Det finaste jag har i mitt liv just nu är min pojke. Jag skulle ge upp världen för honom. Han är mitt allt. Jag kan aldrig med ord riktigt beskriva hur mycket jag älskar honom.

 

Det finns det inte.

 

Det finns så många minnen som jag vill spara, men jag är rädd att jag glömmer. Så jag tänker skriva ner de här trots att det är väldigt privat. 

 

Jag var arg en natt för två dagar sedan. Jag minns inte för vad. R försökte trösta men jag väste ifrån. Han var trött så han somnade, trodde jag. Jag kunde för allt i världen inte sova. Jag behövde hans axel och mitt ben behövde lägga sig över honom. Det är så vi sover. Alltid. Och vaknar. Alltid. Det är det snabbaste sättet till sömn, annars ligger jag vaken ett tag. Jag vänder mig, om och om igen, "väcker" honom medvetet flera gånger. Så tittar han på mig och säger "kom nu". Vi lägger oss i vår sovposition. "Tro inte för en sekund att jag inte fortfarande är sur på dig, det här gör jag bara för att somna!", sa jag bestämt. "Jag älskar dig", sa han.

 

Gårdagen hade varit lite konstig och trög. Jag saknade honom så och var så ledsen att dagen spenderats ifrån varandra. Jag vill inte förklara vad han gjorde för mig, då det är en lång historia. Mitt i natten gör han detta när han dagen efter ska till jobbet väldigt tidigt. Jag kunde knappt tro det. Drunknade i hans kärlek igår. Innan vi lade oss igen sa jag allt jag hade i hjärtat. Han är mitt liv. Utan honom finns inte jag.

 

Allt låter clichigt och konstigt när jag skriver. Men jag kände att jag måste. Jag måste ha ut detta när han inte är hos mig. Annars blir jag galen.