En av Rs kompisar ringde igår och samtalet ledde till barnplanering. Då säger denna "kompis" att "nu har ni ändå varit gifta i två år! Ska ni inte skaffa barn snart..? Eller... eh, det kanske är något tekniskt problem? Höhö." 

 

R tog ju detta som ett skämt. Jag log lite snett jag med. Sedan tänkte jag efter... tänk om det verkligen var så att vi hade problem. Sårande att prata på det här sättet. Folk här är otroligt angelägna om när vi ska skaffa barn. Det gör mig så irriterad. Tror att det delvis är anledningen till varför jag lyckats vänta rätt länge. Jag fungerar så. När folk jämt och ständigt frågade om barn och framtid gjorde jag precis tvärtom. Jag drog ut på det.

 

Att de ställer raka frågor också är helt sjukt. Jag skulle tagit hundra gånger mer illa upp om det nu var så att vi försökt i flera månader!

 

Tant: Så... du har varit gift i 10 månader nu! Blir det ingen bebis?

Jag: Eh nä.

Tant: Nä, men oroa dig inte! Det kommer säkert, det gör det nog! Men när det gått ett år tycker jag att du ska kolla upp om det är något fel..

Jag: Ooookej! 

 

Dam: Ska du inte göra något annat än att plugga? Ska du inte skaffa barn?!

 

Granne: Folk börjar ju prata efter några år. Jag menar, JAG vet ju att du vill plugga men EN unge får ju tyst på folk. De slutar ju undra om något är fel.

Jag (tänker): Mhmm.. Anledning nr 1 för att skaffa barn: Få tyst på folk! Bra där!

 

Svärfar: Havreflarn, föd ut barn! (På ett annat språk då, han gjorde ett rim för att hinta.)

Jag: HAHAHAHA. Ha. Nä.

 

Jag har fleeera historier. Vissa är bara sorgliga. Det är nu på senare tid jag verkligen insett hur sårande det kan vara för någon som faktiskt kämpar dagligen med detta. Och att de vid vanliga samtal med vanligt folk måste tacklas med dessa kommentarer. Helt obegripligt.