vi skiter i det. Vi brydde oss inte. Händer det så händer det. Och idag är jag i 10+2. Keep it strong. Det löser sig!

Passa nu på att vila upp dig och ta vara på tiden med familjen så att du återvänder med full kraft och ny energi!

Prata mycket med R om hur du känner, och få gärna honom att berätta hur han känner. Det är väl mitt råd.. att försöka "vara starka" inför varandra vet jag av egen erfarenhet inte är bra för förhållandet. Ni ska ju stötta varandra och kämpa ihop! Försök i nuläget att ta en dag i taget och försök att fokusera på positiva tankar!
Du och R har ju knappt ens prickat in ägglossningen de senaste cyklerna, och jag tror att gör ni det så kommer ni med få ert plus snart!

KRAM!

Åh :( Känner så väl igen mig i dina tankar... En månad när jag var som mest ledsen över att det inte hade blivit någon bebis så fick jag veta att 3 av mina vänner/bekanta väntade barn... På samma dag! Jag blev så knäckt. Och det kändes verkligen som att det aldrig skulle gå för oss och att det aldrig skulle bli vår tur...

Efter att ha gråtit ögonen ur mig i flera månader så orkade jag bara inte längre. Samma hemska besvikelse varje månad och jag märkte att det började bli jobbigt för min sambo oxå att se mig så ledsen. Och då sa jag ,som någon ovanstående också skrivit, "nu skiter vi i det här. Och då gick det. Vi slappnade av, åkte på semester, drack och bara njöt av livet. =)